Bipolär/manodepressiv sjukdom, vi fortsätter i ytterligare en tråd 2

jo men det var nog klokt av dem att se att du behövde ett break för att inte speeda igång alldeles för mycket; eller? hur trivs du på Gemet då? vad gör du där? blir skötn för dig med lite semaster sen vännen. försök att njuta av den o bara VARA o inte dra igång för många projekt

Jag är ju där för att lära mig att int stressa eller bli hypo men de är även beredda på att jag kan bli när de försöker bromsa mig.
Jag trivs jätte bra på Gemet. Trevliga medlemmar som fick mig att inte känna mig utanför direkt. Alla har ju sina problem som är där men det tänker man inte på. Är bara trevligt folk som kanske har sina behov. Också nåt jag ska lära mig, att inte ha för höga krav på andra. Jag blir fruktansvärt irriterad och frustrerad när folk bara blir stående och inte gör nåt eller är för långsamma. Så jag delegerar arbete till de andra dltagarna. *lol* Handledarna har sagt att det är ok för jag har tydligen öga för vad som ska göras som många andra inte ser, fast jag måste vara medveten om att DET är ok men det är inte mitt ansvar att göra allt. Tex när nån blir ombedd av personalen att vispa grädde och den personen inte gör det utan bara försvinner så gör jag det. Sist blev jag "påkommen" av personalen som rågade varför jag gjorde det och vart den andra peronen var. Jag sa, vet inte och fortsatte. Då sa hon till mig att genast sluta. Det var inte jag som blivit ombedd att göra det så det var inte mitt ansvar. Lite lustigt men rätt och det är sånt jag ska lära mig, att inte ta på mig andras arbete.

Jag är mest i Café köket, kan kassan om det behövs men trivs bättre än så länge bakom kulisserna (stavning?). Är det lugnt så är jag även i matsals köket där de gör lunch för deltagarna. Springer som en liten hurtig hustomte och gör saker lite överallt. Är det jätte lugnt så städar jag lite sånt som inte görs varje dag. Torkar ur kylskåp, micro, hyllor osv. Det är därför jag blir frustrerad när folk bara står och ser ut som en idisslande ko. Det finns alltid saker att hitta på.

Det ska både bli skönt och inte att ha semester. Jag är lite rädd att inte klara stimulera lillen tillräckligt. Det blir ju inte som dagis men jag vill göra så mycket som möjligt med honom också. Folk säger att jag är väldigt mån om sonen men att jag även måste tänka att det är ok att en dag se på barnfilm och bara ta det lugnt och att jag även ska planera in lite Maria-tid för dagarna.

Ojojoj, vad jag drog iväg. Haha! Morgonens första läsning på datorn var dessutom ditt inlägg susye.

Hur mår du då? Frågar nog mest för frågans skull, vet ju hur du mår. Har du haft nån mer uthärdlig dag då du klarat att bli distraherad?
Du får morgonens första och därmed största kram. Kram raring!

Maia: Låter toppen att du trivs där. Hur många timmar i veckan är du där?

Dagarna är överjävliga o idag har jag suttit länge vid hans grav o pratat med honom o gråtit.
Vill inte o kan inte ta in att han är borta.

Här får du kvällen/nattens sista kram av mig gumman

Måste nog ringa o återuppta kontakten med min terapeut. Men det känns som ett helt företag att lyfta telefonluren Hur kan en sån enkel sak vara så jobbig?

Susye, jag är där 15 h/ utspritt på 5 dar.

Vad jobbigt för dig. Bra ändå att du har en grav att gå till. Så gjorde jag när morfar dog, gick och satte mig i gräset framför/på graven och pratade. Fick nyfikna blickar men det sket jag i. Det är bra att du går och pratar med honom. Tror du är i förnekelse stadiet. 

Skulle nog vara jätte bra om du tog kontakt med din terapeut igen. Att ta steget att ringa är alltid svårast. Vet inte riktigt hur jag kan sporra dig där. Det brukar till slut komma av sig själv för mig. Att jag en dag plötsligt tänker att , Nej nu jäklar! Svaras det inte så pratar jag tom in på svararen.
Hoppas du kommer dit snart.

Massa kramar, Maria 

3 månader
1/4 år utan min ängel
hur klarar jag det?
inte en aning faktiskt

Du är med mig i varje andetag min änglason

susye... Varma kramar,
Maria 

tack söta rara

hur är det med dig?

Hmm... vet inte riktigt.. Tror det är ganska bra, bättre men nu är jag bara trött och inte riktigt med. Sonen är ju sjuk igen och det kan vara vattkoppor men inga utslag än så, vi har varit ganska instängda här. Jag har kortare stubin nu för tiden gällande sonen. Vet ej varför. Jag är irriterad överlag men har ju aldrig förut låtit det gå ut över sonen.. Nu bara gnäller och tjatar jag på honom hela tiden. Känner mig för tillfället genomrutten som mamma.
Vet ju inte, är det så att vara småbarnsförälder, han är ju inne i en lite prövande fas. Eller är det mig det är fel på, att mitt psyke inte fixar det. Sambon blir ju också arg på sonen men, jag vet ju inte vad som är "sunt" eller..-mig.

Vill så gärna ta ut honom. Gå och bada, till nöjesparken och titta på djuren, till mitt "jobb" där man kan både fika och bada. ja du vet, hitta på lite roliga saker. Antar att kanske både han och jag är lite frustrerade.

Idag är iaf sambon hemma, då kan ju åtminstone jag ta mig ut. Förresten, vet inte om du hörde det, han har fått jobb!! Tillfälligt vik men ändå.  

Jaha, det blev ett rörigt ego inlägg. :/

Massa kramar till dig, susye. 

Hur går det för er alla?

Här är det lite lugnare faktiskt. Svänger inte lika mycket sen de höjde dosen på lamotriginen. Det är jätte skönt fast naturligtvis en hel del bakslag.

susye, hur är det med dig? Tänker på dig, inboxa gärna om du hellre vill det. Kram