Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Hej, kanske jag får plats här?

Är en tjej som började få depressioner i tidiga tonåren, började skära mig rätt snart efter det. Var 14 när jag kom till psykiatrin första gången, BUP som egentligen inte gjorde så mycket än att skriva ut medicin. Berättade för första gången om ett övergrepp jag var med om som 9-åring, men det fick jag inte prata om eftersom det var en "polissak". Var väldigt destruktiv från 15-17 år, missbrukade alkohol och utsatte mig för risker - slutade i en våldtäkt, vilket jag heller inte fick prata om hos BUP.

Kom till vuxenpsyk när jag var 17. Läkaren tar fram en bok och frågar direkta frågor som "Visst svängar du mycket i måendet?", "Visst växlar du mycket i känslorna för folk?", och jag hängde med och svarade ja på det mesta - var så skönt att någon började snacka om diagnoser eftersom jag inte fått hjälp innan, kanske var det vägen ut från måendet...
 Läkaren satte diagnosen Borderline på en gång, vilket kändes kanon faktiskt. Levde i en illussion och trivdes med att vara stämplad med den diagnosen, blev som en samhörig med alla andra borderlinefall.

Nu några år senare har jag krävt att bli utredd, fattade till slut att jag inte alls har haft Borderline. Nu är utredningen klar, och det känns rätt "på riktigt". Jag har C-PTSD på grund av psykisk misshandel inom familjen, flera års mobbing, övergreppen som barn, våldtäkten som tonåring. Social fobi som följd av det jag varit med om. Allt kändes logiskt, men det fattades ändå en pusselbit...

I våras åt jag en medicin (utredningen har skett efter sommaren) och jag fick tack vare den en mani/hypomani. Söp som fan, gjorde slut med min sambo, låg runt och gjorde en massa sjuka saker jag inte kan stå för idag. Jag var helt väck i huvudet, helt borta. Psyk har funderat över detta med bipoläritet, men de har varit försiktiga med att sätta en sån allvarlig diagnos.

Nu har de dock gjort fler tester och haft möten om mig med teamet, och de har sagt att jag är bipolär II. Känns skönt att äntligen fått svart på vitt att det är det, när jag tittar tillbaka de senaste åren har jag fått perioder där jag har blivit väck i huvudet och nästan förstört mitt liv.

Nu äter jag 100 mg seroquel, är inte det lite? De säger att det ska hjälpa mot depressioner, men det har det aldrig gjort för mig (har ätit vanliga seroquel förut)

Ja, det är skönt att det känns rätt. Nu har jag ju faktiskt blivit utredd, det blev jag inte alls när de satte Borderlinediagnosen. De tog mig på allvar den här gången, jag hade med mig flera olika formulär angående psykiska sjukdomar och störningar som jag fyllt i. Vi gick igenom alla, jättebra.

Jag förstår vad du menar att man kan förlåta sig själv när man vet orsaken till det man gjort, men jag kan faktiskt inte släppa allt. Mår piss av en del saker, och jag kan bara inte förlåta mig själv. En sak är så hemsk och vidrigt, en sak som man absolut inte kan förlåta.

Har ingen kontakt med psyk förutom medicin, har inte ens en läkare utan jag får nya varje gång. :/

Jag har svårt att komma igång med saker förutom de dagar jag är hypoman. Antingen har jag hypomani eller så mår jag bara dåligt i allmänhet. Det varvas med depressioner som är mitt största problem. Har precis kommit ut ur en depression, var så nära att ta livet av mig. Orkade inte med skiten längre!
Nu är jag på väg ner igen, vet inte hur jag ska klara av det. De senaste depressionerna har jag tänkt, en gång till och jag försvinner. Jag har klarat det, men för var gång har självmordstankarna blivit värre.

Jag brukar få en eller två dagar då jag mår sämre. Det är inte säkert att jag blir deprimerad, så jag försöker att hålla humöret uppe och inte tänka på depressioner. Försöker ta hand om mig och så bara. Har jag otur så fortsätter måendet gå neråt jag får en depression.

Jag har tänkt i två dagar nu att det inte behöver vara en depression som är på väg. Idag så vet jag det att det är en depressiion. Klarar inte av tanken om att jag kommer att må piss igen, vet inte om jag orkar. Hela mitt liv är en enda stor depression känns det som, någon gång ger man ju upp. Självmordstankarna kommer fortare för varje gång, jag har aldrig fått starka självmordstankar eller impulser om att skada mig så tidigt i en depression (inte sen jag var tonåring). Idag kände jag bara att det är ligga bra att dö, på allvar, och ändå mår jag inte alls lika dåligt nu som jag antagligen kommer att må. Man blir ju rädd för sig själv...

Ska få en ny samtalskontakt (redan haft två stycken) senare, är föräldraledig och kan inte gå på möten som det ser ut nu. Vet inte när det blir av riktigt...

Min familj stöttar mig noll. Min pappa är sjuk (narcissistisk och antagligen bipolär han med) och en av mina syskon har ärvt hans narcissism. Hela familjen är medberoende till dem, jag är det svarta fåret som är "psykiskt sjuk" och "Störd i huvudet". Den enda jag har "på riktigt" är min sambo.

