Enid Blytons böcker om fem-gänget

Ja, jag läste dem som barn och då gillade jag dem. Kanske jag gillade hunden mest. Var det Timmy han hette?

Men inte idag. Och jag tror inte de varit något för min dotter. Jag köpte moderna barnböcker till henne.

1. Könsrollerna. George som ville vara pojke och blev glad när någon tog henne för en pojke. Som om man inte kunde vara modig och handlingskraftig utan att vara som en pojke. Det där tyckte jag var konstigt redan som barn.

Julian var den självklare ledaren som ibland satte George på plats för hon var ju trots allt (bara) en flicka.

2. Den självklara främingsfientligheten/rasismen. Utlänningar och zigenare var i bästa fall löjliga, i värsta fall skurkar.

3. De alltid frånvarande föräldrarna (visserligen en förutsättning för alla dessa äventyr). Barnen gick annars i internatskola, och på loven så var de ute på picknick hela dagarna eller bortresta. Inget som något barn reagerade på (det gjorde inte jag haller), men idag jag tänker att det var just så Enid Blyton ville se barnen, de klarar sig helt utan föräldrarna så dessa slipper besväras av dem.

Förutom kakorna så verkade maten bara konstig.

Egentligen var mina favoritböcker av Enid Blyton de tre Kickiböckerna. Kicki var en flicka som motvilligt började på internatskola och gör sitt bästa för att straffa ut sig, men snart så älskade hon den och trivdes med kamraterna och lärarna. Föräldrar behövde man inte träffa så ofta.