Forum Allmänna: Anonym - Medlemstrådar
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

    Tor 18 feb 2010 14:00 Läst 102221 gånger Totalt 1601 svar
    Tor 18 feb 2010 14:00

    3 månader har snart gått igen.Tiden rusar fram

  • Anonym (Zyfox­)
    Visa endast
    Tor 18 feb 2010 17:06 #1

    Nu hittade jag hit =)

    känner mig helt tom, vet inte vem jag e.. Kanske lägger jag för mkt funderingar kring detta? Vad vet jag....

    Ska till min samtalskontakt på måndag så jag hoppas att det kommer å gå framåt=)

  • Tor 18 feb 2010 23:39 #2
    Anonym (Zyfox) skrev 2010-02-18 17:06:59 följande:
    Nu hittade jag hit =) känner mig helt tom, vet inte vem jag e.. Kanske lägger jag för mkt funderingar kring detta? Vad vet jag.... Ska till min samtalskontakt på måndag så jag hoppas att det kommer å gå framåt=)
    du kan nog ha rätt i att du lägger för mycket tankar kring vem du är. försök fokusera på att acceptera den du är o att du är bra som du är.
  • Tis 23 feb 2010 13:00 #3

    Hur mår ni alla?
    Jag mår inte alla bra.
    Vore kul om några nya hittar in här eller hur?

  • MariaK­sk88
    Visa endast
    Tis 23 feb 2010 21:33 #4

    Hej! Här är en till med bipolär... Jag äter f n inga mediciner och har ingen terapi, det har funkat ok men nu har min son (som är 4 år) börjat må dåligt :( Vi är jätteoroliga, går på BUP och tjatar och tjatar om utredning, ska söka vårdbidrag för att kunna vara hemma mer med honom, osv. Så nu börjar jag må sämre för det är så hemskt att se honom må dåligt, och oron över att det kan vara tidiga tecken på en bipolär störning tar över mig :( Men jag försöker vara stark för hans skull.

  • Ons 24 feb 2010 03:14 #5
    MariaKsk88 skrev 2010-02-23 21:33:47 följande:
    Hej! Här är en till med bipolär... Jag äter f n inga mediciner och har ingen terapi, det har funkat ok men nu har min son (som är 4 år) börjat må dåligt :( Vi är jätteoroliga, går på BUP och tjatar och tjatar om utredning, ska söka vårdbidrag för att kunna vara hemma mer med honom, osv. Så nu börjar jag må sämre för det är så hemskt att se honom må dåligt, och oron över att det kan vara tidiga tecken på en bipolär störning tar över mig :( Men jag försöker vara stark för hans skull.
    välkommen hit
    förstår din oro för din son men om han nu skulle vara bippo så var i så fall glad om han får diagnos tidigt o då också rätt hjälp. min ena son har mått dåligt hela sitt liv o vi har varit X antal ggr på barnpsyk (bup) o han har tom legat inne 2 ggr men ingen tog det på allvar. när han var 19 år o fick komma till vuxenpsyk kunde de snabbt konstatera att han är bippo o har adhd o dyslexi. denna sena diagnos har gjort att skolan har gått åt helv... o att skolpersonalen i alla år tyckt han varit en värsting o bara velat jävlas. han mådde så dåligt psykiskt en period så han inte ville leva längre o situationen hemma blev ohållbar så det blev behandlingshem o senare ungdomsboende. allt detta hade garanterat kunnas undvikas med tidig diagnos o rätt stöd o hjälp. utan diagnos sket skolan fullständigt i oss o ville inte ge honom det stöd o hjälp vi visste att han behövde. jag hoppas givetvis att din son inte är bippo men skulle han vara det så var som sagt glad ändå för tidig diagnos. då har ni mer att sätta emot skola o så framöver. lycka till! sen är det oftast inte en katastrof även om man som mamma kan känna så då man liksom fört vidare sin sjukdom till sitt barn. min son lever ett hyfsat liv idag. bor i egen lägenhet o klarar sig bra. har många kompsiar etc. kan i o för sig inte jobba men det är ju ingen katastrof. han har aktivitetsersättning o har anpassat sitt liv efter det. ( är 21 år nu). det märks definitivt inte på honom om man inte känner honom mycket väl. han har lärt sig hantera sin sjukdom o hans kompisar märker ingenting. självklart vill man ha friska barn men det kunde vara värre  än att han är bippo. behöver du ventilera så finns jag här. vi började i bup-svängen då han var 6 år så jag vet.
    tänkte på det att du mår sämre nu pga allt kring din son. kanske du behöver börja medicinera igen för att orka? din son behöver ju dig o då kanske du måste det. bara en tanke jag har.
  • Ons 24 feb 2010 03:15 #6
    MariaKsk88 skrev 2010-02-23 21:33:47 följande:
    Hej! Här är en till med bipolär... Jag äter f n inga mediciner och har ingen terapi, det har funkat ok men nu har min son (som är 4 år) börjat må dåligt :( Vi är jätteoroliga, går på BUP och tjatar och tjatar om utredning, ska söka vårdbidrag för att kunna vara hemma mer med honom, osv. Så nu börjar jag må sämre för det är så hemskt att se honom må dåligt, och oron över att det kan vara tidiga tecken på en bipolär störning tar över mig :( Men jag försöker vara stark för hans skull.
    förresten på vilket sätt mår din son dåligt? jag menar vad har han för symptom? svara bara om du vill. du stå på dig o kräv att de utreder honom
  • MariaK­sk88
    Visa endast
    Ons 24 feb 2010 21:04 #7

