Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

Stackars barn, hoppas de blir bättre!

Vaneföreställningar jag menar att man uppfattar saker och ting på annat sätt än i verkligheten. Kan rör sig om vad som helst. när man är sjuk. Man blndar ihop verkligheten med fantasi. Jag tex tror ofta att jag är gravid när jag är sjuk.

Tyckte bara att svaret jag får från en "erfaren" bipolär var ganska trist, för då kan ju alla bara säga så till alla i den här tråden, gå till din läkare, jag vill ju bara veta om andra också har det så i perioder med självkänslan, precis som andra här får skriva om att de i perioder handlar för mycket.

Jag blev iallafall skitledsen av att få höra at jag gömmer mig bakom min diagnos och vänd dig till läkaren, jag har inte samma rätt att prata om hur det käns, kanske är för att jag aldrig skrivit med min signatur eller vadsomhelst men jag orkar inte, nu har jag iallafall skrivit av mig vad jag tycker om konstiga svar i en tråd där alla brukar stötta varandra.

när jag skrev att du ska prata med en läakre så var det kring frågan psykos då det är ett väligt allvarligt tillstånd som kan sluta i total katastrof. VET det o lever med det idag. för övrigt får du förmin del ställa de frågor du vill precis som alla andra här o jag hoppas du kommer känna att du får svar om du nu fortsätter skriva här vilket kag hoppas du gör. och vad det gäller dårligt självförtroende o dålig självkänsla så lider jag av det typ alltid men förmin del tror jag inte det beror på sjukdomen utan på min personlighet men givetvis blir det som allt annat sämre i depp.

Kan barnen förstå detta? Skönt att höra att ni har så öppet klimat hemma ;)

Ja vi är alla olika, men om man är i en deppfas är de så bra att söka tröst/stöd på nätet? Är de inte bättre med nära vänner, kontaktperson, familjen. Tror ni verkligen man kan få de stöd man behöver i tex denna tråd. Jag tror de är lätt att ta åt sig om man är känslig och uppfatta att någon är  på en om man är känslig. jajja alla är olika, de vet jag redan, och tur är väl de

Har du någon kontaktperson att vända dig till förutom terapeuten? Jag har en kontaktperson men vi ses bara när jag har behov av de. Oftast räcker de med att jag ringer och får höra hennes råd så vänder de för mig och jag kommer på rätt köl igen. Har även en grupp med bipolära, en studiecirkel, som jag brukar träffa ibland, var med mera förut, för några år sedan. Jobbar du eller är du sjukskriven, pluggar?

Ja de tror jag med. Jag skallläsa igenom alla inlägg, när jag får tid. Men jag antar att alla som skrivit inte är aktiva, tyvärr. Jag är med i tråden i hopp om att få mera erfarenhet av hur de fungerar med graviditet och sedan vakna nätter och att ha barn som bipolär. Har fått några svar tidigare, men är nyfiken på hur flera upplever de.

Missfighter: Jag kan se mig själv som bipolär men jag har aldrig sagt eller tänk att jag är psykiskt sjuk. Jag hade svårt att ta in diagnosen förut jag oxå, men då sökte jag upp en studiecirkel för bipolära, som jag träffade en gång i veckan, jag skaffade mig en kontaktperson och jag läste på ordentligt. Jag gjorde även ett nätverkskontrakt som ligger i min journal hur mina manier har sett ut tidiga tecken och hur jag vill ha det när jag blir sjuk.

Sen har jag pratat med psykologer i två omgångar, senaste psykologen tyckte nog inte att jag hade några problem att ta upp direkt.. och de hade jag nog inte heller, var väl den här strävan efter att bli perfekt, vilket inte går, som gav sig till känna. Även träffat en beteendevetare där jag jobbat på med att ändra mitt tänkande när de gäller självkänslan. Numera är jag nöjd med min insats på jobbet, förut kunde jag jobba ihjäl mig för att sedan tycka jag var värdelös i vilket fall som helst. Jag fick ett mantra som jag skulle rabbla dagligen.. Jag och min arbetsinsats är värdefull och jag gör så gott jag kan!

Efter min senaste sjukdomstid, jag var inlagd i 3 månader, så var jag tvungen att börja berätta på jobbet om min sjukdom och cheferna fick veta såklart. Jag har inte mött några svårigheter eller problem pga detta. Tidigare har tänkt att jag skulle kunna hugga av min vänsterarm mot att få slippa berätta på jobbet. Och jag har även tänkt att jag skulle låta bli att bilda familj för att slippa berätta för cheferna om min sjukdom, om vi säger att jag skulle få särskilda behov som tillhör sjukdomen. Jag har haft skamliga känslor helt enkelt för att jag är bipolär.

Det är en process man måste gå igenom, att acceptera sig själv som man är, även med en diagnos i bagaget.

Har ni några planer inför helgen? Själv blir det lungt, sambon jobbar och jag skall inte göra nåt speciellt. Träna massor hade jag tänkt göra dock ;))