Låt flickor få vara flickor, och pojkar få vara pojkar!

Du skriver det bra i ts. Jag brukar hävda att jag låter min son vara just pojke - en pojke som är förhållandevis lugn och stillsam, som gillar rött och gult i sina kläder, som tycker att xbox är ohemult roligt men inte vågar åka pulka nerför en backe, som älskar lego men är likgiltig inför bilar, och som i största allmänhet är mer en individ och ett femårigt barn än en liten könsrepresentant. Och tänk, snoppen har inte trillat av ännu.

Men jag tycker det är tråkigt när man nekar könsstereotyp lek - jag har funderat och kommit fram till att mycket av det man kallar pojk- eller flick-lek är positivt för båda könen. Alla barn har nytta av att leka med dockor, att prova rollekar, att prata och diskutera och pyssla med glitter och pärlor, att springa och klättra och brottas och spela lagsporter.

Däremot vet jag inte om några barn har glädje av att lära sig skrika, slåss, att bli beordrade istället för tilltalade eller uppmanade att sitta stilla för att inte förstöra sina kläder, eller användas som stötdämpare gentemot stökigare barn.

Bull-shit. Jag kan garantera dig att iom att du säger att du tänker uppfostra en pojke, som inte kommer att tillåtas ha dockor, Hello Kitty eller rosa så tar du inte alla sidor av hans personlighet lika. Du kommer att uppmuntra sådant som traditionellt anses pojkigt eftersom du önskar dig en traditionell pojk. Hoppas att hans personlighet passar ihop med det, då blir ni båda lyckliga och du får dina fördomar bekräftade.

För oss hade det inte funkat, femåringen gillar inte så mycket av de traditionella pojkgrejorna och vi uppskattar inte pojkstereotypen med en skränig unge i dödskalletröja som bara kan spela fotboll och slåss. Han har turen att ha en kompis som är mer traditionellt grabbig, och de kompletterar varandra bra - A drar med vår son i mer bus och vilda lekar, och vår son drar med A i att läsa böcker och sitta inne och pula med lego och playmobil. TV-spelsglädjen hetsar de varandra med

(Förresten - jag håller på att sticka en halsduk som ser ut som en krokodil till ättelägget. Jag frågade om han ville ha en blå eller grön, och han svarade direkt "kan man inte få den i rosa?". Skulle jag ha nekat med hänvisning till att killar inte har rosa, eller att krokodiler inte är rosa, eller skulle jag ha gjort som jag gör - stickat en knallrosa krokodil åt honom?)

Om man klär sin son i mörkblå kläder med dödskallar och bilar på så skyltar man med sina åsikter. Om man klär sin dotter som en rosa docka likaså. Om man klär sin son i rosa tröja och Hello Kittykeps så ger det andra signaler, precis som om flickan har snickarbyxor och röd tröja.

Jag gillar att se min son i glada färger så det köper jag. När han protesterar får han oftast som han vill om det inte är jättefult eller har olämplig text (typ "All daddy wanted was a blowjob"). Och såklart påverkar det hur andra bemöter honom. Jag kan inte undvika att mina värderingar påverkar honom lika lite som du kan låta bli att demonstrera dina värderingar med dina barn. Sånt är livet.

Och det tycker jag är fullkomligt obegripligt. Min son äger inget rosa, jo förresten, gummistövlarna är rosa. Nu kommer han att ha en rosa halsduk tills han tröttnar. Kommer han att bli mindre man för det när han är vuxen? Impotent? Skulle inte tro det. Men han blir lite gladare just nu när han klagar på att jag redan bestämmer allt.

Sudd: jag är inte pedagog men har min unge på en helt ok förskola. För något år sedan var de otroligt många pojkar i gruppen, och det medförde faktiskt att pojkarna blev individer, inte en grupp av pojk-barn med vissa egenskaper. De känsliga pojkarna syntes mer, liksom de stökiga pojkarna. Så jag kan tänka mig att gruppindelning kan bli lite av en väckarklocka för att barn är individer - det finns känsliga och stökiga ungar av båda könen, och de syns ibland lättare i en enkönad grupp.

