Hur står man ut??

Nej det är väl just det att det inte finns så mycket annat att göra än att stå ut och låta tiden ha sin gång, men jag är så förbannat orolig för Jonathan när han är där och jag litar inte det minsta på att han inte skulle vara där när hon har honom, hon hävdar att han skulle bo hos sin pappa varannan vecka, men samtidigt meddelar hon tydligt via sin advokat att hon helt klart anser att Jonathan och hennes sambo borde få bo där samtidigt, alltså förstår hon ju inte alls den problematik som soc lägger fram.

Tiden känns som en evighet just nu, min advokat ser allt det senaste hon gjort, som att hämta Jonathan på dagis och att tacka nej till boendestöd bara bygger på min fördel i vårdnadstvisten, men egentligen är det ju bara än mer tragiskt att hon gör så och inte vaknar upp.

Tack för allt stöd..

Nej soc är nog bland det flataste jag varit med om! Dom är duktiga på att beskriva precis hur allvarligt allt verkar i situationen, men samtidigt säger man att det krävs mycket mer för att det ska kunna bli till om insats från deras sida, i så fall LVU..
Hur kan det vara så långt mellan en allvarlig situation och en insats? Dessutom känner jag att efter jag agerade och kontaktade advokaten för att söka ensam vårdnad så låter soc bara som dom är nöjda och lutar sig tillbaka tillsvidare..

Kan störa mig nåt oerhört på att jag som ansvarstagande och "duktig" förälder i detta fallet inte får nåt stöd från deras sida, mer än att dom rådde mig att söka vårdnaden, medans dom kommer med flera olika alternativ på insatser och stöd för Jonathans mamma, hon tackar nej till flera grejer och ändå kommer dom med mer..

Visst självklart vore det bästa om hon tackade ja och tog till sig av stödet så att situationen kunde lösas till det bästa för Jonathan, att ha lika mycket av sin mamma som av mig, men när hon tackar nej, nej och åter nej med motiveringen att hon "redan vet det bästa för sin son", "nu har det städat och rent hemma igen" osv så borde dom väl åtminstone inse att hon inte kommer ta emot hjälp och kanske istället bry sig om att hjälpa mig att hålla en lugn och säker tillvaro för Jonathan under tiden tills tingsrättens beslut? Nej istället gör dom ingenting när hon går och hämtar sin son på dagis när jag ska ha honom.. Soc sekr säger till mig att dom ska sätta sig ner och kolla på möjligheten till LVU i hemmet, alltså att jag får Jonathan under tiden LVU pågår, pga att hon tackade nej till boendestöd och att hon ska ringa mig så fort hon pratat med sin arbetsledare om detta, på fredag har det gått en vecka sen hon sa det...

Nej det är tur att man har en advokat nu som i alla fall är lite drivande och kan svara rakt på mina frågor när jag ber om råd hur jag ska agera i situationen osv...

Idag fick jag hämta Jonathan på dagis igen, men inte för att hans mamma förstått situationen över huvudtaget, utan snarare för att det lät på henne när jag pratade med henne som att hon var trött på att vara själv hemma med Jonathan, ännu mer tragiskt.. Hon sa det aldrig rakt ut, men känner på mig att det handlar om att hon faktiskt inte haft sin sambo där när hon har haft Jonathan, förmodligen rädd för att soc ska dyka upp, och då känt sig ensam utan honom.. Hon har aldrig tidigare heller uttalat det direkt, hon skulle aldrig ge mig nåt sånt, men har länge känt att hon i vissa lägen verkar tycka att det är en belastning att behöva vara ensam hemma med sin son och vara begränsad i form av att inte kunna göra vad som helst.. När hon är barnledig är hon inte sen med att berätta hur mycket hon och sambon festar med sina vänner osv..

Ne fy, vill bara att tingsrätten tar ett interimistiskt beslut snart så att man kan få lite lugn och arbetsro i situationen.. Och kanske att hon vaknar upp om jag får vårdnaden, om än bara tillfälligt, men det hoppet har jag tyvärr nästan släppt efter alla turer de senaste veckorna där hon tar fel beslut hela tiden trots att hon har socialens utredning svart på vitt vad som gäller rörande Jonathans behov av skydd och hennes bristande hemmiljö för honom

Igår fredag fick jag ett samtal från Socialtjänsten om att dom nu avslutar ärendet, detta utifrån att jag har sökt ensam vårdnad samt att Jonathans mamma har avböjt de insatser som soc har erbjudit.

