• Jaynie

    "Jag säger alltid vad jag tycker, även om det svider"

    De senaste dagarna har jag stött på eller läst om människor som säger att de alltid säger vad de tycker, och jag har flera gånger hört sägas "Antingen älskar man mig eller så hatar man mig"
    Men, jag undrar lite över detta fenomen. Att säga vad man tycker oavsett situation och plats och utan att ta hänsyn till andras känslor, är det elakt? Eller är det bara ärligt?
    Jag har också sett några säga: "Jag säger vad jag tycker, även om sanningen svider,eller "Vissa tål helt enkelt inte att få höra sanningen"
    Och där undrar jag verkligen, vad definierar man då som sanning?
    Om jag säger till en människa "Din tröja är ful" eller "Jag tycker att du är dum i huvudet", eller "Jag tycker att du gör fel när.." Är det sanning?
    Sanning för MIG kanske, men är det sanning för den som hör det, de kanske har en helt annan åsikt? Hur kan man kalla sina åsikter för sanning i alla lägen?
    För mig är sanning något som går att basera på fakta, något man faktiskt kan bevisa. Jorden är rund, idag är det lördag..ja ni förstår..
    Och varför måste man vräka ur sig åsikter på löpande band och fullkomligt strunta i om man sårar någon annan? Var går gränsen för vad man kan säga och inte säga?
    Vad tycker ni?

    Jag vill gärna höra era åsikter i den här frågan, eftersom jag tycker att detta är väldigt intressant!

  • Svar på tråden "Jag säger alltid vad jag tycker, även om det svider"
  • Åsa
    BlommyNess12 skrev 2010-02-27 21:57:36 följande:
    Det är mycket möjligt att det är så, jag är faktiskt väldigt impulsiv i det stora hela och följer gärna mina impulser, det känns bra att göra det, och jobbigt att låta bli. Jag har bara härrört denna ärlighets-grej från min uppfostran men det kanske ligger mer bakom, det vet jag faktisk tinte.
    Det kan förstås vara svårt att veta. Är man inte uppfostrad med detta "sociala smörjmedel" faller det sig förstås inte lika naturligt och /oombedd/ "ärlighet" kan rentav uppfattas som positiv. Men har man förstått hur det uppfattas utanför uppväxtmiljön och ändå har stora svårigheter att hålla tillbaka kan det givetivs handla om problem med impulskontrollen.
    Sedan finns det iofs en ganska hög ärftlighetsfaktor i t ex AD/HD-fältet . Om tidigare generationer haft problem med ex impulskontroll som gör det naturligt att häva ur sig oövertänkta kommentarer kan det ju vara svårt att särskilja om beteendet är inlärt såsom normalt i familjekulturen och/eller beror på egna impulskontrollproblem.
  • Mad as snow
    piak skrev 2010-02-27 23:32:41 följande:
    Om en person är ärlig och säger att man har dålig hållning, taskig andedräkt, har på sig kläder som inte smickrar ens form så är den personen en bra person som man ska ha nära. 
    Problemet kan ju vara sådana personer som ständigt kommenterar att man har dålig andedräkt/illaluktande fötter/smaskar när man äter/ful hårfärg eller vad det nu är, också får sin omgivning att må väldigt dåligt. Jag har i hela mitt liv haft en sådan person i min omedelbara närhet och när vi är i samma rum brukar jag mot min vilja gå på ägg, för man orkar liksom inte höra det. Det är ju det som är grejen, om en människa oombedd utnämner sig själv att vara den som ska berätta "sanningen" så kan det sluta med att den personen blir ganska ensam. 
    Jag blir rätt fascinerad av den typen av människa också för att de verkar anse sig utgöra någon sorts mall, just som några slags inspiratörer som man ska vilja få dessa sanningar från. Själv är jag helt ointresserad att exempelvis få höra hur jag ser ut när jag inte har bett om det, och vissa dagar kan det vara fullständigt nedbrytande att få höra det. 
    Someone get me a fucking wiener before I die.
  • Grizelda
    Mad as snow skrev 2010-02-27 23:44:44 följande:
    Problemet kan ju vara sådana personer som ständigt kommenterar att man har dålig andedräkt/illaluktande fötter/smaskar när man äter/ful hårfärg eller vad det nu är, också får sin omgivning att må väldigt dåligt. Jag har i hela mitt liv haft en sådan person i min omedelbara närhet och när vi är i samma rum brukar jag mot min vilja gå på ägg, för man orkar liksom inte höra det. Det är ju det som är grejen, om en människa oombedd utnämner sig själv att vara den som ska berätta "sanningen" så kan det sluta med att den personen blir ganska ensam.  Jag blir rätt fascinerad av den typen av människa också för att de verkar anse sig utgöra någon sorts mall, just som några slags inspiratörer som man ska vilja få dessa sanningar från. Själv är jag helt ointresserad att exempelvis få höra hur jag ser ut när jag inte har bett om det, och vissa dagar kan det vara fullständigt nedbrytande att få höra det. 
    Jo, jag känner igen typen. Vet inte var sådant kommer ifrån. Människor med funktionshinder typ Asperger kan vara socialt klumpiga, men jag har aldrig stött på någon som vill, eller ens har förmågan, att vara sådär utstuderat elak. Vissa äldre människor som blir sådär rättframma "med ålderns rätt" har, vad jag har fått höra, ibland någon form av begynnande demens. Men alla de andra? Är det någon som uppfostrar sina barn så?
  • Mad as snow
    Grizelda skrev 2010-02-27 23:51:47 följande:
    Jo, jag känner igen typen. Vet inte var sådant kommer ifrån. Människor med funktionshinder typ Asperger kan vara socialt klumpiga, men jag har aldrig stött på någon som vill, eller ens har förmågan, att vara sådär utstuderat elak. Vissa äldre människor som blir sådär rättframma "med ålderns rätt" har, vad jag har fått höra, ibland någon form av begynnande demens. Men alla de andra? Är det någon som uppfostrar sina barn så?
    Jag tycker också att det är rätt märkligt. Men enligt min erfarenhet så handlar det om att den här typen av människor har fått för sig att de är drivande ledare, som något sorts förvridet storasyskonkomplex. De ser det som sin uppgift att tala om för andra människor hur saker och ting ligger till och fattar inte att det egentligen bara blir ett jäkligt elakt hackande. Själva kommer de undan från liknande kritik eftersom människor tassar på tå kring dem och egentligen inte vill umgås alls, och absolut inte öppna för en konflikt. För jag har aldrig sett en sådan person hantera kritik på ett bra sätt själv. 
    Jag själv växte ju upp med en sådan människa och vår relation är otroligt färgad av detta: jag flyr undan och vill inte öppna mig, känner mig alltid ful och fet så fort vi träffas (och håller andan när vederbörande är nära) men personen själv upplever att vi har en fantastisk relation. Och sig själv som en positiv och peppande människa. Ja jösses...
    Someone get me a fucking wiener before I die.
  • AnnaPuddel

