Inlägg från: Cherrybaby |Visa alla inlägg
  • Cherrybaby

    Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

    Är helt slutkörd. Självskadetankarna och självmordstankarna växer i huvudet på mig. Min sambo insåg igår att jag var sjuk påriktigt och övervägde att lämna mig pågrund av min sjukdom.
    Det känns inte som att någon vill ha mig, veta av mig.
    Jag vill egentligen bara dö just nu, ringt till psyket och dom säger att "ja men sånt där brukar gå över".. sånt här går inte över! Jag fattar ingenting.
    Ville bara skriva av mig lite grann, vet inte vem jag ska prata med den här tiden på dygnet.

  • Cherrybaby
    susye skrev 2010-02-27 16:36:18 följande:
    gumman då livet är inte lätt. o att din sambo reagerar som han gör tycker jag är lite elakt. att vilja lämna dig bara för att han inser att du är sjuk. du är väl samma person som innan han insåg det. men sen är det inte lätt att leva med en bipolär person det förstår jag ju. ge inte upp. psyks sätt att behandla dig då du ringer o talar om att du har självmordstankar etc är helt fel. de får inte svara dig som de gör utan de måste be dig komma dit så de kan bedömma dig o se hur dåligt du mår. ring igen eller åk bara dit om du får allt för mörka tankar. blev själv behandlad så en gång då jag ringde akut att hon tyckte att jag skulle vända mig till vårdcentralen. men jag gav mig inte så jag fick komma dit o blev då akut inlagd sen då de bedömde att jag mådde så pass dåligt o ville skada mig själv. då jag berättade på avdelningen hur jag blivit bemött i telefonen så blev de helt vansinniga. säger en person att den vill skada sig själv eller ta livet av sig så måste de få komma dit akut. ge dig inte utan se till att få hjälp innan du gör nått dumt. styrkekramar
    du är så fin, tack. for till akuten och blev inlaggd, skrev dock ut mig igår för att jag inte ville vara där längre. nu sitter jag hemma själv och vill göra illa mig igen, ringde avdelningen och dom bad mig ta mina lugnande och ringa igen om det var något.
    pratat i telefon med folk i flera timmar för att försöka bli lugn. det räcker ett tag men inte länge.

    vad hemskt av dom att behandla dig på det viset, jag hatar när psyk gör så, skönt att man kan åka till akuten och bli tagen på allvar i alla fall.

    blir nog behandlingshem trots allt, sa ju nej till platsen först, men nu ser jag kanske inte så många andra utvägar. vill helst klara mig själv, vill börja må bättre av mig själv, vill bara "ta tag i mig själv" men det går ju inte......

    hur mår du? <3
  • Cherrybaby
    susye skrev 2010-03-04 11:10:08 följande:
    gumman då jag tycker du gör helt rätt i att åka till behandlinsghemmet. ibland måste man inse att man inte fixar saker själv utan msåte ha hjälp. det är en styrka att inse det o ingen svaghet. bra att du åkte till akuten men du måste åka dit igen om dina självdestruktiva tankar blir för starka.
    min sambo kastade ut mig, så nu känner jag mig hemlös, sitter hemma hos mamma, har inte ens ett rum, har en säng jag kan sova i men ingen plats för mina saker, har allting i stora ikea påsar.
    vet inte hur jag ska orka med att fortsätta när inte ens min pojkvän orkar med mig, jag har alltid bara gjort saker för alla andra skull, men vems skull lever jag för nu då?
    han vill inte ens träffa mig, han behöver vara själv säger han..

    vill inte ligga inne på psyket sista tiden jag är hemma.. men vet inte riktigt vad jag ska göra annars. det är väl bara att fortsätta hoppas på att någonting löser sig, med tiden..
    självhatet är för stort, hur ska jag kunna älska mig när ingen annan orkar göra det?
  • Cherrybaby
    flower79 skrev 2010-03-07 16:16:01 följande:
    Hej på er igen... Läste Maias inlägg längre upp och blev glad faktiskt att hon har en snäll familj (mamma) som ställer upp i vått och torrt. Sen läser jag Cherrybaby som har en sambo som kastar ut henne som jag fattar är för att hon har sjukdommen? Har själv erfarenhet av närstående som tar avstånd från en för man är sjuk...Mina föräldrar har mer eller mindre sagt upp kontakten med både mig och mina barn för vad jag förstår är att jag är sjuk.. De sa till mig vi förstår oss inte på dig. Man har ju inte valt själv att vara den man är när sjukdomen slår till,och ibland mår man bättre men som i mitt fall så får jag nog acceptera att mina föräldrar inte vill ha med mig att göra vare sig jag är åt det friskare eller det sjukare hållet. Just nu väntar jag bara på att allt ska vända och jag ska se en ljusning i all deppighet. Vet den kommer komma så småningom...men när????
    Vad jobbigt att dom inte vill ha dig, att de man älskar inte vill ha en är det jobbigaste som finns. Hur ska man orka fortsätta då? Tur att du har dina barn, det är himla tur.
    Jag vet inte när det vänder, vet inte när det vänder för mig heller. Är lite hypomanisk idag och det kan man väl säga är en liten vändning, men om rätt håll vet jag inte. Vill bara må bra så någon i min omgivning orkar med mig.

