Anonym (KNAS) skrev 2010-12-02 16:32:06 följande:
Hej, kanske jag får plats här?
Är en tjej som började få depressioner i tidiga tonåren, började skära mig rätt snart efter det. Var 14 när jag kom till psykiatrin första gången, BUP som egentligen inte gjorde så mycket än att skriva ut medicin. Berättade för första gången om ett övergrepp jag var med om som 9-åring, men det fick jag inte prata om eftersom det var en "polissak". Var väldigt destruktiv från 15-17 år, missbrukade alkohol och utsatte mig för risker - slutade i en våldtäkt, vilket jag heller inte fick prata om hos BUP.
Kom till vuxenpsyk när jag var 17. Läkaren tar fram en bok och frågar direkta frågor som "Visst svängar du mycket i måendet?", "Visst växlar du mycket i känslorna för folk?", och jag hängde med och svarade ja på det mesta - var så skönt att någon började snacka om diagnoser eftersom jag inte fått hjälp innan, kanske var det vägen ut från måendet...
Läkaren satte diagnosen Borderline på en gång, vilket kändes kanon faktiskt. Levde i en illussion och trivdes med att vara stämplad med den diagnosen, blev som en samhörig med alla andra borderlinefall.
Nu några år senare har jag krävt att bli utredd, fattade till slut att jag inte alls har haft Borderline. Nu är utredningen klar, och det känns rätt "på riktigt". Jag har C-PTSD på grund av psykisk misshandel inom familjen, flera års mobbing, övergreppen som barn, våldtäkten som tonåring. Social fobi som följd av det jag varit med om. Allt kändes logiskt, men det fattades ändå en pusselbit...
I våras åt jag en medicin (utredningen har skett efter sommaren) och jag fick tack vare den en mani/hypomani. Söp som fan, gjorde slut med min sambo, låg runt och gjorde en massa sjuka saker jag inte kan stå för idag. Jag var helt väck i huvudet, helt borta. Psyk har funderat över detta med bipoläritet, men de har varit försiktiga med att sätta en sån allvarlig diagnos.
Nu har de dock gjort fler tester och haft möten om mig med teamet, och de har sagt att jag är bipolär II. Känns skönt att äntligen fått svart på vitt att det är det, när jag tittar tillbaka de senaste åren har jag fått perioder där jag har blivit väck i huvudet och nästan förstört mitt liv.
Nu äter jag 100 mg seroquel, är inte det lite? De säger att det ska hjälpa mot depressioner, men det har det aldrig gjort för mig (har ätit vanliga seroquel förut)
Skönt att kunna få en riktig diagnos så att man vet vad man har och hur man lättare skall kunna förhålla sig till sitt liv. Man kan läsa på och lättare förstå sitt eget beteende och förlåta sig själv för de som blivit fel. Att lära sig så mycket som möjligt om sjukdomen och prata med andra är ett jättebra sätt att må bättre och acceptera sin sjukdom, som man kommer att få leva med, resten av sitt liv.
Det är jättesvårt att besvara medicin frågor, som den du ställer om seroquel. Bättre att du tar det med din behandlande läkare, och beskriver hur du upplever det för honom/henne. Det är ju väldigt individuellt hur man behandlar depression i samband med bipolär sjukdom, beroende på hur de ser ut just för enskilda individen. En del har ju terapeutiskt stöd också i samband med medicin. Det är ju noga med sömnen, att man får rätt medicinering till de, om de behövs. Sömnen är den viktigaste delen för att vardagen skall fungera, för den bioplära. Viktigt när man får en diagnos att lära sig sina tidiga tecken, samt ha stöd från psyktiatrin, öppenvården.
På vilket sätt upplever du din depression, är du nedstämd jämt, eller har du svårt att komma igång och ta tag i saker?
Du får gärna inboxa mig om du vill.
Behöver extra pengar inför resan vi skall göra i januari.
Va spännande med besök i zooaffären, kanske ni kommer hem med en stor spindel med lurviga ben eller nåt annat spännande djur 
Är de han som är pappa till dina barn?
Självmordstankarna kommer fortare för varje gång, jag har aldrig fått starka självmordstankar eller impulser om att skada mig så tidigt i en depression (inte sen jag var tonåring). Idag kände jag bara att det är ligga bra att dö, på allvar, och ändå mår jag inte alls lika dåligt nu som jag antagligen kommer att må. Man blir ju rädd för sig själv...