Jag är sjuk i matmissbruk...

Kunskap kring t ex anorexi och bulimi, har ju funnits länge. Och att det inte bara går att bota med att någon påtalar "hur man ska äta". För det är ju det anorektiker eller bulimiker inte kan. I alla fall inte utan hjälp / behandling.

Det som det kanske inte finns så mycket kunskap om, är att man kan ha matmissbruk, eller hetsätningssyndrom, utan att spy upp maten som bulimiker gör. Efter vad som beskrivs i trådstarten, tycker jag att TS dagsranson (före kl 18) låter ganska normal. Kanske inte supernyttig, men hey, många smala, äter ungefär så där. Och tränar inte alltid nämnvärt. De har bara dragit den genetiska vinstlotten.

Det är frosseriet efter kl 18 som tyder på matmissbruk eller sk hetsätningssyndrom - i alla fall om det sker varje kväll eller nästan varje kväll. Eller väldigt intensivt i perioder.

Och en sådan störning går INTE att "banta" bort. Det är INTE bara att "lägga om kosten!" Självklart måste man lägga om kosten, man måste förmodligen lägga om hela livsstilen, förhållningssättet till mat, analysera känslolivet, hitta sätt att höja självförtroendet - allt. Men, det flesta behöver PROFESSIONELL hjälp för att klara detta!

Det finns människor som överäter / är sockerberoende, men som klarar av att bryta det själva / med rätt kunskap och verktyg. Men det handlar oftast om människor som inte brukar hetsäta / inte är jättetjocka / inte har djupa och långvariga problem med matmissbruk. Sådana som jag. Jag åt onyttigt och fel, jag var stressad, jag tröståt ibland, åt knappt alls andra dagar osv. MEN, för mig handlade det BARA om att jag behövde få struktur på mitt liv, en spark i ändan, samt tid och möjlighet att TA TAG i det. Dessutom handlade det bara om 5-10 kg.

Jag tror inte att TS och jag spelar i riktigt samma liga och det är där jag tror missförstånden och konflikterna uppkommer. Som sagt - de flesta VET hur man ska äta. Men de om lider av verkliga beroenden - som sitter djupt känslomässigt - klarara kanske inte AV att bryta den onda cirkeln utan hjälp!

För mig funkar det bäst att äta varierat och allsidigt (fast måttligt då förstås).
Att utesluta diverse livsmedel, har funkat dåligt.

Men för en del andra (INTE alla, men en del!) kan det faktiskt vara tvärtom. Är man t ex kolhydratskänslig (på ett sånt sätt att man lätt faller tillbaka i sockerberoende om man äter mycket kolhydrater), så kan LCHF - eller liknande - vara det enda som funkar. Jag tror att det handlar om att lära känna sig själv, sin kropp, sitt psyke, vad man triggas och inte triggas av etc. Det finns ingen metod som funkar för alla.

Och på senare år (framför allt sen jag fick barn?) har även jag upplevt en ny slags känslighet mot överdrivet mycket socker. Jag kan äta måttligt med sött, dricka måttligt med läsk osv, utan problem. Men blir det för mycket - även om det bara sker enstaka festkvällar eller så - börjar min kropp gå på högvarv, jag sover dåligt och blir dessutom sur eller deprimerad när "ruset" börjat släppa! Jag reagerar ungefär som vid PMS. Det hände aldrig när jag var yngre och hällde i mig en liter cola. (Vilket jag kunde göra ibland).

Socker är inte bara beroendeframkallande - det sätter sig på humöret och jag får som sagt jättekonstigt humör om jag överkonsumerar socker.

Oavsett vilken metod man använder, gäller det ju att hitta något som funkar i längden.
Helst som man kan hålla hela livet. DET är ofta den STORA utmaningen. All "jojo"-bantning beror ju på att många ta till metoder som bara fungerar ett tag.

Sedan får man inte glömma, att det är en viss skillnad på att "börja bli fet" och inse att man måste göra en livsstilsförändring, och att ha JÄTTEmycket övervikt - eller ha varit fet i hela sitt liv - och göra en livsstilsförändring. Det senare är JÄTTEtufft på egen hand! Jag tror inte att de som inte själva har haft 50 kilos övervikt eller ännu mer, fattar vilken jävla utmaning det är när man väl står där. JAG begriper det inte. Jag har en bekant som vägde ca 150 kg som mest, nu har hon gått ner till 130. Jag tycker att det är jättestrongt. Lyckades jag gå ner 20 kg (nu behöver jag inte det, men om jag behövde) skulle jag vara jättestolt! Men det SYNS ju knappt på henne, eller jo det syns, men hon är ju fortfarande sjukligt fet. Och hon har sagt flera gånger att hon håller på att ge upp, att hon inte orkar (tänk er att hon måste ner 30 kg till bara för att komma under 100). Kan tillägga att hon har varit överviktig hela sitt liv, och fet sedan tonåren. Hon har jojo-bantat också, och är livrädd att samma sak ska hända igen. Vad ska hon göra? Fortsätta kämpa? Javisst, det finns inga genvägar och i slutändan är det bara man själv som kan förändra sig - men jag FÖRSTÅR att det är svårt och att många behöver hjälp!

Vad jag gissar att Stniky menar, att "förbuds-tänket" kan göra det ännu svårare för matmissbrukare att sluta - oavsett om det är LCHF, GI eller någon annan diet de uppmanas att prova. Alla dessa handlar väl om att utesluta vissa livsmedel?

Jag tror att en matmissbrukare måste börja med den psykologiska biten. Låt "allt" vara tillåtet! Men ställ dig samtidigt frågan: varför äter jag som jag gör? Hur kan jag ändra på mitt ätbeteende?

DÄREFTER kan man välja diet - eller bara köra på som vanligt, men försöka äta och leva nyttigare. Ta ett steg i taget. Kanske söka hjälp etc. Och där finns det nog ingen metod som passar ALLA.