    Tack susye för svaret! :) Han har problem med extrema vredesutbrott (hamnar liksom i trans och gör allt för att skada oss, slänger saker, osv.) och bryter sedan ihop och bara gråter och gråter och säger "Mamma, jag vill inte vara såhär..". :( Oftast när man säger nej, och bara hemma, med mig och min sambo. Han är aggressiv på dagis, han har kompisar men gillar att provocera andra barn och retas, men är själv extremt känslig (om man råkar röra hans axel kan han börja skrika att man har slagit honom). Han har svårt att förstå andras känslor ibland, har problem med sömnen (vaknar varje natt och börjar ibland gråta hysteriskt, pratar om mardrömmar osv), han kissar och bajsar på sig, ofta flera ggr per dag, han har separationsångest (det här med kiss o bajs verkar vara en stressreaktion), behöver ordentlig struktur och bra rutiner.. Han kan bli jätteflamsig och humöret svänger som bara den. Ingen tror på oss för han är alltid så söt och snäll med andra. Han har fixa idéer (kan få utbrott för att man råkade stå på "fel" sida av honom), extremt känslig för hur kläder sitter (kan få utbrott pga att strumpan sitter "fel")... Annars är han hur söt som helst, väldigt social, jättesmart (precis fyllt 4 och kan redan skriva och läsa).. men ibland bryter det bara och han blir så ledsen. :( Han klarar inte av att vara heltid på dagis.. han saknar mig så mycket. Idag var han med mig HELA dagen men ändå säger han att han saknar mig, trots att han får 100 % uppmärksamhet.. dessutom får han vredesutbrott om han är för länge på dagis, så fort jag kommer och hämtar honom.. Först blir han jätteglad, sen bryter han ihop för ingenting. Förutom att han är så känslig har han extremt hög integritet, han ska alltid bestämma och kan inte acceptera att han har fel, eller se andra alternativ.. han kan inte anpassa sig utan "fastnar" i sina tankegångar. Dessutom kan han vara väldigt tvångsmässig och bli skitarg för han saker inte är "rätt". Det är en massa saker... :( Ändå märker ingen. Det är bara på dagis de har märkt vissa saker (men t ex inte vredesutbrott)..

    Jag ska till min läkare på fredag, funderar som du sa på att börja medicinera igen för just nu sitter jag här framför datorn och känner mig helt tom inuti. :( Tappar humöret, får själv utbrott.. aldrig framför honom, men på kvällen när han har lagt sig bryter jag ihop och får sån otrolig ångest och känner som om ingenting spelar nån roll längre. Känner mig både deprimerad och känslolös samtidigt.. och vill inte ha nån kontakt med någon förutom min son. Undviker t o m att prata med min sambo.. Men det har ju varit bra så länge o alla har märkt det, så jag fortsätter hoppas att det kommer gå över :( Fast det kanske är naivt. Har varit självmordsbenägen sen jag var 12..

  • MariaK­sk88
    Visa endast
    Ons 24 feb 2010 21:06 #8

    Han är orolig för döden också.. undrar en massa när vi ska dö, säger att han inte vill dö utan mig och min sambo (hans pappa).. Han blir så ledsen ibland, och så orolig för saker.. :( Han har t o m sagt några gånger att han vill vara en bebis igen.

  • Tor 25 feb 2010 00:51 #9
    MariaKsk88: det där med vredesutbrotten o att tappa kontrollen känner jag igen från min egen son. ingen runt omkring märkte det heller merän just dagis. om läkarna inte vill tro på er så be att dagis får berätta vad de har märkt. inte ovanligt att de är som små änglar framför andra. ge inte upp utan kämpa för er sons rätt.
    även om du tänker så att du har mått så bra så länge utan medicin så kan detta med din son göra att du rasar igen o då kan du behöva medicinen som en "krycka". det du skriver om att du rasar ihop på kvällarna o inte ens pratar med din sambo kan ju vara ett tecken på att ditt psyke börjar säga ifrån. medicinering för att orka är aldrig fel om det gäller att orka för sitt barns skull. blir du riktigt sjuk igen så har ju din son bara sin far som orkar. prata med din läkare om detta o hör vad h*n tycker. kanske du behöver samtalskontakt för att orka också? finns här o stöttat så mycket du vill. du kan även inboxa mig om du vill prata mer privat.
  • Cherry­baby
    Visa endast
    Lör 27 feb 2010 05:54 #10

    Är helt slutkörd. Självskadetankarna och självmordstankarna växer i huvudet på mig. Min sambo insåg igår att jag var sjuk påriktigt och övervägde att lämna mig pågrund av min sjukdom.
    Det känns inte som att någon vill ha mig, veta av mig.
    Jag vill egentligen bara dö just nu, ringt till psyket och dom säger att "ja men sånt där brukar gå över".. sånt här går inte över! Jag fattar ingenting.
    Ville bara skriva av mig lite grann, vet inte vem jag ska prata med den här tiden på dygnet.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll