Förbannad på okunniga envisa kvinnor!

Jag förstår precis vad du menar! Alla verkar ta så lätt på det "vadå det är ju bara att sätta igång" typ. Jag trodde jag skulle gå åt när en ytligt bekant frågade om jag provat ägglossningstester (döööhhh) för det skulle tydligen vara "vinst varje gång" och det efter att jag svarat "vi jobbar på det" på hennes nyfikna fråga.
Folk som inte vet har verkligen ingen aning om hur liten chansen är varje månad!

Tur att vi kan bita ihop när folk inte förstår att dom uppför sig klumpigt!

/Pärlan

Jag vet inte om det uppskattas att jag skriver i den här tråden, eftersom jag inte har i det här forumet att göra. Men jag vill bara påpeka att det finns vi som resonerar annorlunda.

Jag var väl medveten om att det kunde bli svårt, och nästan beredd på att det skulle bli problem, och kände mig stressad när vi började försöka, när jag var 27,5 år. Jag var alltså mentalt inställd på att det skulle ta tid. Det visade sig att jag hade jättelätt att bli gravid - och jag var inte riktigt mentalt redo för det, det gick snarast för fort. Innan nästa barn väntade vi därför ganska länge (4,5 år) och jag konstaterade att jag hellre tog risken att det inte blev fler barn än att nästa barn skulle komma innan jag var redo. (Även nästa barn gick löjligt lätt.)

Man kan aldrig veta hur det blir för en själv. Det är självklart bra att vara beredd på att det kan bli annorlunda än man tänkt. Och det gäller alltså åt båda hållen.

Eller som min kompis som var lite ledsen över att hon och hennes sambo försökt i ca 6 månader utan att lyckas bli gravida, samtidigt som jag och min sambo försökt lite längre och jag började prata om att det var lite oromantiskt att ha sex "bara för att" när det var äl-tid och hon blev lite lång i ansiktet och sade att det hade inte de tänkt på (att ha koll på äl). Månaden efter (när de passat på under hennes äl) var hon gravid... Här kämpade vi utan att bli gravida och så hade hon inte koll på en så väsentlig grej.

Nä jag vet inte hur många jag har förklarat för hur en kvinnas cykel fungerar och att man har äl en dag i månaden och bara 3-5 dagars chans till en graviditet.Som jag skrev så ska man inte "måla fan väggen" men kvinnor och även män måste få veta och känna till hur en kvinnas cykel/fertilitet funkar. Att kvinnor föds med ett vissta antal miljoner ägg som sedan försvinner år efter år för att sen ta slut helt. Det visste ju inte jag heller när vi började. Men jag tycker att vi borde få lära oss det i sexualundervisningen i skolan och det borde pratas om det mer i samhället.

Förutom att jag tycker det är frustrerande och kränkande när kvinnor deklarerar att de minnsan vet hur det e när de inte har en susning. Så tror jag att det inom en inte allt för lång framtid kommer det bli fler och fler ofrivilligt barnlösa i och med att vi börjar skaffa barn senare och senare och singellivet e så coolt och vi tror att vi har all tid i världen .

Jag menar heller inte att hon ska få panik o frenetiskt börja leta efter en lämplig spermadonator. Men det va hennes felaktiga och kaxiga uttaland som gjorde mig förbannad.

Och jag blir alltid lika förvånad när det deklareras att det måste informeras mera om det. Inte så att jag visste allt boch hade stenkoll, men redan innan vi började försöka tycker jag att jag hade läst i tidningar o.s.v. ett antal gånger om minskad fertilitet när man närmar sig 30 och folk som haft problem att bli gravida. Trots att jag alltå int aktivt försökte bli gravid, inte aktivt letade info om att bli gravid eller knappt ens hade bestämt mig säkert för om jag ville ha barn. Om jag ÄNDÅ lyckades snappa upp det så pass mycket att jag hann ställa in mig på att jag nog skulle räkna med att det skulle bli svårt, så måste det väl ändå vara en fråga som inte är helt förbisedd i media etc?

(Idag har jag ju svårare att bedöma hur mycket som skrivs om det neutralt, för nu har jag ju hängt på gravidforum i så många år att jag ju vet ännu mycket mer, och därför noterar jag ju på ett annat sätt vad som skrivs. Men ja, jag tycker att det är ett ämne det skrivs om. Periodvis mer, periodvis mindre, som med all ämnen, förstås.)

