dysfunktionellt?

Hej igen (skrev i december).
Vi bodde ca 10 mil ifrån varandra och har pratat om flytt i flera år för att slippa pendla så långt till varandra under barnlediga veckor. Så för 4 månader sedan dök äntligen en ledig lägenhet upp och jag flyttade till min mans stad. Flytten innebar många förändringar för mig. Nu bor jag mindre och dyrare (storstad), barnen måste dela rum, barnens pappa finns inte längre på gångavstånd som avlastning (pengar, hjälp, skjuts m.m.).
Det visste jag förstås innan. Ändå flyttade jag. Dels för att min yngsta dotter började gymnasiet i hans stad. Men mest för att jag och min man skulle komma närmare varandra, förstå varandra bättre, få ordning på allt trassel, kunna umgås mer ihop med barnen och så småningom kanske flytta ihop...
Men när jag flyttade till hans stad sågs vi ännu mer sällan än vi gjorde när vi bodde 10 mil ifrån varandra. Han kom hit och hjälpte till endast under stora påtryckningar (tjat) från mig.
Han lovade ofta och pratade stort om allt han ville. Tills jag frågade "när" eller började jobba mot målet vi bestämt. Då drog han sig oftast ur, ändrade sig och ville till slut ingenting. Jag blev besviken och kände mig lurad. Visste inte var jag hade honom vare sig det gällde individuella planer (jobb, utbildning, föräldraskap, ens vad han ville göra för stunden) eller våra gemensamma planer (resor, hemma-fixar-grejer, vardagsrutiner eller framtid).
Jag förklarade ofta att jag var trött på att behöva vara den drivande i allt han sa vi skulle göra ihop. Jag sa att jag önskade en sund relation med honom, att vi kunde turas om att ta ansvaret istället. Han viftade bort det. Han sa att han var gasen och han var bromsen i vår relation. Att min iver och hans eftertänksamhet kompletterade varandra. Det var hans ursäkt att dumpa ansvar på mig fastän jag stupade. 
Han förringade mina känslor, fastän jag la fram dem tydligt och sakligt, utan att bråka. Jo, med tiden började jag bråka. I frustration över att han förringade mig.

Så nyligen en helg söp hans dotter igen, gjorde inbrott och kom hem med polis! Min man och flickans mamma avtalade på BUP att inte lämna flickan ensam på helgnätterna mer, eftersom det var då hon drogs med på dumheter.
Men redan helgen därpå åker mamman hem till sin kille och lämnar flickan ensam hemma hos sig fredag - lördag natt. Min man säger att mamman är dum som ger dottern chans att strula till det igen när hon lämnar dottern ensam. Jag frågar om hans eget ansvar som pappa då. Varför åker han inte till dottern och sover där eller hämtar hem dottern till sig?
Då svarar han att "det är lugnt", han VET ju att dottern är ensam hemma hos mamman nu. Sedan lägger han sig och sover! Som om dottern skulle ringa och rapportera om hon fick besök igen av polarna som drar med henne på supa och inbrott på nätterna.
Min mans oansvariga handlande gör mig otrygg, rädd, arg och ledsen! Hur kan han först säga att han ska ta sitt ansvar att inte låta henne vara ensam, sedan bara strunta i det?! Återigen förringade han min oro och sa att jag överdrev. Jag skrek åt honom att jag inte ville ha honom hos mig när han betedde sig så. Jag bad honom åka hem, fastän det var mitt i natten. Då skrek han åt mig att aldrig mer ringa honom.
Det gick en vecka. Jag mailade men fick inget svar. Till slut ringde jag ändå. Då sa han att vi kunde ses om ytterligare en vecka och skriva papper.
2 helvetesveckor av väntan. Kunde inte sova, inte koncentrera mig på att göra någonting alls, grinade, tänkte på det oåterkalleliga misslyckandet, hur ont det skulle göra att slutgiltigt ge upp.
Jag föreställde mig honom lyckligt omgift om fem år. Hur skulle det kännas? Förut skulle det göra för ont. Därför kämpade jag vidare. Nu skulle jag nog tänka "stackars henne". Det betyder väl att lösningar och ork är helt slut.
Igår kom han hit som avtalat. Vi pratade i timmar. Men kom som vanligt ingenstans. Vi gör bara varandra ledsna. Vi vill åt helt olika håll. Vi storgrät båda två när vi skrev under skilsmässoansökan, kryssade för "ingen betänketid" och skickade in.
Så nu sitter jag här ensam. Barnen är hos sin pappa den här veckan för att jag skulle få gråta ifred. Jag är högskolestuderande. Går ofta veckor utan att jag pratar med en enda vuxen människa. Inga vänner att ringa. Jag har isolerat mig alltmer. Blivit sårbar för Tvivlen och Värdelöshetskänslorna.
Jag: en ledsen, förfallen, snart 40årig tant. Gått upp 28 kg och åldrats 20 år sedan vi gifte oss för 3 år sedan. Blir tjock av vatten fastän jag tränar jämt. Inga pengar att köpa kläder som passar. Inga vänner, inget jobb. Får alltid topp-betyg och meriter från studier och jobb. Sliter halvt ihjäl mig. Söker allt. Ändå arbetslös.
Ingen vill tydligen vara med mig ens fastän jag ger utan att få något tillbaka. Tragisk.
Han: blir bara snyggare med åren. Har överaktiv förbränning. Kan äta precis hur mycket som helst och ligga på sofflocket. Ändå atletisk. Hår som alltid ligger perfekt utan styling. Maskar och är arbetsskygg. Får ändå behålla jobbet. Kan allt. Är verbal, social, begåvad och älskad av alla. Får precis vad han vill, av vem han vill, när han vill. Utan att själv ens behöva blinka. Suger självförtroende, skönhet och livslust ur kvinnor på löpande band. För varje kvinna som gett allt står tusen åter, villiga att ge honom ännu mer. Alla kvinnor runt honom (inklusive hans dotter) brakar. Men varför skulle han bry sig om att ge något när han får allt gratis?
När vi möttes hade han inget hem. Bara en tom lägenhet. Nu är hans hem en brudmagnet som jag hjälte honom att iordningställa. När vi möttes hade han inte haft ett enda jobb på 10 år. Nu har han ett jobb som jag tjatade på honom att söka. Idag är han mer självsäker och har ett bättre liv än någonsin.
Jag är totalt tömd på självförtoende och ork och med en avsevärt försämrad levnadsstandard än när jag mötte honom. Har lagt all min tid och energi på att få honom och oss att funka. Blev visst inget kvar åt mig själv.
Jag har krymt mig så att jag inte har något eget värde kvar alls.
Har investerat så mycket i honom och oss att jag är rädd att släppa taget.
Är rädd att göra ännu mer våld på mig själv, mina värderingar och allt jag vill bara för att vara med honom. Komma krypande till honom och böna och be. Lova att göra vad som helst bara vi tar tillbaka skilsmässoansökan. Bara jag slipper ensamheten, misslyckandet och den totala värdelöshetskänslan. Hur ska jag sluta tvivla och sluta göra mig själv illa?
Tänk om det VAR han som hade rätt och jag som bara överdrev och svartmålade?
Hur ska jag veta?
Vore tacksam för objektiva råd, stöd och tips.