Är jag löjlig som blir ledsen för att inte få bli fadder?

Jag förstår hur du känner. Jag fick inte bli fadder till nån av brorsans barn, nej de valde hennes kompis till den första och hennes syster till den andra. På ren pin kiv fick inte min bror vara fadder åt vårat barn utan bara makens bror. Larvigt, jag vet.
Jag skulle inte ta upp detta med dem dock utan de måste få göra sitt val själv vilket de gjort.

Tack för snabbt svar. Du har säkert rätt att jag inte bör ta upp det med dem. Samtidigt som jag känner att vår relation blir lite påverkad av detta. Jag känner inte samma glädje över att träffa dem och jag kan inte låta bli att undra "vad det är för fel på mig" eftersom de inte vill ha mig som fadder.

Helst av allt skulle jag vilja glömma bort det hela och låta min man sköta allt vad presenter och kort heter i framtiden. Men det kommer han ju inte att göra och då går det ju ut över ett oskyldigt barn istället.

Känner du dem riktigt bra kanske du kan skoja till det och fråga varför de inte valde dig, eller er båda, eftersom du är den som har koll på födelsedagar etc? Fast ett fadderskap är ju mer än bara presenter. Svårt läge!

Jag förstår att du känner som du gör - jag hade nog reagerat likadant.
Vad säger din man? Tycker inte han att det är lite konstigt?

De kanske sparar dig till nästa gång? Vi valde "bara" min mans bror som fadder till dottern trots att hans sambo står oss väldigt nära. Vi har helt enkelt valt att ha en fadder per barn. Har inte tänkt på att hon kanske blev ledsen över det *skäms*.

Tack för era snälla ord! Det känns bättre när man fått prata av sig lite.

Och visst är fadderskapet mer än presenter, men om de väntar sig någon "andlig vägledning" av min man så tycker jag synd om dem - han är varken döpt, konfirmerad eller medlem i svenska kyrkan... vilket jag är (ytterligare en anledning att välja mig, tycker jag )

Jag har inte pratat med min man om detta. Dels för att jag skäms över min neggiga reaktion och dels för att jag inte vill förstöra hans glädje.

Han är redan fadder åt sitt ena systerbarn och i det fallet blev jag inte alls förvånad eller ledsen övar att inte bli tillfrågad. Föräldrarna valde helt enkelt var sin släkting som fadder åt sitt barn. I det här fallet är ingen av oss släkt utan vi är lika goda vänner allihop (eller så har i alla fall jag uppfattat det hittills  - kanske är vi inte det när allt kommer till kritan...)

Usch det stör mig att jag inte kan släppa det. Det ligger liksom och gnager hela tiden- som ni märker. Tillslut kommer jag att brista och säga något spydigt.  
Fy vilken trist typ jag är! Tänk om någon kännt så inför våra barns dop, då hade man ju bara: "hej då!"

Men om det är ett "riktigt" dop i kyrkan (alltså ingen egen namngivarfest eller så) så trodde jag att faddrarna själva måste vara döpta och vara med i svenska kyrkan?? Är det inte så?

Det kan ju oxå vara så att de har valt honom och någon annan kvinna som fadder. Jag vet några vänner som gjorde så för de ville inte att det skulle påverka om faddrarna skulle skilja sig. (Alltså om de hade valt ett par som faddrar och de skulle ha skiljt sig.)

Jag kan förstå att du blir ledsen men försök att inte tänka på det så mycket. Nu för tiden är det egentligen inte så märkvärdigt att vara fadder.

Egentligen är det väl så. Eftersom man ska ge andlig vägledning och vägledning gällande kristen etik och moral. Kyrkan gör dock undantag. Vår ena fadder till vår ena dotter är inte döpt. När vi bokade dopet så uppgav kvinnan på exp. att det inte gjorde något, men prästen var uppenbart störd och tyckte att hon gott kunde döpa sig i samma veva. Så blev det inte.

faddrarna måste som sagt vara döpta själva för att få bli fadder.
Annars kallas de vägledare.

Det var iaf den förklaringen jag fick när jag pratade med mitt gudbarns föräldrar.
fRågade helt enkelt om jag var den enda faddern eftersom jag var den enda som stod där framme vid dopet, men så var det inte, utan grabbens morbror var oxå fadder.