    Jag hoppas verkligen det vänder för dig snart, så snart som möjligt!
  • Cherrybaby

    susye
    inboxa om du vill prata. jag förstår om du inte vill eller orkar men min inbox är alltid öppen för dig. jag förstår om det inte är något så svårt som det du går igenom nu, men jag har själv förlorat två små syskon, dom som jag har hållt allra närmast hjärtat, min räddning i livet, det finaste jag visste och hade bara försvann på en sekund.
    jag vet såklart inte hur du känner det men det kan kanske vara skönt ibland att prata med någon som också förlorat det finaste dom hade i livet.

    det känns som att det inte finns några rätt att skriva i en sådan här situation, jag är verkligen livrädd för att skriva fel saker så därför har jag tidigare inte skrivit så mycket alls. jag vill bara att du ska veta att jag faktist bryr mig om dig, även om vi bara sitter på ett forum säkert hundra mil ifrån varandra så bryr jag mig faktist, och du har hjälp mig många gånger, även för längesen, år sedan, även om du kanske inte minns det, men det kommer jag alltid minnas för det gav mig så mycket.
    tack för att du finns, och jag vill finnas för dig med.

    jag har så mycket att säga ikväll förlåt, jag hoppas du förstår och att jag inte sagt något fel nu.

  • Cherrybaby

    Jag vet inte egentligen vad jag ska säga. Men sorg som denna är ingenting du kan medicinera bort, inte ens den starkaste benzon kan fylla alla tomrum i hjärtat. Utan det är en sorg du kommer ha med dig varje dag i resten av ditt liv, men du kommer kunna lära dig leva med känslan, sorgen, saknaden. Du kommer kunna se tillbaka på dom fina sakerna och allting fint han gav dig i livet men du kommer ändå gråta vissa kvällar, nu och även om tio år, tjugo år, och resten av ditt liv.

    Nu skulle min lillebror Adam börja förskolan, och det gör ont i hjärtat varje jul jag måste stå på hans grav istället för att se honom öppna presenter. Men jag är även stolt över allt jag gav honom även om jag ibland kännt mig otrillräcklig. Även om jag alltid undrar om det fanns något mer jag borde gjort men aldrig gjorde. Det är nog frågor man kommer ställa sig själv livet ut, men man duger, man var det finaste och bästa i sina syskon och även i sina barns ögon och mer än det finaste kan man inte vara.
    Det är viktigt att veta att man tillräcklig precis som man var, även om man ibland önskar att man hade varit så mycket mer så tror jag att både du och jag var det finaste för dom vi älskade så hårt.

    Får jag fråga hur gammal din son var?
    Och vad som hände? Du behöver självklart inte svara.

  • Cherrybaby

    Hej förlåt för att jag inte varit aktiv på ett tag, och jag har skummläst lite av vad ni har skrivit men har inte speciellt mycket datortid på mig, ska vara duktigare på att svara på er men kan inte just nu, inte ikväll. Kanske nästa permision, om jag får någon sådan?
    Det är kaos i hjärnan och kvällen häromdagen slutade med en injektion bakom höften av haldol och stesolid. Vet inte vad jag ska tycka om livet längre, det känns så jävla över. Även om jag flyttar till behandlingshemmet kommer jag ändå få leva på socialen, kanske resten av mitt liv? Jag vet inte.
    Bo i en egen lägenhet med personal i samma byggnad, bara för att jag inte kan bättre, jag kan helt enkelt inte bättre.

    Jag vill så mycket mer än vad jag kan ge mig själv, jag hade önskat att någon drog mig upp ur den här skiten som jag själv satt mig i, men kan man begära något sådant?

