Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2
Hej!
Jag fick iallafall min första (och fetaste) depression när jag var 16 år..
Jag minns knappt något från det, har förträngt det mesta, men jag tror att det var i samband med att min första pojkvän (som jag varit ihop med i 1 år och 3 månader) gjorde slut och dessutom (som krydda på moset) sa att han var kär i en annan..
Jag vet att jag vid det tillfället blev väldigt förkrossad, han var ju mannen i mitt liv, och jag trodde jag innerst inne att det skulle vara vi för resten av våra liv..
Sen om det var just det som utlöste depressionen har jag svaga minnen av, men jag minns att jag gick länge och kände att vardagen var väldigt mörk, även fast solen sken ute, jag minns att jag spenderade mest tid i mitt rum och att jag en dag kände att jag var less på att må sådär, jag ville komma ut ur den där bubblan, men visste inte hur..
Det klassiska som man hade hört när det gällde självmord var ju att ta en överdos av några (starka?) tabletter, och vi hade ju "tyvärr" inga hemma, men jag visste att jag fått höra att man inte skulle blanda smärtstillande och alkohol, så jag gick och hämtade alla sådana tabletter som fanns hemma och en flaska sprit och ringde min bästa killkompis och förklarade läget..
Jag har förträngt allt som sades då, men min minns att han på något sätt lyckades tala mig ur situationen, fast han var på andra sidan av sverige just då..
Jag fick mig ett "wake up call" och gick sedan därifrån med en ny syn på livet...
Däremot så har jag därefter känt mig nedstämd och deppig när vinterhalvåret börjat, och i samband med att det blivit mörkare ute..
Den enda tiden jag inte känt så var när jag var gravid med tjejerna, och även deras första halvår i livet (som inträffade på vintern då de båda är födda under våren/sommaren), jag minns att jag då reflekterade över att jag inte mådde dåligt och undrade om det var något fel..
Men sen året efter så kom det tillbaka och sen har det återkommit till varje höst, dock har ingen depp varit lika nedåtgående som den i tonåren..
Vad jag sedan reflekterat över är att jag istället till våren får totalt motsatt effekt jämfört med hösten, då jag ser mer och mer ljus på dagarna, hör fåglarna sjunga, och man t o m kan känna att det luktar vår..
Vad jag upplever som mest jobbigt just nu är den här oförmågan att ta tag i saker och ting, speciellt med hushållssysslorna..
Min man blir ju smått galen i perioder just för att han känner att det bara är han som plockar och städar men jag har alltid skyllt på att "jag måste känna mig på humör" för att städa.. Annars är det ingen idé...
Även under den här depressiva perioden kan jag uppleva stunder då jag mår bättre..
Det är nog de stunderna som jag känner att jag "är på humör"..
Jag brukar nämnligen ibland vakna på morgonen (oftast på helgerna) och känna mig superladdad och på ett strålande humör, och då brukar det bli städning på hög nivå här hemma, jag flyger fram som en tornado och städar mer eller mindre i alla rum samtidigt.. Då känner jag mig väldigt effektiv under de stunderna..
Problemet är att jag gärna skulle vilja känna mig så alltid..
Jag äter sedan ett tag tillbaka citalopram för att jag och min husläkare misstänker att jag har någon form av höstdepression..
När jag berättade för några månader sedan för min husläkare att vi hade planer på att utöka familjen så tyckte hon att jag skulle trappa ner med Citalopramen för att sedan försöka att ta bort den helt, åtminstonde under den eventuella graviditeten..
Det gick nån månad eller två utan men jag kände att jag inte tyckte om den person jag blev utan.. Mer inåtsluten, tyst, och deppig igen..
Jag fick komma tillbaks och fick det utskrivet igen, samt en remiss till vuxenpsykiatrin..
Jag var där för några dagar sedan och fick svara på frågor och berätta lite om mig själv och mitt tillstånd..
Läkaren där sa att det var svårt att sätta en diagnos såhär bara efter första försöket, men hon sa att utifrån det jag berättat och det hon fått veta av min husläkare så lät det som bipolär sjukdom..
