Förstår inte folk riktiga förkortningar längre ???

Nä folk vet ö.h.t ingenting om s.k förkortningar s.a.s för jag vet b.l.a en kille som s.a.s blev av med jobbet för det. L.o.l.

Jag håller med om det. Tycker också att man kan kräva ett vist typ av språkbruk av journalister som skriver för seriösare tidningar.
Poängen var mest att 's.a.s.' inte är särsilt ovanligt.

Ett visst typ av språkbruk.

Men för all del, ett vist sätt funkar lika bra i sammanhanget.

Problemet var väl just att sammanhanget inte gav någon vidare ledning. Hade jag inte vetat vad förkortningen betydde hade jag aldrig kunnat lista ut det, eftersom det är helt obegripligt vad de orden fyller för funktion i den meningen. "Hittade felet så att säga". Vadå så att säga? Hittade de inte felet? Inte blir det bättre av att resten av meningen är precis lika illa skriven.

Nej, att efter ett sådant inlägg gnälla på andras språkkunskaper känns klart tveksamt.

s.a.s är en väldigt onödig förkortning för ett väldigt onödigt uttryck. Att kräva att andra ska veta vad det betyder är lite löjligt.

Det hade varit värre med etc., osv. mm. sic. kg. jfr. och andra förkortningar.

Det håller jag med om. 'Så att säga' är ett av mina absoluta hatobjekt vad gäller vanliga uttryck.
Säger någon så till mig, tolkar jag det som att talaren väljer att uttrycka sig på ett enklare sätt så att jag ska ha möjligheten att förstå. Ganska nedlåtande alltså. Det säger antagligen mer om mig än den som använder uttrycket, men ändå.
Har inte stött på någon ännu som inte lika gärna hade kunnat utesluta det och ändå uttryckt sig klart och tydligt.

Jag tycker uttrycket, precis som andra vaghetsmarkörer, kan fylla en funktion. Vissa personer tenderar dock att i tal överanvända det; det fungerar som en utfyllnad i stil med liksom och typ. Jag kan dock inte erinra mig om att jag sett det användas så i skrift tidigare, men med tanke på att inlägget i övrigt var väldig talspråkligt, så var det väl i linje med det.

Man skulle ju kunna säga att den som trodde att s.a.s. stod för någon typ av diagnos, gjorde en välvillig tolkning av inlägget. Han eller hon trodde ju helt enkelt att det dolde sig något av substans bakom akronymen, och inte att det bara var en betydelselös utfyllnad.

Jag tycker att språket fylls mer och mer av utfyllnadsord som egentligen är onödiga om man formulerar sig ordentligt. Min respekt för en författare hade sjunkit rejält om jag läste 'typ' eller 'liksom' i någon form för litteratur.

Nu har jag inte bott i Sverige sedan mitten av 90-talet och har därför inte hängt med så noga i svenskans utveckling, men jag kan inte minnas att ord som "typ", "liksom", "så att säga" osv. var vanliga i svenskan när jag växte upp i 80- och 90-talet.

Jag bor i Danmark nu och här är utfyllnad ganska ovanligt i språket. Jag läser en hel del fackliteratur på engleska och en del litteratur på hebreiska och latin. Jag upplever sällan utfyllnadsord i dessa språk, i alla fall när det gäller skriftligt. Latin är ju en guldgruva när det gäller forkortningar, men där ser man aldrig förkortningar på utfyllnadsord.

Är det kanske så att svenskan präglas mer och mer av talspråket där utfyllnadsord fyller mer och mer? När talspråk blir skriftspråk så kommer utfyllnaderna på skrift. Sms- coh msn-generationen orkar väl inte skriva "så att säga" och så uppfinner man förkortningen s.a.s. Kan det vara så?

"men jag kan inte minnas att ord som "typ", "liksom", "så att säga" osv. var vanliga i svenskan när jag växte upp i 80- och 90-talet."

Du minns fel. "Typ" blev kanske inte riktigt stort förrän några år in på nittiotalet men "liksom" var mycket vanligt innan, liksom ett stort antal andra "utfyllnads"uttryck. Jag hör det hos nittioåriga släktingar också även om högljudda tonåringar är de som märks mest.

"Jag bor i Danmark nu och här är utfyllnad ganska ovanligt i språket. "
Det var förvånande med ett närbesläktat språk.

"Jag läser en hel del fackliteratur på engleska och en del litteratur på hebreiska och latin. Jag upplever sällan utfyllnadsord i dessa språk, i alla fall när det gäller skriftligt. Latin är ju en guldgruva när det gäller forkortningar, men där ser man aldrig förkortningar på utfyllnadsord."

Facklitteratur är fel källa. Utfyllnadsorden är framför allt talspråkliga och återfinns främst där och i talspråket närliggande prosa. Om du inte läser engelsk facktext utan tittar på engelskspråkiga såpor eller läser vardagliga bloggar kommer du att drunkna i utfyllnad. Latin har inte på århundraden varit ett levande modersmål och när det var det var det som skrevs ner knappast vardagsspråk. De romanska språken som det gett upphov till är fulla av utfyllnadsord. Hebreiskan vet du mer än jag om - jag vet inte mycket om semitiska språk - men även den har ju varit död som vardagligt kommunikationsspråk i århundraden fram till "upplivning" i modern tid varför den rimligen borde vara jämförbar med latin vad gäller äldre texter och med engelsk facktext i nyare. Man skulle behöva läsa typ[sic] vardagliga bloggar på språket för att bedöma om den genomgått tillräcklig "kreolisering" idag för att ha återfått vardagliga drag som utfyllnadsredundans.

"Är det kanske så att svenskan präglas mer och mer av talspråket där utfyllnadsord fyller mer och mer? "

Knappast. Redundans hör till talspråket nu som förr.

"När talspråk blir skriftspråk så kommer utfyllnaderna på skrift."

Där kan jag hålla med.  Talspråkliga dag är mycket mer synliga idag än innan internets massutbredning som började i mitten av nittiotalet. Det skrivs helt enkelt mycket mer informell text idag, mycket mer synlig utanför familje- eller kompiskretsen och av personer som längre tillbaka förmodligen inte hade skrivit alls.

Mad as snow: