Hej!
Undrar om ni kan kan hjälpa mig, att hjälpa?
Har en en arbetskompis som nyligen fått diagnosen manoderpressiv, kan ni ge mig några råd hur jag ska kunn hjälpa honom? Lider så fruktansvärt av att se honom må må dåligt, så snälla, kan ni ge mig lite råd?
Tack snälla för att du tar dig tid att svara.
Han pendlar mellan depressiv och hypomani, men dom depressiva perioderna är längre, när han går in i hypomani dagarna så varar dom bara ett par dagar, men han hinner ställa till en hel del då, handlar t.ex bilar, flyttar från sin sambo, försöker få lån för att köpa hyreshus.........
Tyvärr orkar han bara jobba max ett par timmar om dagen nu, när han är depp, så är vi alltid rädda att han inte ska dyka upp alls, för tankarna är mycket mörka då.
Vi är ett par av hans arbetskamrater som vet hur han mår, resten av jobbarkompisarna vet inget, så nu har dom börjat snacka skit om killen, är så rädd att han ska få höra någon gliring och att det ska bli droppen.
Oj vad rörigt det blev.
Hoppas ni alla i tråden får all tillgänglig hjälp och stöttning!
Maia
Jag var 21 när min pappa dog, har två yngre bröder som var 18 och 14år.
Min allara första reaktion var ilska, jag var så jävla arg på pappa att om jag varit med när det hänt så hade jag slagit ihjäl honom. Senare kom det en enorm sorg. Men jag är ju äldst av syskonen så jag fick axla trygghets rollen för mamma och syskonens skull. Hade (och har) som tur är vänner som jag kunde smita undan till och prata, gråta och bara vara liten och ynklig hos.
Mellan brodern hade enorma skuldkännslor, tog på sig skulden för det som hänt.
Minstingen, hade skuldkännslor, men ledsenheten var mer uttalad.
Jag kommer ALDRIG förlåta pappa för det han gjorde. Däremot kan jag förstå att han gjorde det.
Trots att det gått flera år sen det hände så tänker jag på min älskade pappa varje dag. När jag själv fick barn för 2,5 år sedan, så kändes det som om saknaden kom tillbaka med full kraft. Önskar hett att han fortfarande var med oss och kunde få lära känna sina barnbarn.
Det är helt okej att du ställer dessa frågor. Sen hoppas jag innerligt att du får hjälp så att dina tankar vänds mot den ljusasidan!
Kram
Maia
Kikar säkert in i tråden och rådfrågar er igen.
Man ska avguda sina barn, annars skulle man inte stå ut med dom när dom har gnäll dagar, men då man avgudar dom så räcker det med ett litet leende från dom så har man glömt allt och ser bara det underbaraste lilla leende. 
Tack för att jag fått "prata" med dig, kram
Om jag kan göra något för dig så inboxa mig, om du minns vem som är annonym under detta nick, annnars säg något här. kram