Ja, klart det kan vara så - men så var det inte. Hade aldrig de problemen på riktigt, utan det var mest min PTSD som spökade. Har man en personlighetsstörning så ska problemen vara konstanta och gälla vid alla personer (i princip). Borderlinesakerna jag hade var endast riktad mot min pappa, eftersom han misshandlat mig psykiskt och jag inte hade kommit på det då. Jag var medberoende.

Det var bara oerhört slarvigt att sätta den diagnosen på mig. Fast jag är inte förvånad heller, när jag pratade om Borderline med en annan läkare så sa han att jag hade det för att jag skar mig. Alltså endast för att jag skar mig. Då syftade han på att jag hade rispat två sår några veckor innan efter ett uppehåll på ett år.

Nej, det är inte lätt. Allt hade varit lättare om man fick stöd av familjen... Men det kan man inte få, när familjen antingen är narcissister eller medberoende.  Det värsta med narcissism är att de själv lider, de har ett självhat - som de trycker bort genom att trycka ner andra. De ser inte själv att de gör det, men det är så tydligt. Pappa säger att jag är psykstörd och allt sånt, eftersom han själv har det svårt psykiskt. Finns så extremt många saker som de använder på mig, som är kopplat till de själva. Man blir så trött, fast det är skönt att man kommit på det - tar de inte på allvar längre. Inte lika mycket iaf...

Det är skönt att min sambo finns, utan honom så hade jag inte orkat. Men det är samtidigt jobbigt att ligga honom till last.

Ville äta medicin under graviditeten, men jag fick inte.

Depressionerna är värst för mig med. Jag tycker det är läskigt, jag blir rädd för mig själv... För när man mår okej så känner jag att jag vill leva, att jag klarar det här. Men så fort depressionerna kommer så är det nattsvart, finns inte hopp i kroppen för fem öre.

Man får försöka tänka på att det faktiskt finns bra perioder. Fast jag kan tycka det är väldigt deppigt att tänka på att det kommer att bli bra, men att det även kommer att gå neråt. Man blir trött av svängarna. Fast det kan komma en jättebra medicin om en månad, ett år, fem år! Man får stå ut, finns så mycket vackert i livet som man borde uppleva istället för att ge upp.

Dricker ni alkohol? Reagerar ni negativt av det?

Ja, jag är också less. Har ätit mediciner i sju år nu, har inte hittat någon bra än. Har visserligen inte fått äta "riktiga" mediciner för bipoläritet än (förutom seroquel), men jag vet inte om jag kommer få det heller. Är diagnostiserad nyligen, och alla läkare gnäller över att det är såååå svårt att hitta en medicin till mig - men de ger mig bara "vanliga".
Äter ingen medicin alls nu, väntar på läkartid som aldrig kommer.

Depressionerna för mycket ont med sig, som du skriver. T.ex. det sociala försvinner mycket, man orkar inte hålla kontakt med folk. Fattar inte alls hur vissa orkar vara aktiv och social varje dag, ha tusen vänner som de känner bra allihop. Blir trött av tanken.

Okej, jag reagerar rätt dåligt på alkohol. Tänkte om det kanske var något vanligt bland bipolära i allmänhet.

Fått Lamictal... Läkaren sa att jag inte kan räkna med resultat förrän om tidigast tre månader, antagligen sex månader. Hur överlever man det? Har ju ätit en massa mediciner, men det här är den första "riktiga" bipolärmedicinen... och han babblade en massa om att det skulle ta lång tid.

Erfarenheter av Lamictal?

Aldrig. Eller, kan bli lite aggressiv när jag är hypoman.. typ skrika på bilar och folk, inte alls något jag gör när jag är normal.

Har inte orkat läsa era inlägg sen sist jag tittade in, är inne i en deppig period. Men jag väl ändå slänga in en snabb fråga. Är det några eller någon här som är sjukskriven och godkänd av FK? Behöver sjukskrivas, men är rädd för att FK kommer att neka mig. Det kommer att betyda att mina studier förstörs och jag måste söka socialbidrag.

Tack för svaren, känns mer betryggande.

Då är det bara det att jag är osäker på om det verkligen står i min journal att jag är bipolär. Får alltid träffa nya läkare- Psykologen som utredde mig sa att jag antagligen är bipolär men att han ville att en läkare tog sista beslutet så att säga. Läkaren sa att det är självklart att jag problemen som finns i bipolär sjukdom, utan tvekan - men att de vill observera mig ett tag. Läkaren därpå refererade hela tiden till bipoläritet och skrev ut medicin mot det. På medicinen står det till och med att det är för bipolär. Sa t.ex att det är väldigt vanligt att man sätter fel diagnoser och ger fel hjälp långt innan man kommer på att patientet är bipolär, så som jag. Alltså, de säger att jag är bipolär men jag är osäker på om läkaren som ska sjukskriva mig verkligen kan läsa och förstå i min journal och skriva det i sjukskrivningen... Hoppas iaf, för det här går inte. Började plugga i höstas efter en längre sjukskrivning. Har bara klarat två av fyra kurser, men inte på rätt tid utan jag fick förlänga kurserna. Nu är fem nya kurser jag ska läsa, plus de där två jag inte klarat. Usch får panik.

Fy bubblan vad nervös jag är. Ska till läkare imorgon bitti och försöka bli sjukskriven.