Först blev jag arg, förbannad och återigen förvirrad. Men när jag nån timme senare fick pratat med min advokat så förklarade han att det var rätt så naturligt, för eftersom jag har agerat genom att ansöka om vårdnaden så ska det till synnerliga skäl för soc att få igenom ett LVU-beslut som gör att Jonathan inte får vistas i hemmet hos sin mamma och när hon då har avböjt insats så måste dom avsluta, för enligt SoL får dom inte hålla ett ärende öppet bara för att om dom inte har någon planerad åtgärd eller nåt steg vidare att ta.

Nu är det bara att invänta tingsrättens besked då..

En händelserik dryg vecka!

Söndagen för 9 dagar sen meddelade jag åter Jonathans mamma att min och min advokat inställning var att hon inte ska ha Jonathan boende hos sig under rådande omständigheter. Meddelade detta via sms då hon inte svarade i tfn. Två minuter efter att jag skickat sms'et så ringde HENNES MAMMA upp mig och skällde ut mig efter noter, kallade mig bortskämd, maktgalen, påstod att jag gjorde detta för att bråka med hennes dotter och att jag borde ge hennes sambo en chans, han har ju trots allt inte våldtagit eller mördat någon i alla fall som hon sa. Jag var minnsann inte nån perfekt människa heller och hon kom med rena anklagelser som var helt grundlösa. Hon avslutade med att säga att hennes dotter kommer minsann att hämta sin son på dagis om jag lämnar honom där.

Lämnade honom trots allt på dagis, detta för att jag märkt att Jonathan blivit rastlös och grinig av att inte få vara på dagis, höll honom hemma den första veckan efter att jag och advokaten tagit beslutet att inte låta Jonathan vara där, för då var det oklart om jag också kunde förlora vårdnaden ifall hon tog honom från dagis, fanns en otydlig markering från soc om ett eventuellt LVU. Men det ströks sedan då det inte fanns så tydliga skäl till det i dagsläget enligt dom, särskilt inte eftersom jag tagit mitt ansvar och ansökt om vårdnaden.

Det gick en dag, på tisdagen ringer soc mig och frågar vem av oss som har Jonathan, vilket jag redan hade meddelat soc i ett mail som dom också bekräftade att dom hade läst. Snurriga soc var det ja. För när dom ringde mig hette det bara att det kommit in en anonym anmälan rörande Jonathan, men hon fick inte upp den på datorn, så hon skulle återkomma så snart hon visste mer.

Återkom gjorde soc inte förrän kl 14 dagen efter. Då hade jag redan kvällen innan, efter ett sms där jag frågat Jonathans mamma hur det var med honom, fått veta att soc ringt på dörren kl 17.30 och hon hade NEKAT dom att göra hembesök, med hänvisning till att hon hade en vän med dotter på besök och att Jonathan faktiskt behövde hinna bada innan han la sig. På dessa grunder lät Jonathans mamma alltså de två soc sekreterarna inte ens kliva över tröskeln in i lägenheten.

Dagen efter detta inkommer ännu en anonym anmälan om att sambon ska ha varit i lägenheten vid tiden för försöket till hembesök, anmälaren angav exakt tidpunkt för försöket till hembesök, något som enbart jag, Jonathans mamma samt socialtjänsten kände till. Alltså måste en granne eller liknande ha observerat detta och även då observerat att sambon gått in och ut ur lägenheten runt samma tid.

Ringde efter detta och sökte min advokat på onsdagen, då var han borta tre dagar på förhandlingar i Varberg hette det, så sökte honom åter igår vid 11-tiden då han inte hade ringt mig än trots meddelandet. Han ringde upp först idag vid 14-tiden, då tog allt plötsligt fart, han insåg allvaret i detta och att TR fortfarande inte kontaktat varken honom eller socialtj. så nu skulle han direkt ringa och jaga på TR om ett snabbt beslut i ärendet.

Kanske kanske kanske går situationen mot en lösning i form av interimistisk vårdnad för min del, även om det då dröjer två månader till ett slutgiltigt besked känns det som man kan vara lugn, då får inte hans mamma gå och ta honom från dagis i alla fall, då kan både Jonathan och jag få en lite lugnare tillvaro framöver.

Har dock slutat tro på att ens det skulle få hans mamma att vakna upp och inse vad som behöver göras från hennes sida för att inte förlora vårdnaden om sin egen son.

