Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Anonym (bipolär)

Äldre 19 Apr 09:16
1601 svar

Citera Återställ Anmäl

Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

jag har inte varit på den här tråden förut, men märker att jag nog skulle passa...
Lite bakgrundsinfo:
har ätit antidepressiva (sertralin) i 2 år och blev diagnostiserad med bipolär sjukdom i höstas. Har provat alla möjliga mediciner, ett 10-tal iaf, och senast fick jag Abilify.
I februari plussade jag på ett grav.test ( ${#lang_emotions_smile}$ ), och det innebar att jag fick sluta med stämningsstabiliserande. Nu åker jag lite berg-och-dal-bana, men överlag går det hyfsat. Är sjukskriven och jobbar för fullt på att försöka tänka mer positivt...

Känner igen shoppingsuget!!! Jag satt just och tänkte att jag hade faktiskt hyfsat med pengar på kontot, så jag blev lite sugen på att åka nånstans o kolla lite butiker... (Önskar första tanken var att man kunde spara lite istället ${#lang_emotions_undecided}$ )

Hur mår ni andra idag??
Anonym (bipolär)

Äldre 19 Apr 10:03
#207

Citera Återställ Anmäl

Maia skrev 2010-04-19 09:57:36 följande:
Hej och välkommen! Grattis till graviditet.
Tack! ${#lang_emotions_smile}$ Det känns härligt... Lite jobbigt att inte kunna skilja på hormoner och min sjukdom. Men jag får koncentrera mig på att försöka må bra vilket som
Anonym (bipolär)

Äldre 19 Apr 18:11
#209

Citera Återställ Anmäl

Maia skrev 2010-04-19 10:36:26 följande:
Jag vet hur det är att inte veta skillnad på sjukdom och grav-hormoner. Se det som det sistnämda då det faktiskt är mycket ändrongar i kroppen, och psyket. Vilken vecka är du i?
Är i slutet av vecka 13... Så jag har en bra bit kvar!
Anonym (bipolär)

Äldre 19 Apr 19:17
#211

Citera Återställ Anmäl

Maia skrev 2010-04-19 18:59:53 följande:
Ah. De första magiska veckorna när man ska ta in och smälta att man faktiskt är gravid. Underbart.
Ja, det kallas tydligen "spökveckorna", och jag förstår varför! Det går liksom inte riktigt att greppa att man ÄR gravid...
Ska på UL vecka 17 och det känns låååångt bort...
Anonym (bipolär)

Äldre 20 Apr 11:12
#213

Citera Återställ Anmäl

Doldis skrev 2010-04-20 08:12:34 följande:
Ååååå... men det är ju så jag känner med! Jag har precis fått reda på att jag är bipolär, väntar på diagnos från läkare vilken dag som helst... hoppas på medicin. Men fan vet ibland eftersom jag har PMS. När jag var gravid var jag så jämn i humöret, det var jätteskönt, men sen efter amning osv och dom satte in en kopparspiral så blev jag ju sådär svängig igen i humöret - dvs då hade jag inga extra hormoner i kroppen, så jag satte in en hormonspiral för att orka med med mig själv... min psykolog log lite vänligt åt det, han tyckte det lät lite lustigt...GUD så skönt att höra att det finns fler!!
Absolut! Det känns väldigt påfrestande till och ifrån! Och man blir så frustrerad för att man inte vet vad man ska göra för att man ska må bättre...
Jag har fått rådet att försöka ta det lugnt och undvika all form av negativ stress...
Anonym (bipolär)

Äldre 20 Apr 11:23
#215

Citera Återställ Anmäl

Doldis skrev 2010-04-20 11:19:27 följande:
Grattis förresten!
Tack! Det känns jättehärligt... Men det är som sagt svårt att njuta helt och hållet... Dels pga sjukdomen, men det känns jobbigt att man inte får göra ultraljud förrän i vecka 17! Är bara i vecka 14 än så länge... Vill liksom ha nån sorts bekräftelse!
Anonym (bipolär)

Äldre 20 Apr 20:46
#217

Citera Återställ Anmäl

Doldis skrev 2010-04-20 11:56:07 följande:
Å förstås! Jag minns själv hur märkligt allting var, alla runt omkring mig var som himla förtjusta och grattis hit och dit men jag fattade ingenting. Min barnmorska sa att du kan ju klappa lite på magen och prata med bäbisen... Eh... va? Inte ens ultraljudet gjorde det mera verkligt - ja, lite kanske, men jag var så knäsvag när jag gick därifrån att min man fick hålla i mig. Kändes som om jag hade en alien i magen! Däremot när första sparken kom i v.20. DÅ. Äntligen. Efter halva graviditeten ramlade poletten ner. Och efter det var hon helvild i magen. Är hon fortfarande, efter 3 år. Fast utanför magen då förstås, ha ha.Är helt off idag. Är i en down-period. Orkar ingenting. Inte plocka disk, inte hänga tvätten. Inte ens avsluta broderiet jag har kämpat så med. Tösen är sjuk och nu sover hon och här händer inte mycket. Det värsta är när jag är sån att jag glömmer att äta. Glömmer min personliga hygien. Och därmed min dotters tandborstning och ätande med. Tack o lov funkar mammainstinkterna så jag blir påmind i sista stund men hjärnan klarar liksom inte att koppla. Har en massiv lista att bocka av med jobbgrejer och jag ids inte ens titta på den. Så här är det OFTA för mig när jag är i dom här perioderna.
Jaa, NÅN gång kommer väl ett tecken! Apropå sjukdomen.... Hur berättade du på jobbet? (om du jobbar...) Jag har det jättejobbigt med att inte omgivningen förstår! Det är nog det allra värsta! Jag får så dåligt samvete och mår pyton av att behöva stå i försvarsposition och förklara mig gång på gång....
Anonym (bipolär)

