Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Hej och välkommen hit. När var det du skulle göra utredningen?

välkommen

Välkommen hit! Känner igen dig från en annan tråd med adhd...

Välkommen hit! Känner igen dig från en annan tråd med adhd...

Hua, känner igen mig en hel del i det du säger!! Min psykolog säger att det är inte alltid helt lätt att skilja på adhd och dom maniska faserna... Jag ska ju utredas innan nästa år har jag blivit lovad, så vi får se. Men just det du säger - alla dessa svängningar mellan att känna sig supersocial och produktiv och massa idéer och hit och dit - sen ramlar man bara ner i mörker och TRÖTTHET som inte liknar nånting - glömmer namn och ansikten och närminnet är som bortblåst... min väldigt alerta chef märker ju när jag inte är "med" längre, hon är rätt förbryllad tror jag av att jag är så ojämn. Men precis så!! När jag är ensam ibland med min 3-åring i en mördande trött/deprimerad/ångest-fas så krävs det precis allt jag har att ställa fram mat på bordet åt henne.

Ang antideppressiva mediciner så har de en tendens till att göra så bipolära kommer snabbare upp i hypo. För mig funkade fluoxetinet på det viset.. Så se till att din receptskrivande läkare verkligen kan sin sak ang medicinerna - min läkare visste inte om den effekten med antidepp, det var nått jag råkade läsa om och fick förtälja henne..

Är så låg idag. Orkar ingenting. Energi som bortblåst och alldeles tom i huvudet. Skulle behöva sova hela dagen. Sitter bokstavligen och kollar på en fläck av glass och fastklistrat papper från igår av glassen och jag orkar inte ens spreja på den för att ta bort den. Gick förbi diskmaskinen. Ska rakt i säng nu. Orkar inte vara vaken när jag är sån här. Och fattar ingenting. Bara igår var jag ju jätte i gasen. Jobbade och lagade mat och allt.Nu det här. Och jag kan inte bara rycka upp mig och ta mig i kragen. Det funkar inte. I morgon ska jag träffa psykologen. 3 veckor till läkarbesöket. Jag hatar dom här faserna. Fast skönt att veta att det inte är nåt moraliskt fel liksom, att jag bara är lat eller så. Den här stämningen jag är i är skitjobbig, det händer ju ingenting hemma. Eller ens med min hygien.

Idag har inte varit alls kul. Sonen är förkyld med feber och vi har inte kunnat ta ut honom på 2 dar nu. Idag hämtade han sina skor och pekade på fönstret.. :( Hoppas febern har gett med sig imorgon så han kan få komma ut lite iaf och leka. Jag vet inte varför men jag har haft kort tålamod med honom idag. Han har varit jätte trött men inte velat vila. Försöker få i honom dryck, maten vill han inte ha så den skippar vi. Han har druckit ok, får allt han tycker om. Förstår inte hur man kan tappa tålamodet så med en liten sjuk stackars pojke. Irritationen började när sambon hade varit och köpt hostmedicin och vi skulle sen försöka få lillen att ta den. Hällde i allt han dricker vanligtvis men det var totalt stop, ungefär som att han kände på sig. Jag är trött och nervös för imorgon. Ska ju första dagen till Gemet. (aktiviseringstället) Jag mår inte bra och har inte gjort på ett par veckor. Får fortsätta hämta medicin 2ggr/vecka. Vill bara gråta.. Gömma mig.. Få skita i allt, LÅT MIG VARA! Vill ha mer tålamod mot min rara lilla plutt som förtjänar det bästa. Hur tusan klarar ni er ni som är ensamstående med barn? Jag hatar det här, vill inte. Min ssk är orolig för mig, sambon är orolig. Sambon kommer med samma korkade förslag varenda ggn jag säger att jag inte mår bra. -Gå ut och gå, gå till en kompis, bla bla bla... Jag vet redan allt detta men jag vill inte. Varför ska han irritera mig med samma jäkla förslag hela tiden?! Allting suger!