Men ja, självklart finns det ändå alltid folk som inte läst det eller sett det eller uppmärksammat det eler brytt sig. Och som inte tror på det när man berättar det, oavsett om det är ni, med den bittra erfarenheten, eller jag, om bara har andrahandsuppgifter eller tråkig fakta, som berättar. Och dessa personer kommer sannolikt inte att ta in det förrän de eventuellt själva får problem. Men det är nog en fråga om personlighet - och jag tvivlar på att det skulle hjälpa om det stod om det i tidningen varje dag

Jag skulle också kunna säga att jag har tid på mig... Jag brukar till och med säga att "ja, vi får väl se hur det blir, vi har ju hunden". Sen att jag först väntat flera år på att min sambo skulle känna sig redo och sen fått diagnosen PCO-S, det har jag faktiskt ingen lust att upplysa folk om.

jo, det finns mycket folk som säger mycket de inte tänkt på.

Framförallt tycker jag det är lite påfrestande att (inte nära vänner) halvvänner eller jobbpolare inte tycker man ska vara med i diskussioner om barn för man vet ju inget för du har inga...nu har det blivit bättre då jag öppet sagt att vi gör iVF på jobbet men varför ska man inte få ifrågasätta något?  
Varför kan man inte hos vissa sitta och äta utan att barnen 3 och 5 år ska ta hela uppmärksamheten hela middagen annars skriker de....varje gång vi ses...man vet hur man skulle göra men man kan ju inte uppfostra andras barn.
Sådant tycker jag är mer jobbigt än okunniga småkommentarer.

Och att sambon och hans familj är pälsallergiker jag som haft 3 hundar och inte ens kan ha fler nu...det sörjer jag,,,tror jkag lägger min sorg där så jag inte behöver sörja att vi inte får barn.  Själv tycker jag det är kul när bekanta får barn... trots klumpiga samtal ibland.

Nä det är så mycket vi inte vet förens vi ger oss in i det. Större delen av våra liv ska vi akta oss som sjutton för att inte bli gravida, sen när man VILL bli det kan det vara en helt annan femma.

Bland arbetskamraterna har jag på 6 månader informerat två arbetskamrater om att de bör äta folsyra när de försöker bli gravida. Båda pratade om att de försökte/ snart skulle börja försöka. När jag berättat att jag äter folsyra, när jag började "bara för säkerhetsskull" och tjejen inte visste vad det var fick jag informera henne. När sen en annan berättade att hon snart skulle försöka tog jag inte förgivet att hon heller visste. Så nu predikar jag folsyra och fertilitet för alla som vill, el. borde höra. Och utgår inte längre i från att folk runt mig har de enklaste förkunskaper, och det kan försåss bli fånigt i bland.
Sen trodde en av mina bekanta att man kan bli gravid när som helst. Hon blev gravid fort som ögat som tonåring ( nu över 35) och visste inte/ tänkte inte på att äl kan vara bra att ha koll på.
Två personer jag har i bekantskapskretsen är nu gravida och blev det i en "säker" -period, samlag dag 7 i cykeln ( INTE säkert alls). Den ena av dem funderar över om hon ska göra sin 4:e abort, det var ju inte planerat att bli så här.

Jag blir mörkrädd av det du skriver Astakvasta, och det är inte heller första (eller sista) gången jag hör om tjejer som har gjort två eller fler aborter.
Nu är jag inte på något sätt emot aborter eller att tjejer bestämmer över sina kroppar men jag undrar bara om inte man upplever abort som en ganska obehaglig sak att utsättas för? Och kan man inte efter första gången (eller iaf andra) komma på något annat sätt att skydda sig på så att inte en olyckshändelse kan inträffa.
En abort medför alltid en risk för tjejen och idag finns det ju så många andra sätt att förhindra att man behöver genomgå vad jag kan tänka mig är ett ganska obehagligt ingrepp.

He, jag är 22 och är snarare överdrivet mycket medveten om hur svårt det kan vara att bli gravid... Fick konstaterad PCOs som 19-åring och har sen dess gruvat mig varenda dag för att jag kanske inte kan få barn... Sen kanske det går jättefort när vi väl börjar försöka, men än så länge målar jag ett stort fan i taket.