    Idag skulle jag åkt och tittat på behandlingshemmet men alla flygplan är inställda så jag tar mig ingen vart. Trodde det var ett aprilskämt, just idag ska ett jävla vulkanutbrott i ISLAND förstöra min resa.

    Jag vet inte vad jag känner längre, vilka känslor som är rätt och känna och vilka som är fel. Vad jag vill ha och inte vill ha. Om jag vill bli frisk eller om jag vill fortsätta vara sjuk?
    Jag har varit så sjuk så länge jag kan missa, så det friska är väldigt okänt för mig. Det enda jag vet är att det inte kan fortsätta såhär..

  • Cherrybaby

    Hej! Det var längesedan jag kikade in här och tror nog inte att jag ska ge mig på att läsa allting jag har missat. Men ni får gärna berätta lite kort om hur det går och hur ni mår o.s.v

    Min nya läkare på behandlingshemmet säger att en fullständig utredning ej har gjorts på mig, så jag måste nu, efter två år med bipolärsjukdom typ 2 utredas om. Han har även satt ut alla mina mediciner jag kämpat med att sätta in för att se hur jag fungerar utan medicinering, känner mig som en testkanin men vad ska man göra..

    Iband känns det som att jag hellre dör än att bo kvar här, ibland känns det som att jag hellre bor på gatan än att vara här.
    Men för första gången i mitt liv fungerar någonting, nämligen skolan. Jag nästan längtar efter att komma dit om dagarna, njuter av att vara där. Jag får jobba utifrån en individuell plan och behöver aldrig ha prestationsångest. Har jag för mycket ångest behöver jag inte prestera någonting (vilket ökar min ångest). Har jag för mycket ångest finns det alltid någon att prata med.

    Jag har börjat försöka acceptera min ångest. Att tänka "Ja, nu har jag ångest och så är det. Det är inget farligt och någonting som går över, jag ska inte undvika eller bli förhindrad till att göra saker för att jag har ångest, ångesten ska inte få begränsa mitt liv".
    Det är lättare att plocka in nya positiva saker i sitt liv än ta bort negativa saker/känslor. Ju mer positivt du har i ditt liv ju mindre negativa saker/känslor får plats.
    Så när man har ångest ska man sätta sig i situationer som känns positiva istället för att försöka kämpa bort en ångest.
    Det fungerar självklart inte i alla lägen, ibland dör man hellre än att väntar ut sin ångest. Men om man verkligen ger sig fan på att acceptera sig själv så går det i alla fall frammåt, kanske långsamt men frammåt.
    Med mitt nya "tänk" så har jag slutat självskada, accepterat min ångest och tänkt att jag kanske inte måste kämpa mot min ångest, men behöver i alla fall inte försvåra den vilket man gör i längden med självskaderi.

    Nu är det fyra och en halv månad kvar om jag har rätt och det går otroligt långsamt med otroligt fort på samma gång.

    Vissa dagar vill jag bara dö, men för det mesta orkar jag leva.

  • Cherrybaby

    Hej, längesedan sist, och livet går framåt, tillräckligt fort för att man ska ha motivation till att fortsätta orka.

    Inskrivnings samtal på vuxenpsykiatrin imorgonbitti, några månader för sent men ändå här och ändå alldeles för fort.
    Jag har ingen aning om vad jag ska förvänta mig, mina erfarenheter hittils av vuxenpsykiatrin har varit grisiga, kanske för att förändringar är knepiga och jag helt plötsligt behandlas som vuxen person som helt plötsligt ska ansvara för all min behandling på helt eget bevåg. Egentligen ingen skillnad från förut - men jag har inte längre någon som står för rätt och fel. Någon annan som jag kan tillrättavisa behandlarna till ifall dåliga beslut tas, då beslut alltid tidigare varit tvugna att tas av föräldrar snarare än mig själv.

    Bussresa och sitta i en stad jag inte hör hemma i, i flera timmar är också något som tar emot.

    På mitt senaste samtal med min psykolog så frågade han vad det var som var jobbigast för mig just. Vad tusan svarar man på något sådant? Mina humörsvängningar? Men det är väl något bakom dom också, så det är väl det jag ska komma på och veta imorgon? Jag vet inte.
    Allt är så snurrigt och fruktansvärt ångestfyllt. Jag brukar inte fara på möten som jag inte redan har klart för mig vad det ska handla om.

Svar på tråden Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2