Jadu jag kan bara säga att det är sjukt svårt att få ner allt som rör ens egen situation och sin sons situation i text på ett forum.. Jag har varit dålig på att uppdatera här med vad som hänt och inte hänt och med tanke på alla turer som varit så har det nog inte slagit mig att skriva av mig om hur min son mår..

Som tur är har han hela tiden verkat tämligen opåverkad av det som händer runt omkring. Vissa gånger när han har varit hos sin mamma och sen kommit hit så har han varit arg och tyst den första eller två första dagarna. Jag är nog inte någon författare av hög klass för den delen heller, vet inte hur jag ska uttrycka alla känslor kring situationen, kring hur jag sett hur hans mamma och mammans sambo agerar och inte agerar. Eller för den delen få ner i text hur Jonathan har mått under den här perioden.

Kan bara säga nu att mina farhågor i helgen besannades. Fick i söndags veta att hans mamma lagts in på traumaenheten på ett sjukhus här i stan efter att ha blivit halvt ihjälslagen. Sönderslagen i hela ansiktet, halsen helt blå efter strypning, då även båda hennes ögon blodsprängdes helt, samt ett knivhugg i ena armen som trängde långt in i tricepsmuskeln. Hon hävdar för mig att detta hände natten till söndag då hon mitt i natten skulle ha gått ut helt själv för att köpa cigaretter och en okänd människa skulle ha attackerat henne. Men hennes historia lät genomskinlig redan från början, hon hade inte blivit rånad på något, inte något försök till våldtäkt och efter attacken så säger hon att hon gick hem, tog ett glas vatten, la om såret på armen och gick och la sig. Hon väckte inte sin sambo då, och inte heller på morgonen när hon bestämde sig för att åka till sjukhuset hävdade hon för mig.

Senare på söndagen tar hennes bästa vän kontakt med mig helt förtvivlad då hon tydligen fått, som dittills enda person, sanningen berättad för sig av min sons mamma på sjukhuset. Sanningen var nämligen den att det var hennes sambo som gjort detta.

På måndagsmorgonen ringde jag upp den soc. sekr. som har hand om fallet som numera då innehåller tre anonyma anmälningar mot hemförhållandena hos Jonathans mamma och mammans sambo samt mot honom enskilt. Fick senare på förmiddagen bästa vännens godkännande att lämna hennes namn och nummer till soc så att dom kunde få uppgifterna styrkta om vem som faktiskt begått denna gärning. Klockan 17 samma dag kom ett beslut om LVU-omhändertagande av Jonathan med skyddsplacering hos mig. Detta baserat på själva händelsen, men även att Jonathans mamma inför myndigheterna kommenterar allt som att det finns en konspiration mot henne och sambon och att det var ett överfall av en okänd person. Hon vill dock inte göra en polisanmälan kring händelsen, för hon orkar inte med en massa pappersarbete hemma och polisförhör osv. Socialens LVU-beslut ifrågasätter hon och tycker det är idiotiskt och att hon borde få ta hem sin son redan på tisdagen. Alltså igår, samma dag skriver hon ut sig själv från sjukhuset och åker raka vägen hem till sambon. Eller nej, först åker hon förbi en affär och handlar ballonger, detta berättar hon i telefon för sin mamma som då frågar Varför?
- Därför Jonathan gillar det
- Ja men du vet ju att du inte kommer få träffa honom på ett bra tag nu
- Mm
- Men varför köpte du då ballonger nu?
- För Jonathan gillar det

Jag vet inte hur jag nånsin ska kunna få fram hela den bild som vuxit fram för mig stadigt sen den första anmälan inkom 14 aug förra året, det är så många små ord, små händelser, iakttagelser osv som gjort att jag i nov/dec började inse att detta verkligen inte står rätt till. Förstår att det kan sticka i ögonen på andra föräldrar att jag, på inrådan av min advokat och efter godkännande (dock utan någon särskild värdering för eller emot) av socialen valde att försöka skydda min son genom att hålla honom här i februari.

Jag kan bara säga att jag visste att något sånt här var på väg att hända, den enda som gick emot mig till en början och tyckte jag var helt fel ute var Jonathans mamma själv, hennes mamma, syster, två bästa vänner och samtliga personer i min egen krets såg också att detta var nödvändigt i situationen.

