My opinion skrev 2012-12-23 00:37:28 följande:
Förstår inte varför så många är negativa till Måns Möllers beskrivning av att han bröt ihop och att han bearbetar detta. Jag har svårt att förstå någon som säger att de inte skulle vilja att barnet slapp ha autism. För mig är det självklart att som förälder vilja att ens barn ska ha så bra förutsättningar som möjligt i livet, det är ju därför man tränar och tränar för att hjälpa sitt barn övervinna så mycket av problemen som möjligt. Det innebär inte att man vill ha ett annat barn. För några år sedan läste jag något en mamma skrev här på FL. Hon berättade om könsbestämning med ultraljud. Barnmorskan hade sagt dotter och när förlossningen kom och det blev en son så hade hon varit tvungen att bearbeta sorgen över den förlorade dottern (som alltså bara existerat på UL). Det var inte så att hon älskade sin son mindre men hon var tvungen att bearbeta att den dotter hon trodde hon skulle få blev en son. Jag har tänkt mycket på detta sedan sonens diagnos. Det är inte så att jag älska min son mindre men jag måste bearbeta den medvetna/omedvetna bild av hur min son skulle bli, vad vi skulle göra osv vilket blir ännu mer komplicerat av att det inte är lika tydligt som frågan om kön vad han kommer att bli. Jag tror att det är just detta som MM menar att han kommer att bearbeta resten av livet. Och eftersom jag inte ser min son som sin diagnos så ser jag inte heller det som ett svek mot honom att jag önska att han slapp sin diagnos. Så om någon skulle erbjuda ett ofarligt sätt för honom att slippa symtomen så skulle jag vara först i kön. Inte för att jag inte accepterar mitt barn utan för att jag vill att han ska slippa problemen det ger honom. Och då menar jag inte folks attityd utan t.ex. att energin tar slut för att något inte följt rutinen.
För mig är det såhär:
Att man tränar, ja, det är som du säger pga bättre förutsättningar. Det är ju för barnets skull. Det innebär inte att man vill att barnet ska "slippa" ha autism. Just att vara autistisk, det är starka drag som påverkar hela personligheten.
Om man skulle kunna ta bort det autistiska helt från en person skulle det inte längre vara samma person. För du tror väl inte att man behåller sina speciella talanger, sina prioriteringar, sitt uttryckssätt och tankesätt, sin unika intelligens om man tar bort det här? Tar du bort det så ersätts vissa delar i personligheten. Ja jag är inte rädd för att säga att autism påverkar vem en person är. Personen ÄR inte sin autism, men det är troligen DEN största faktorn som påverkar hur personen är. Att vilja ta bort den är som att säga "Jag tycker om dig, men för din egen skull vill jag att du byter personlighet om du får chansen". "Jag tycker om dig fastän du är annorlunda, fast jag skulle önska att du inte var det".
Det är fel att tänka så, enligt mig. Önska då att symptomen blir mildare och mindre handikappande så att styrkorna kan komma fram. Då kan den autistiska sidan påverka mycket positivt på personligheten, men det måste finnas rätt balans.
Det vi alla kan och ska sträva efter är i första hand att våra barn är lyckliga (har så lite ont som möjligt, inte är obekväma, känner sig älskade, trygga och respekterade)
i andra hand att de får en meningsfull tillvaro
(får utveckla sina talanger, får lära sig och blir intellektuellt stimulerade, lär sig minst ett sätt att kommunicera)
i tredje hand att de är delaktiga i samhället.
(skapar kontakter, är nyttiga i samhället,utbildar sig formellt, arbetar med någonting)
Vad mer behövs? Man behöver inte ta bort någon autism. Det finns en hel del personer som upplevt ett sådant självförverkligande, läs och lyssna på vad de säger. Är det inte konstigt att så fort en person med autism får ett bra uttryckssätt och visar sig vara högfungerande så talar de mycket intelligent och vältaligt? De säger alla samma sak, det är TACK VARE autismen som jag har de här speciella förmågorna, jag skulle aldrig vilja ta bort den om jag fick chansen.
Vad jag själv tror om jag ska jämföra är att det är bättre att vara (milt) autistisk (ja, och neurotypiska tycker säkert att det är bättre att inte vara det, och det kan mycket väl vara sant) MEN det är jobbigare. Jag märker att saker och ting är mycket mer omständiga. Jag fastnar tex i detaljer, de saker jag satsar på får ett bra resultat men de tar långt tid. Ibland skulle man nog behöva kunna göra saker ytligt och snabbt. Men jag kan inte acceptera ett ofullständigt resultat, i så fall skippar jag hellre hela grejen.
Sen är all planering, alla förberedelser mycket omständiga. Det är klart att detta gör en stressad. Sinnesintrycken påverkar också.
Jag ska inte bli så långrandig... Ni får fråga om det här är intressant eller om ni har några invändningar.
Jag antar som vanligt att någon kommer att bli upprörd, men hoppas vi kan hålla en öppen diskussion utan att klanka ner på varandra, för jag har inte gjort det i det här inlägget (inte med mening i alla fall).
Det är bara bra, det innebär att det inte ÄR skit överallt... 
Varför måste allt krånglas till hela tiden? Grrrr.. Ja/nej går ju betydligt fortare att säga.