hej jag hoppas att det är okey om jag hoppar in här såg tråden å blev genast nyfiken... jag e anhörig min mamma va mannodepprosiv hon gick tyvärr bort för 4 år sen pga sjukdommen jag har aldrig pratat med någom som var i samma situation som hon var i och tycker att det skulle vara lärorikt har haft svårt att komma över hennes bortgång!
Jag har så mycket frågor och funderingar som snurrar i mitt huvud fick inte så mycket svar av mamma eftersom när hon var manisk så ansåg hon att hon var frisk och när hon var depprimerad så gick det inte å prata med henne :( nu e jag gravid å väntar mitt första barn jätte spånande lite konstigt att inte ha mamma å prata med.. Men många saker som snurrar e när mamma var depprimerad sa hon ofta att hon var tom e det nån som känner igen sig i det? När hon var mannisk blev jag ofta ledsen hon kunde säga hemska saker en gång sa hon en morgon när jag var 16 att jag inte fick bo hemma längre för hon kunde inte ta hand om mig jag bodde då hos kompisar å öängtade efter att hon skulle höra av sig men hon hade fullt upp med sig själv å ingen tid för mig!!! Det e mycket mer orkar inte skriva mer nu... Hoppas nån kan känna igen sig å förklara för mig... Jag vet att mamma älskade mig
Nej jag har aldrig tvivlat på om min mamma älskade mig eller inte har bara haft svårt att förstå visa saker. Hon låg mycket inne på sjukhuset mest när hon var manisk och ibland var det under tvång dom gångerna var det jobbigast eftersom jag inte var 18 fick jag inte hälsa på... I slutet gick det inte att prata med henne alls hon hade flyttat från våran familj och bodde med sin nya kille hon lämnade inget brev eller nånting satt det e svårt för mig att förstå hur det kunde gå så långt när hon hade 3 barn...
alltså det e klart att det var tufft men jag tyckte inte det då eftersom jag visste inget bättre det hade alltid vart så många kompisar tyckte att mamma var lite konstig speciellt när hon var manisk men jag blev bara arg å tyckte att dom var dumma i huvet! men nu när jag tänker tillbaka så var det nog ganska tufft jag fick hjällp från socialen av en kontakt person men inte pga mamma utan för att jag själv aggerade väldigt mycket uttåt. mamma fick elchockar har nån annan fått det å va tyckte ni om det? jag tyckte det var helt sjukt! när mamma kom hem å inte kom ihåg någonting! en gång när hon kom hem från sjukhuset när mormor å morfar hade gått bort så lyfte hon på luren å skulle ringa dom självklart fick hon inget svar å frågade mig varför.. ja berättade då hur det låg till å hon blev förtvivlad å deppig? allt blev väldigt förvirrande för mig!