    jag säger jag vad jag tycker men inte så det sårar.

    kan man inte säga nått snällt så ska man inte säga nått aaaaaalls

  • Grizelda
    AnnaPuddel skrev 2010-02-28 00:03:12 följande:
    jag säger jag vad jag tycker men inte så det sårar.kan man inte säga nått snällt så ska man inte säga nått aaaaaalls
    Precis!
  • Grizelda
    Mad as snow skrev 2010-02-28 00:01:35 följande:
    Jag tycker också att det är rätt märkligt. Men enligt min erfarenhet så handlar det om att den här typen av människor har fått för sig att de är drivande ledare, som något sorts förvridet storasyskonkomplex. De ser det som sin uppgift att tala om för andra människor hur saker och ting ligger till och fattar inte att det egentligen bara blir ett jäkligt elakt hackande. Själva kommer de undan från liknande kritik eftersom människor tassar på tå kring dem och egentligen inte vill umgås alls, och absolut inte öppna för en konflikt. För jag har aldrig sett en sådan person hantera kritik på ett bra sätt själv.  Jag själv växte ju upp med en sådan människa och vår relation är otroligt färgad av detta: jag flyr undan och vill inte öppna mig, känner mig alltid ful och fet så fort vi träffas (och håller andan när vederbörande är nära) men personen själv upplever att vi har en fantastisk relation. Och sig själv som en positiv och peppande människa. Ja jösses...
    Intressant fenomen! Det låter ju till vissa delar som att personen har psykopatiska drag. Om det är en släkting till dig får du vara tacksam att du inte har ärvt problemet. Även om jag själv kan vara impulsiv och ibland har grodor som hoppar ut ur munnen på mig, så får jag ju be om ursäkt när jag har gjort fel. Varför gör inte alla det? Hur jag än funderar kan jag inte förstå t ex varför en person behöver säga "oj, jag kände knappt igen dig, det var väldigt vad du har lagt ut" eller "måste du ha den tröjan, dina ben ser ju ÄNNU kortare ut". Varför, varför?
  • AnnaPuddel
    Grizelda skrev 2010-02-28 00:29:27 följande:
    Intressant fenomen! Det låter ju till vissa delar som att personen har psykopatiska drag. Om det är en släkting till dig får du vara tacksam att du inte har ärvt problemet. Även om jag själv kan vara impulsiv och ibland har grodor som hoppar ut ur munnen på mig, så får jag ju be om ursäkt när jag har gjort fel. Varför gör inte alla det? Hur jag än funderar kan jag inte förstå t ex varför en person behöver säga "oj, jag kände knappt igen dig, det var väldigt vad du har lagt ut" eller "måste du ha den tröjan, dina ben ser ju ÄNNU kortare ut". Varför, varför?
    saeriöst.. jag älskar ditt nick, vet inte om du heter d på riktigt.. fick upp bilden i huvet av de nyfödda minigrisarna hemma hos min kompis, blev lite kär å så
  • Grizelda
    AnnaPuddel skrev 2010-02-28 00:32:54 följande:
    saeriöst.. jag älskar ditt nick, vet inte om du heter d på riktigt.. fick upp bilden i huvet av de nyfödda minigrisarna hemma hos min kompis, blev lite kär å så
    Nej, namnet har jag snott från en prinsessa i en sagobok. Visst är det tjusigt!
Svar på tråden "Jag säger alltid vad jag tycker, även om det svider"