För oss som ska föda i vår/sommar och vill förbereda oss på en förlossning utan medicinsk smärtlindring

Har inte läst alla inlägg, utan enbart trådstarten. Jag väntar mitt andra barn i slutet på augusti, så det blir väl mer mot hösten till, än sommaren, men jag tänkte iallafall dela med mig av mina erfarenheter i samband med första förlossningen och mina tankar kring min andra, kommande, förlossning.

Min inställning när jag väntade första barnet var att jag tar all smärtlindring som jag känner att jag vill ha och kan få. Gick inga direkt förberedande kurser, det enda jag faktiskt gick på var gravidyoga. Var MYCKET skeptisk till att andningen skulle funka som smärtstillande. Gick på yogan för att mjuka kroppen och röra på mig liiite iallafall.

Värkarna startade kl 2 på natten och jag vandrade runt här hemma hela natten och andades mig igenom dem. Funkade riktigt bra. På morgonen vid halv 8 åkte vi till förlossningen. Kom in och det visade sig att jag var öppen 6-7cm så vi fick stanna kvar. Så långt hade det funkat jättebra att bara andas när värkarna kom. Men min BM försökte få mig att testa lustgas. Jag testade.....och höll på att tuppa av. Det enda som hände var att jag (ståendes) kände hur jag förflyttades långt bort och slutade andas, dock fortfarande med samma känsla av värken. Föll bakåt, så sambon fick fånga mig. INGEN bra idé med lustgas. Jag fortsatte andas mig igenom värkarna. Fortfarande funkade det kanonbra (var vid det laget rätt förvånad över effekten av att andas! ).
Sen kom min BM och sade att om jag ville ha epidural så fick ajg ta det nu innan narkosläkaren gick från förlossningen.....så, jag sade att ok då. Fick epidural och fick också en timme helt utan värkar. Sen kom krystvärkarna och tjopp så var lilltjejen ute, kl 11 på fm.

Kände i efterhand att BM mer eller mindre försökte få mig att ta smärtlindring hela tiden och min känsla är att jag nog hade kunnat fixa det minst lika bra helt utan smärtlindring (dock med andningen!).

Så min tanke nu är att försöka fixa förlossning nummer 2 utan medicinsk smärtlindring. Ska försöka att fokusera på andningen och jobba mig igenom det hela på det viset. Jag hoppas och tror att det ska funka bra.

Det jag ville få fram av det hela var egentligen att jag är sååå imponerad över vad kroppen faktiskt kan fixa utan hjälp. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag masade mig iväg på lördagmorgnarna till gravidyogan och satt och andades tillsammans med andra blivande mammor. Utan yogan hade nog inte andningen kommit lika naturligt. Och den gör UNDERVERK!!

Så, våga tro att ni fixar det. Fokus inåt på andningen och följ bara med, låt kroppen bestämma. Men tillåt er också att ta hjälp om ni känner att det inte fungerar. Jag hade en rel lätt förlossning, och det är inte alla som har den turen.

Stort lycka till allihopa!

Vet inte vad den kallades (jag var ju så helt emot att tro på att andningen kunde funka i det skedet, så jag brydde mig inte så mycket om det. Gjorde mest som de andra bara, och sen när jag behövde den kom den av bara farten. ) men vi försöket att medvetet göra luftröret "bredare" för att få ner mer luft, samt att andas djupa lugna andetag som skulle höras pga all luft som vi andades in och ut. Svårt att förklara. Men det skulle liksom "väsa" av luftpassagen när man vidgade svalget och luftrören och andades.....

Lite konstig förklaring kanske, men ungefär så gick det till. Vet inte om jag gjorde exakt så på förlossningen, men just det att jag vände fokus inåt och djupandades var liksom det som gjorde att jag kunde hantera värkarna förvånansvärt bra. Tappade fokus 2 ggr under värkarbetet och då kom tårarna. MEn så fort jag hittade andningen och ändrade fokuset så var det ingen fara längre.

Tror att det kanske ligger något i det du säger. Min BM verkade väldigt inne på att försöka "pracka" på mig någon smärtlindring. Och i och med att jag inte alls visste jag jag kunde vänta mig, trodde jag ju att det måste bli mycket värre än så här eftersom hon är så angelägen om att jag ska ha smärtstillande nu. Sen hade jag iof skrivit i mitt förlossningsbrev (som jag faktiskt inte kan säga säkert att ens var med i min journal när vi väl kom till förlossningen)att jag gärna ville ha epidural, men att jag också var öppen för förslag. Kanske var det det som gjorde att hon låg på?

Jag hade velat säga till när jag inte kunde hantera smärtan utan bedövning längre, men dit hann jag ju aldrig komma. Därav att jag känner att jag gärna vill prova utan den här gången.  Och skulle det visa sig att jag mot slutet känner det ohanterligt och det inte går att ge någon smärtlindring i det skedet, ja då får jag väl stå ut helt enkelt. Men jag är rätt säker på att det i det läget inte är särskilt långt kvar innan smärtan är borta och bebisen ute.