Sen vände hennes mamma, vilket hon nu efter i söndags har pratat om med mig flera gånger och bett om ursäkt för, för att hon ville verkligen tro att hennes dotter hade det precis så bra som hon själv hävdade.

Dock har ingen i hennes släkt fått komma hem till henne och sambon vid ett enda tillfälle, då han är hemma, sen i september.

Igår erkände hon även för sin syster att det var sambon som misshandlat henne, men att hon själv skulle döda den som vågar säga nåt om sanningen till myndigheterna.

Som jag sagt, vet inte hur jag ska kunna förklara situationen bättre faktiskt.

Det värsta som kan hända nu enligt mig, tack vare att Jonathan nu är skyddad hos mig, är att hon inte tar sig ur den sits hon är i, för då kommer Jonathan förlora sin mamma för kanske all framtid, vem vet hur länge hon överlever där?

Jag agerade inte som jag gjorde för att ta ifrån Jonathans mamma sin son eller ta ifrån Jonathan sin mamma, jag agerade och agerar nu som jag gör för att skydda min son, akut från att skadas fysiskt, men även på lång sikt psykiskt. Vad hade hänt med honom om han fått se sin mamma råka ut för detta? Han hade varit skadad inombords för resten av livet.

Detta kommer bli en lååång process innan allt skule kunna återgå till det normala med varannan vecka och alla är glada och nöjda utan ångest. Men självklart är det precis det jag önskar ska kunna ske i framtiden, sen om det tar ett halvår, ett år eller tio år, det råder inte jag över. Bollen ligger hos Jonathans mamma nu, hur synd det än må vara om henne i den situation hon är i så är det bara hon själv som kan få sig ur den, så länge hon vägrar anmäla honom kommer ingenting förbättras.

Jonathan är som tur är glad och pigg och verkar vara precis den underbara, fantasifulla, kärleksfulla och sociala pojke han har varit hela tiden och han fortsätter utvecklas jättemycket varje vecka. Det är så fascinerande att se hans sociala spel med mig, med andra vuxna och med andra barn, det känns som det tar ett steg framåt för varje vecka som går. Han lär sig nya grejer hela tiden, lär sig nya ord, har senaste halvåret fått en så otrolig förståelse för allt som händer och sägs.

Fråga gärna mer om ni undrar något, svarar så gott jag kan svara i text till en person som aldrig träffat varken mig, min son eller hans mamma.

Och ett litet tillägg till dig draken:

Självklart vill han träffa sin mamma när jag frågat honom, men en treåring kan faktiskt inte se vad som är skadligt och inte för honom, i detta läget har jag varit tvungen att agera som jag har gjort. Men å andra sidan, när hon började gå ner till dagis och hämta honom fastän jag motsatte mig så fick jag ju aldrig för mig att gå dit och hämta honom heller, just för att han inte ska bli någon bricka i ett spel. Det är inte hans fel att det ser ut så här och han är ingens ägodel. Men som sagt, fråga gärna mer så försöker jag svara så gott det går.

Och vadå inte fick komma till dagis? Jag hade honom hemma 2-3 dagar i inledningsskedet då jag fortfarande inte fått ett tydligt besked från soc om risken för ett LVU. Först hette det nämligen att risken fanns att även jag skulle kunna riskera min del av vårdnaden, alltså att Jonathan skulle placeras i fosterhem, om jag lämnade honom på dagis och hon hämtade, då skulle det kunnat ses som att jag brustit i mitt ansvar rörande skyddande av mitt barn.

Detta reddes dock ut på fredagen den veckan och efter det hade jag honom enbart hemma när han inte fick vara på dagis för att han var dålig i magen.

Nu blir det många inlägg på rad här, men kommer på mer och mer när jag går igenom allt i mitt huvud.

Hon kom alltså överens med soc om att hon skulle se till att sambon inte skulle vara där samtidigt som Jonathan. Det var något som soc förklarade för henne att om hon inte skötte det så riskerade hon att förlora vårdnaden. Ändå har det kommit fram att han varit där i princip lika mycket som tidigare, även när Jonathan varit där. Han var där även när jag lämnade Jonathan till henne på annandag påsk och stod bara tyst bakom henne och hånlog mot mig.

Blev även kontaktad av hennes andra riktigt nära vän förra veckan som berättade det att hon visste att det var pga att sambon var i lägenheten som hon vägrade släppa in soc på hembesök då det skedde.