Äldre 20 Apr 21:07
#220

Citera Återställ Anmäl

Doldis skrev 2010-04-20 20:55:43 följande:
Nej, jag har inte berättat på jobbet. Jobbar som lärare, och klarar mig hyfsat. Det är mest min familj som får ta smällarna, och sen ibland på jobbet när jag drar igång en massa projekt som sällan blir ordentligt avslutade. Oftast är det bara jag som vet om dom projekten för jag skäms så att jag är så dålig på att avsluta att jag hoppas att eleverna har glömt vad vi startade... det är under mina maniska veckor. Sen när jag är nere i en dipp, som jag är nu, har jag svårt att få nånting gjort över huvud taget. Senaste dagarna har jag varit som en långsam maskin bara, inte känt nåt, bara gjort. ALLT är motstånd. Allt är "orkar inte." inuti. Min antidepp hjälper hyfsat, jag kommer ju ur sängen, vilket jag inte gjorde förr. MEN den hjälper inte mot det maniska, och det är ju den fasen som tröttar ut så. Och som jag inte fattar att jag är inne i förrän nån säger till mig.
Jag förstår precis vad du menar! Jag har gjort några riktigt dumma saker i maniska perioder o med alkohol inblandat. Sånt som kunde spräcka mitt äktenskap...
Jag kan inte fatta vissa saker jag gjort och hur elak jag har varit periodvis...

Apropå din medicinering... Det är viktigt att du får något stämningsstabiliserande! Jag hamnade i början av en psykos när jag åt antidepp och fick en manisk period... Det slog över totalt! Gå in på www.1177.se och skriv "bipolär" i sökrutan uppe till vänster... Det står massor om vår sjukdom och det är uppdelat i olika avsnitt... Superbra info!
Anonym (bipolär)

Äldre 21 Apr 11:16
#229

Citera Återställ Anmäl

Doldis skrev 2010-04-21 06:31:58 följande:
Tack! Ska göra det! Mina antidepp har jag ätit i 6,5 år nu och gör ju bara manin värre stundtals. Min psykolog är inne på det just nu, nu när vi har fattat vad jag lider av, att jag ska få stämningsstabiliserande. Har läkartid på psyk den 17 maj. Han sa att jag kan ju alltid söka akut men jag hoppas jag slipper det. Hur var det när det hamnade i början på en psykos? kan du förklara det...? Skulle vilja veta ifall det har hänt mig...
Det var en väldigt obehaglig känsla! Jag skakade i hela kroppen och det kändes som om jag skulle explodera liksom... Det kröp i hela kroppen och jag kunde inte stå still. Jag ringde gråtande till min psykolog och sa att jag inte visste vad jag skulle ta mig till (det var innan jag hade en psykiatriker).

Jag kände att jag skulle kunna ta mig till med vad som helst! Farliga saker... Som kunde skada både mig och andra. Hade liksom inga spärrar kvar.

Innan jag hamnade i det tillståndet så hade ju andra saker skett. Jag blev "kall" mot folk i min omgivning och kände det som om jag inte hade känslor för min man längre, han var bara jobbig... Känns fruktansvärt så här efteråt att tänka på det, för han betyder allt för mig!! Jag brydde mig inte om mig själv heller egentligen... Jag råkade ut för något riktigt obehagligt (vill inte skriva om det här) och efteråt fick jag så fruktansvärd ångest att jag nästan tappade livslusten...

Du kommer att få den hjälp du behöver så du inte hamnar som jag!
Lycka till!
Anonym (bipolär)

Äldre 21 Apr 16:32
#233

Citera Återställ Anmäl

Doldis skrev 2010-04-21 12:43:01 följande:
MEN VAD FASEN I H-E DET LÅTER JU SOM JAG! Har haft det så otaliga gånger, senast i morse!! Ringde psykakuten, min man kom till jobbet med mina lugnande. Alltså - nej, fan, jag - jag hatar att vara på jobbet just nu och må så här med allt det här!!TACK. Jag menar det. Jag vet vad jag har att jobba med, jag vet att du pratar om mig här också. Det - det där hjälpte.
Jag kände det som att jag var lite "on top of the world"... Att jag kunde klara vad som helst på egen hand och att jag inte behövde någon annan utan att jag kunde göra precis vad f-n jag ville. Ingen skulle bry sig!

