Panikångest och förlossning

Trodde aldrig att jag skulle posta ett inlägg i en sådan här tråd. Jag skäms alldeles för mycket för min förlossningrädsla.

Från att jag var liten och förstod hur barn kom ut har jag känt panik inför tanken. Jag och min mamma tittade på förlossningsfilmer när jag var barn och personligen tror jag att det har förstört mig.

Jag har känt i princip hela mitt liv att jag aldrig vill uppleva en vaginal förlossning. Känslan är väldigt stark och har inte kunnat uppvägas av positiv information och positiva erfarenheter.

Mitt första barn råkade ligga i säte så jag behövde aldrig ta itu med min förlossningsskräck men nu planerar jag barn nr 2 och tanken kommer upp såklart.

De flesta kvinnor verkar känna en nervositet inför förlossningen men skillnaden för mig är att oron tar upp hela min tillvaro. Jag kan inte slappna av och njuta av att vara gravid så länge jag har förlossningen som ett slutmål.

Ska tillägga att jag råkade ut för en REJÄL förlossningdepression i samband med mitt första barns födelse. Detta har en koppling till min förlossningsrädsla. Har kämpat i nästan 4 år för att bli frisk.

Jag skulle vilja ha en saklig bedömning av min situation. Jag är övertygad om att det bästa för mig vore ett planerat snitt eftersom jag känner till detta och det vore en trygghet. Samtidigt vet jag att en okomplicerad, lättsam förlossning vore toppen. Men ingen kan lova mig att jag ställer mig upp efter förlossningen och går hem utan problem. Kunde jag få det löftet vore det en annan sak.

Hur tänker ni som doulor när ni möter någon som mig? Jag har alltså en stor skräck inför vaginal förlossning och dessutom en hel del psykiska aspekter.

Hej,

Jag utgår ifrån det som du frågar sist i mitt svar. Du frågar hur vi doulor tänker när vi möter sådana som du? För det första så försöker vi inte bunta in folk i grupper. Du är du och har din alldeles unika orsak till att känna och tänka som du gör. För mig som doula är det viktigt att nollställa mig själv i och med varje förlossning. Att försöka vara där för just den födande kvinnan i just hennes process. Att stärka henne så att hon kan gå vidare från just denna upplevelse med en känsla av att hon klarar mer än hon trott. För mig har detta mycket lite med den perfekta naturliga förlossningen att göra.

Självklart vill jag stärka kvinnor i att tro på sig själv och sin kropps förmåga. Att komma ett steg längre i denna process. Men jag har lärt mig genom åren att för en kvinna kan detta vara att föda hemma och för en annan att ta ett planerat kejsarsnitt. För just den kvinnan kan ett kejsarsnitt med rätt stöd och känslomässig förberedelse leda till att hon känner sig stärkt och att hon får en positiv upplevelse. Men det är det känslomässiga stödet som är centralt och att våga möta några av de känslor som gömmer sig där djupt inne.

Jag får en känsla av att det finns både en önskan att bli fri och en ilska inne i dig. Båda dessa känslor är ok och fyller båda antagligen var och en, en viktig funktion. Önskan handlar ju så klart om att du någonstans känner att dessa känslor börjar bli för tunga och att det tar för mycket plats. Ilskan för att skydda dig och markera att du är unik och att det som du känner är verkligt. Så börja med att bara prata om dem. Kolla om det finns någon möjlighet att få stöd även om du väljer ett planerat kejsarsnitt. Doula är faktiskt ett alternativ även om man ska ha ett snitt.

Tack för ditt mod! Värme och tacksamhet till dig!

Susanna

Panikångest och förlossning

INNEHÅLL