Min fru hatar min son..

Jag tror också att den stora potatisen hos er ÄR att du är inkonsikvent...det är skitjobbigt att stå bredvid sånt. Tror inte att det är sonen i stort!
Har varit med om att söta/snälla/goa tonåringar har hånskrattat bakom pappans rygg till mig för att visa "kolla jag vann igen, vad sa du nu då" och när man sagt det så har man inte blivit trodd av partnern.
Nä, ta fort kontakt med någon utomstående som kan hjälpa er bena i detta. Alla skulle må bättre av det!

Kan han bo halva tiden hos mamma och halva tiden hos dig? Elletr byta barn. 16-åringen bor hos er och 14-åringen hos mamma. kanske tar ett år innan det brakar ihop med den stora och så kan ni byta igen?

Jag tror också att din frus motvilja till sonen inte bottnar i avsky för honom utan avsky för situationen där sonen inte "tas" på något konsekvent sätt av dig. Det blir ju också svårt med uppfostran av övriga barn om ett barn får komma undan ansvar och konsekvens hela tiden.

Den du i första hand ska prata med är pojkens mamma. Hon kan inte bara säga "sorry, det funkar inte för oss". Det gör det ju inte för er heller. Ni får lösa det tillsammans. Varför inte träffas alla 4?  Det är stor risk att killen och storebrors bråk urartar för att ingen sätter ner foten tillräckligt hårt och på det sättet din fru tycker du borde göra. Att låta killen slippa bo hos mamman är ju i så fall att sanktionera hans flykt och säga att du slipper den typen av krav på beteende här också. Det gör nog din fru rätt irriterad. 

Tyvärr kan ju mamman säga just; Sorry det funkar inte för oss. Det gör mina barns far.
Och, jag har inte mage att åka dit med barnen och lämna dem utanför hans dörr, han skulel antagligen se tillatt inte vara hemma och inte komma hem på lååång tid. Skulle aldrig kunna göra så mot mina barn! Hur kan man?? Snacka om att de skulle känna sig oönskade, vilket antagligen 14 åringen i det här fallt redan gör.

TS, du har fått många goda råd, jag hoppas ni löser detta.

Stackars 14-åringen. Hans mamma vill inte ha honom boendes, hennes man vill inte det heller, din fru vill det inte och du verkar inte göra något alls för att ta tag i situationen mer än att skriva ett inlägg på FL. Vilket väl förhoppningsvis är ett steg på vägen.

Tonåringar kan vara för jävliga. Jag vet för jag var det själv. Men du har väl hört talesättet: "Älska mig mest när jag förtjänar det minst, då behöver jag det bäst." Du skriver inte ett dugg om hans beteende, vad är det han gör som är så hemskt? Är han vanligt tonårsjobbig med tonårsbeteende, eller är det mer än så?

Varför var ni "inställda på att det skulle bli jobbigt" när 14-åringen skulle flytta till er? Varför tänkte ni inte "Vad kul!" Nästan allt i livet handlar om ens inställning, och hade ni "jobbigt" i tankarna är det ju inte konstigt om allt gick snett!

Han är ditt barn! Glöm aldrig det. Och jag hoppas verkligen att ett barn går före en fru. Nu har ni visserligen barn tillsammans också, och för alla barns skull får ni se till att reda ut det här. Sök hjälp.

Sätt dig ner med din fru och diskutera att du inte kommer acceptera sånt här beteende från hennes sida.

Visa lite kulor och sluta vara toffel. Din son ska väl få bo hos dig om han vill och din fru får väl för fan anpassa sig den tiden det gäller. Sen självfallet måste du kräva att din son visar din fru samma respekt som för sina andra medmänniskor (om han nu inte gör det). Eller så hittar du ny tjej/fru.

Sånt här beteende från hennes sida? Det är inte fruns beteende det är fel på utan 14-åringens. Frun, liksom barnets mamma och sambo vill inte ha 14-åringen boende hos sig just pga hans beteende. Om TS ska hitta en ny tjej/fru får han samtidigt leta efter ett nytt ex och mamma till killen samt ny styvpappa och nya syskon för det verkar inte fungera med honom och någon annan i hans omgivning vad det verkar. Och inte går det något vidare i skolan heller fast TS tycker att det är en annan historia.

TS: jag tycker inte du kan begära av din fru sådant du inte ens begär av barnets mamma när det gäller barnet. Mamman kan ju som Mamsis säger säga "Sorry det funkar inte för oss", men då får du säga "Sorry det skiter jag i, det är vårt gemensamma barn och ansvar". Om inte du och barnets mamma kan komma fram till en kompromiss som alla inblandade kan acceptera så kanske det innebär att du och 14-åringen får flytta ut tillsammans.

Du får nog bli en mer aktiv far. Prata med din fru var hon tycker att problemet ligger, om det är nåt som går att ändra.
Sen tar du ett samtal med sonen om vad som är fel enligt honom. Efter det så får du försöka jämka ihop det så gott det går. Se till att han håller uppgjorda regler och lämna inte över till henne att se till att de efterlevs. Undvik att lämna dem ensamma med varann och gå emellan och ta smällarna när de kommer.
Mycket jobb för dig men det går aldrig att få till en bra relation mellan dem om dom hela tiden ställs mot varann, glöm aldrig att dom inte har de känslorna för varann som man har när det gäller mor o barn.

Hade jag varit hon så hade jag backat totalt och överlåtit allt på dig. Hade han tex låtit frukosten stå framme så hade du fått handla nytt på hemvägen och städa upp hans röra om du inte hade fått honom till att göra det själv.

Exakt VAR och HUR läser du ut att 14åringen är värsta huliganen? Han kanske bara beter sig som en vanlig tonåring!

Nej, det står ingenstans att han är en huligan eller ens ett monster.
Men faktum kvarstår att han och frun inte går ihop, vilket pappan måste gå in aktivt och bryta.

Exakt VAR och HUR läser du ut att jag har skrivit att 14-åringen är värsta huliganen? Jag skrev att han beter sig så att varken mamman, styvpappan eller styvmamman vill ha honom boende hos sig. Det står i trådstarten. Om tonåringarna bara bråkar som tonåringarna "gör" borde det inte finnas några hinder för dem att leva under samma tak.