Hur arg/sur/irriterad får man bli på sin bebis för att den inte sover?

Det är separationsfasen som gör att hon sover extra dåligt just nu. De går hand i hand, även om din dotter kanske är lite sen med den.
Tyvärr är det så att om du blir sur, så blir hon gnälligare och sover sämre. Om du går i från henne, så blir hon ännu klängigare. Det enda hon vill just nu är att vara riktigt nära dig och klamra sig fast, så hon vet att du inte kan försvinna. Sover hon med dig? Det brukar underlätta och ge bättre sömn ...

Tack för ditt svar!
Jag måste ibland gå ifrån eftersom jag måste fixa här hemma så inte allt förfaller. Hon är med till viss del men vill helst att jag bär runt på henne vilket inte går och jag orkar inte heller för hon är för tung.
Hon sover i egen säng och har gjort det från början. Har testat att få henne att sova med mig men då ska hon bara busa för det gör hon alltid annars i min säng. Hon kan somna på mig och sen lägger jag över henne tilll hennes säng så jag får lite sömn också.
Hur länge brukar den här fasen hålla i sig? Hon har hållt på såhär en månad nu.

Jag vet precis hur du har det!

Det som höll mig uppe var mantrat, -Detta kommer också att gå över, Det gäller en litet tag i mitt liv..
men fy fan vad jobbigt det är när man är i det!

Det kommer att gå över! Det kan ta lite tid men bättre blir det! Sen har man som ett annat tidsperspektiv när man är mitt i kriser, 1 dag känns som flera veckor sen när man ser tillbaka på det var det kanske 2 veckor det vara riktigt jobbigt innan det blev bättre.. jättekonstigt!!

Mitt råd är , svälj stoltheten och be om hjälp! Det är bättre än att krascha och bli utbränd! Det tar långt tid att ta sig tillbaka efter sånt!!

Dina föräldrar VILL säkert ha sitt barnbarn så mycket dom kan! Alla åldrar har sin charm och hur klyshigt det än låter , dom kommer inte igen!!

Lycka till!

Ja det är så jag också försöker tänka men är ju så himla svårt! Det negativa tar ju tyvärr över ändå även om jag inte vill.

Jag svalde stoltheten förut när jagpratade med mamma. Hävde ur mig allt som jag kände och hon skulle prata med pappa så får vi se hur det blir nästa helg. En natt är ju ändå bättre än ingen natt.

Tack för dina råd

Ungefär 6-8 veckor brukar det ta, men det kan vända tidigare. Och tro mig - jag har full förståelse för att du blir galen! Det är tungt när man aldrig får sova ...

Jag förstår dig och det är väll helt normalt att känna såhär någon gång! Min dotter är 17 månader och var för ett tag sedan sjuk i två veckor och hon var riktigt jobbig att handskas med. Ibland när hon låg och skrek i vardagsrummet gick jag ut i köket och sa tyst för mig själv "det är något fel i huvudet på henne", det var liksom min ventil, jag var ju lika frustrerad som hon! Ventilera dina känslor, svär tyst för dig själv, eller gå iväg i någon minut så du får andas. Jag hade väldigt dåligt samvete efter jag hade sagt sådär i köket för mig själv, men när jag vågade berätta för min mamma hur jag hade reagerat sa hon bara att så gör nog alla men ingen vågar prata om det, det är normalt!:)

Som svar på din fråga i rubriken vill jag säga: du får gärna bli arg på situationen, men inte på din dotter!

Jag förstår det som att du är hemma med henne`eftersom hon fortfarande är liten. Några små tips som kanske funkar:

* gå och lägg dig tidigare, så fort dottern har somnat (om du inte redan gör det)

* hon sover väl på dagen? Kan du försöka lägga dig då också? hemma FÅR vänta.

* kan du bära henne i sjal/sele lite dagtid så du kan fixa hemma ändå? Om hon nu är kinkig.

* kan ni hitta på nåt annat dagtid, öppna förskola, babycafe etc så ni kommer ut och GÖR nåt? om ni inte redan gör det. Så du får träffa lite folk o så...

lövet - Okej men då borde det gå över relativt snart tycker jag. Känns som hon hållt på såhär i en evighet nu även om det säkert inte är så.

lunarlinken - Dom tankarna har jag också haft då mitt i natten när hon vägrar sova. Känns hemskt att tänka så och jag får också dåligt samvete. Men är ju som du skrev, alla tänker så nån gång. Men usch vad hemsk man känner sig som mamma då.

lia och bebisen - Nej såklart blir jag inte arg på min dotter men blir ju det indirekt eftersom det är hela situationen som gör mig så frustrerad. Jag vet att hon inte kan hjälpa, eller ens förstå, att hon känner som hon gör.
Jag har försökt lägga mig tidigare men kan ändå inte sova. Kan liksom inte slappna av. Ligger och väntar på att hon ska vakna, även om jag vet att det är skitdumt att göra det.
När hon sover på dagen så passar jag alltid på att fixa här hemma. Hon sover inte så bra på dagen heller utan vaknar efter 50 minuter ungefär så då måste jag söva om henne så känns meningslöst att lägga mig då.
Har tyvärr ingen sjal eller bärsele jag kan ha henne i.
Jag försöker hitta på saker på dagarna. Nu har många av de mammorna jag umgås med börjat jobba igen så det blir inte att vi kommer iväg lika mycket som förut. Ska ta mig i kragen och gå till ÖF så kanske det blir bättre också.