So here I am.. vad tror ni?
Jag minns knappt något från det, har förträngt det mesta, men jag tror att det var i samband med att min första pojkvän (som jag varit ihop med i 1 år och 3 månader) gjorde slut och dessutom (som krydda på moset) sa att han var kär i en annan..
Jag vet att jag vid det tillfället blev väldigt förkrossad, han var ju mannen i mitt liv, och jag trodde jag innerst inne att det skulle vara vi för resten av våra liv..
Sen om det var just det som utlöste depressionen har jag svaga minnen av, men jag minns att jag gick länge och kände att vardagen var väldigt mörk, även fast solen sken ute, jag minns att jag spenderade mest tid i mitt rum och att jag en dag kände att jag var less på att må sådär, jag ville komma ut ur den där bubblan, men visste inte hur..
Det klassiska som man hade hört när det gällde självmord var ju att ta en överdos av några (starka?) tabletter, och vi hade ju "tyvärr" inga hemma, men jag visste att jag fått höra att man inte skulle blanda smärtstillande och alkohol, så jag gick och hämtade alla sådana tabletter som fanns hemma och en flaska sprit och ringde min bästa killkompis och förklarade läget..
Jag har förträngt allt som sades då, men min minns att han på något sätt lyckades tala mig ur situationen, fast han var på andra sidan av sverige just då..
Jag fick mig ett "wake up call" och gick sedan därifrån med en ny syn på livet...
Däremot så har jag därefter känt mig nedstämd och deppig när vinterhalvåret börjat, och i samband med att det blivit mörkare ute..
Den enda tiden jag inte känt så var när jag var gravid med tjejerna, och även deras första halvår i livet (som inträffade på vintern då de båda är födda under våren/sommaren), jag minns att jag då reflekterade över att jag inte mådde dåligt och undrade om det var något fel..
Men sen året efter så kom det tillbaka och sen har det återkommit till varje höst, dock har ingen depp varit lika nedåtgående som den i tonåren..
Vad jag sedan reflekterat över är att jag istället till våren får totalt motsatt effekt jämfört med hösten, då jag ser mer och mer ljus på dagarna, hör fåglarna sjunga, och man t o m kan känna att det luktar vår..
Vad jag upplever som mest jobbigt just nu är den här oförmågan att ta tag i saker och ting, speciellt med hushållssysslorna..
Min man blir ju smått galen i perioder just för att han känner att det bara är han som plockar och städar men jag har alltid skyllt på att "jag måste känna mig på humör" för att städa.. Annars är det ingen idé...
Även under den här depressiva perioden kan jag uppleva stunder då jag mår bättre..
Det är nog de stunderna som jag känner att jag "är på humör"..
Jag brukar nämnligen ibland vakna på morgonen (oftast på helgerna) och känna mig superladdad och på ett strålande humör, och då brukar det bli städning på hög nivå här hemma, jag flyger fram som en tornado och städar mer eller mindre i alla rum samtidigt.. Då känner jag mig väldigt effektiv under de stunderna..
Problemet är att jag gärna skulle vilja känna mig så alltid..
Jag äter sedan ett tag tillbaka citalopram för att jag och min husläkare misstänker att jag har någon form av höstdepression..
När jag berättade för några månader sedan för min husläkare att vi hade planer på att utöka familjen så tyckte hon att jag skulle trappa ner med Citalopramen för att sedan försöka att ta bort den helt, åtminstonde under den eventuella graviditeten..
Det gick nån månad eller två utan men jag kände att jag inte tyckte om den person jag blev utan.. Mer inåtsluten, tyst, och deppig igen..
Jag fick komma tillbaks och fick det utskrivet igen, samt en remiss till vuxenpsykiatrin..
Jag var där för några dagar sedan och fick svara på frågor och berätta lite om mig själv och mitt tillstånd..
Läkaren där sa att det var svårt att sätta en diagnos såhär bara efter första försöket, men hon sa att utifrån det jag berättat och det hon fått veta av min husläkare så lät det som bipolär sjukdom..
So here I am.. vad tror ni?
