Förstår inte varför så många är negativa till Måns Möllers beskrivning av att han bröt ihop och att han bearbetar detta. Jag har svårt att förstå någon som säger att de inte skulle vilja att barnet slapp ha autism. För mig är det självklart att som förälder vilja att ens barn ska ha så bra förutsättningar som möjligt i livet, det är ju därför man tränar och tränar för att hjälpa sitt barn övervinna så mycket av problemen som möjligt. Det innebär inte att man vill ha ett annat barn. För några år sedan läste jag något en mamma skrev här på FL. Hon berättade om könsbestämning med ultraljud. Barnmorskan hade sagt dotter och när förlossningen kom och det blev en son så hade hon varit tvungen att bearbeta sorgen över den förlorade dottern (som alltså bara existerat på UL). Det var inte så att hon älskade sin son mindre men hon var tvungen att bearbeta att den dotter hon trodde hon skulle få blev en son. Jag har tänkt mycket på detta sedan sonens diagnos. Det är inte så att jag älska min son mindre men jag måste bearbeta den medvetna/omedvetna bild av hur min son skulle bli, vad vi skulle göra osv vilket blir ännu mer komplicerat av att det inte är lika tydligt som frågan om kön vad han kommer att bli. Jag tror att det är just detta som MM menar att han kommer att bearbeta resten av livet. Och eftersom jag inte ser min son som sin diagnos så ser jag inte heller det som ett svek mot honom att jag önska att han slapp sin diagnos. Så om någon skulle erbjuda ett ofarligt sätt för honom att slippa symtomen så skulle jag vara först i kön. Inte för att jag inte accepterar mitt barn utan för att jag vill att han ska slippa problemen det ger honom. Och då menar jag inte folks attityd utan t.ex. att energin tar slut för att något inte följt rutinen.