Men på sonens förskola är det nu nästan lika många flickor som pojkar, och de arbetar i grupper, men alla är könsblandade. Och det funkar bra.

Det går åt andra hållet också. Just nu gillar  min son rosa, han har alltid gillat glada, starka färger, i synnerhet rött och gult, och brukar få välja inom rimliga gränser. Det är ju han som ska ha kläderna, så då får han ju vara med och påverka. Jag vägrar ta på honom saker av dålig kvalitet, han får inte klä sig som en liten soldat och han får inte ha tröjor med rent motbjudande tryck, men i övrigt så får han välja rätt mycket.

Det blir ju ett problem när han vill ha rosa. För om han väljer en rosa jacka så kan jag ge mig fan på att en massa mammor kommer att höja på ögonbrynen och tro att jag är en jävla pretto-mamma som tvingar på sonen rosa för att visa hur jämställd jag är och "använda honom som reklampelare för mina åsikter". Idioter. Men otrevligt ändå.
Det andra problemet är att han kan få skit för det av äldre killar som gnölar om att det är en tjejfärg och mesigt, varpå barnet kommer hem och är ledset och inte längre vill ha sin jacka, och jag får köpa en ny dyr och han har lärt sig den onda läxan att han inte får ha vissa saker som han tycker om.

Det blev aldrig något problem ity han valde en röd höst- och vårjacka och en blå vinterjacka. Och inget barn har kommenterat när han bär sin svarta hello-kitty-keps, tvärtom så krävde omedelbart hans bästa kompis en likadan.

Men vuxnas fördomar om att lila och rosa är förbehållet flickor ställer till problem för de killar som gillar rosa eftersom det anses lite fjolligt och fel för pojkar att gilla flicksaker, flickor kan gilla killsaker och vara tuffa men tvärtom går inte. Tjejsaker har liksom lite lägre status så en kille i rosa klär ner sig och det är tydligen oerhört provocerande om man låter sina oskyldiga barn förnedra sig själva så.

Och om min son bara ville ha svart och blått så skulle jag leta mig blå efter svarta och blå kläder som jag tyckte var lite kul, men aldrig tvinga på honom rött eller orange. Precis som du. Min son är snart fem och ju äldre han blir desto tydligare egna åsikter har han, och jag får argumentera för min sak om jag vill något annat. Bra.

Det du skrev om män och depressioner: kvinnor är något överrepresenterade vad gäller depressioner, men män går oftare odiagnosticerade - vilket märks i att män är överrepresenterade vad gäller alkoholmissbruk (som ofta är depressionsrelaterat) och självmord (som är resultatet av en obehandlad depression).

Titta här, en feminist med rakade ben, armhålor och av och till även *gasp* underliv, smink, färgat hår (nej, varken rött eller svart) och höga klackar när kroppen så tillåter. Kom igen när du har mindre fördomar. Eller träffa min mor med sitt blonderade, lockiga hår och knallröda läppstift och en strålande förmåga att be människor dra åt helvete på ett sådant sätt att de ser fram emot det.

Inte konstigt att det fortfarande finns fördomar om pojkar som går klädda i rött och gult. Men oroa dig inte, idag har sonen jeans och poliströja!

Ja, absolut, till nästan alltihop. Jag har också mycket av min självkänsla i mitt yrke, i det jag kan och gör och är, inte hur jag ser ut. Jag har för övrigt uniform på jobbet, får inte ha privata kläder utöver strumporna

Men jag tycker det är intressant att se att andra bemöter min son olika när han har olika kläder på sig. När han har vad som uppfattas som mer könsneutrala plagg, röda, gula, gröna med glada mönster, så pratar folk mer med honom och har en trevligare ton. När han har utpräglat grabbiga kläder, som blå tröja och jeans och sandaler med flammor på så blir omgivningen mer högljudd, tjoar och pratar i korta uppmaningar till honom. Glatt och trevligt men mer öh, waoa, yeah! Och det passar inte riktigt honom. Jag föredrar det första bemötandet så jag manipulerar omgivningen till det.