Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Ursäkta att jag bara hoppar in men känner att jag måste få skriva av mig lite och se om nån är som mig!

Min pappa har varit bipolär så länge jag kan minnas, Han har testat alla mediciner man kan tänka sig och har haft fler mörkare perioder än en svart vinternatt.

Min pappa är en riktig kämpe och äntligen, änligen har han fått en medicin som funkar efter nästan 10 år, efter allt han har testat, litium, el behandling med mer så har han äntligen börjat komma upp på fötterna men jag halkar bara ner mer och mer, känner mig som typ en blobb.

Jag kan aldrig vara glad när alla andra är det och jag får sånna ordentliga svackor och blir ordentligt nere, jag vet inte vad jag ska göra åt det, mamma sköter allt och är världens finaste som orkar gå igenom det hon har utan att gå av som en pinne, men jag vill inte tynga henne ännu mer, min pappa vill jag inte häller tynga, jag vet att om jag skulle prata med dem skulle de göra sitt bästa med att hjälpa men jag vill inte göra allt tungt igen.

Jag har träffat en bup gubbe snart ett år och jag klarar inte äns av att berätta för han om mina känslor om att återupplivas eller hur jag nu ska förklara det, de känns som att jag ibland är så grymt djupt inne i mig själv och att de är nån som använder mig som en puppet (docka med trådar) och att jag är så långt inne i mig själv att jag inte skulle kunna komma ut om jag så fick en traktor med stor skopa.
Sedan efter några dagar känns det som att jag kastas fram igen, fram till mina ögon och faktiskt ett tag kan kontrolera det jag säger och gör för att sedan sakta men säkert gå tillbaks till min "grotta". Är det bara så att jag har sett och varit med om så många "hemskheter" att jag typ har byggt upp kinesiska muren inom mig själv?

Finns det nån där ute som känner som jag? som möjligtvis vet vad som händer med mig?