Samtidigt visste jag ju nånstans innerst inne att jag höll på att sumpa allt omkring mig. Men det fanns ändå något som gjorde att jag sket i att lyssna på den rösten, utan gjorde som det passade och alla andra kunde dra som inte gillade det!

Det är en fruktansvärd situation att vara i, och jag hoppas att du får hjälp. jag vet att man blir väldigt självisk, men försök att ha i åtanke att din man också har det jobbigt... Jag och min man har pratat och det är inte lätt för anhöriga när humöret far upp och ner som det gör...
Anonym (bipolär)

Äldre 23 Apr 11:36
#247

Citera Återställ Anmäl

Maia skrev 2010-04-22 21:39:31 följande:
Samma här. Vill på nåt sätt passa på när jag är hypoman för jag vet ju inte när det tar totalt slut och man orkar ingenting. Ja, man ska klara mycket på kort tid nu för tiden ute i samhället. Det sorgliga är att jag VAR sån. Sen blev jag mindre och mindre stresstålig. Nu fixar jag inte mycket. När jag börjar nya jobb, som jag alltid söker hysteriskt när jag är hypo, så går jag på mer än högvarv i några månader upp till ett år. Sen är kraschen oundviklig och jag säger istället upp mig, i hysteri.
Jag är likadan! Det värsta är att när man "landar" igen, så börjar man fundera på vad man dragit igång och då känns det plötsligt omöjligt att slutföra! Jag har sökt jobb och utbildningar förr i en galen takt och rätt va det är så inser jag att jag kanske inte ALLS vill göra det!

Känns som om man lurar folk lite när man drar igång saker, lovar osv osv.
Men när man är mitt uppe i det så fattar man ju inte.
Sen är det ju som någon annan sa: att man saknar ju de maniska perioderna, för då får man mycket gjort och man är glad och uppåt!

Skumt hur det kan funka...
Anonym (bipolär)

Äldre 27 Apr 12:50
#337

Citera Återställ Anmäl

Jag blir så himla less!!! Jag har fullt upp nu med att jobba med min sjukdom plus att jag ju är gravid. Har haft en del strul med jobbet och att de inte alls förstår sig på att jag är sjuk. Tog mod till mig och ringde arbetsledaren idag för att bara höra hur det är med alla och hur det går...

Efter ett tag i samtalet så pratade jag om att jag försöker aktivera mig lite, för att jag inte mår bättre av att sitta hemma o titta i väggen... Då fick jag tips om nåt nyöppnat ställe som jag kunde åka o spana in... (så här långt var allt bra)... men sen sa han: "Du kan ju alltid ta en semesterdag och åka dit..."

AARRRGHHHH!!!! Det känns som om alla mina kollegor tror att jag har nån jävla slags semester!!!! Är det så in i h-vete svårt för dom att förstå att jag mår dåligt!???

Jag kämpar som ett djur just för att inte ha dåligt samvete över min sjukskrivning, och hade väl börjat komma en liten bit på väg. Men nu känns det som om jag fått en stor klubba i huvudet, och sitter på startlinjen o grinar igen... SUCK

Finns det NÅN annan här som får skit från jobbet eller omgivningen hela tiden??
Anonym (bipolär)

Äldre 27 Apr 12:54
#338

Citera Återställ Anmäl

Har förresten tänkt på att byta jobb många gånger förut pga detta men tänkt att det blir säkert bättre när jag mår bättre... Men nu känns det f-n inte kul längre!!!

Undrar om de fattar hur mycket de förstör för mig???
Anonym (bipolär)

Äldre 28 Apr 20:41
#378

Citera Återställ Anmäl

Jag döööörrr... Min man e skitsur.... Han bara skäller på mig just nu, blir så himla ledsen.... Bara gråter...
Anonym (bipolär)

Äldre 28 Apr 20:43
#379

Citera Återställ Anmäl

Försöker prata om vad jag vill jobba med i framtiden, men det känns som om jag kastar orden i en soptunna.... *gråter*
Anonym (bipolär)

Äldre 28 Apr 20:44
#381

Citera Återställ Anmäl

jag vet inte... han bara gapar om att jag lägger fram mina önskemål på fel sätt
Anonym (bipolär)

Äldre 28 Apr 20:49
#383

Citera Återställ Anmäl

Anonym skrev 2010-04-28 20:43:41 följande:
*kramar om* ibland är det tyvärr så vad skäller han om? Skriv av dig här och andas så lugnar du nog ner dig lite iallafall!
Jag har superklent självförtroende för att jag e sjuk också... och när jag väl försöker öppna mig så går det liksom i stöpet...
Anonym (bipolär)

Äldre 3 May 10:34
#448

Citera Återställ Anmäl

Känner mig så skum på morgnarna... Liksom sliten på mitten! Glad att det är fint väder, vill ut o göra nåt... Samtidigt känner jag mig slö, trött och uttråkad...
Kanske sitter i mitten av mano och depp???

Hur e det med dig MAIA? Ska du göra nåt idag?

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

INNEHÅLL