Finns enbart alternativen Ja och Nej, för att man skall tvingas in i en situation där man måste ta en slutgiltig ställning. Vet att MÅNGA anser en generell sak men sen kan tillämpa flera undantagsfall för det andra svaret, så svara på bara och lämna gärna välformulerade debatt inlägg här under :)
Ja, självklart. Det är ju inte bra för någon, varken barn eller föräldrar, att inte separera om det är det man vill.
Däremot är det tråkigt att folk separerar bara för att förhållandet inte är som innan barnen.
Det är lite naivt att tro att man skall vara förälskad hela livet och det är också naivt att inte inse att man under småbarnsåren måste låta förhållandet stå tillbaks för andra saker.
Ja, absolut. Inget barn mår bra när mamma och pappa mår dåligt. Och det lyser igenom trots försök att inte visa barnet hur det ligger till. Dock kan jag tycka (separerade själv när äldsta pojken var två) att man idag kanske ger upp för lätt. Jag hade gärna försökt med parterapi eller vad det heter men mitt ex. ville inte. Men kärleken var totalt död mellan båda så det hade nog inte gått ändå. Jag mådde dåligt och han mådde dåligt så det bästa för alla var att separera.
Ja, förutsatt att man verkligen försökt arbeta på relationen men inte lyckats. För det är inte bra för någon i familjen att föräldrarna håller ihop om dom bara skadar varandra och skapar en negativ miljö.
Svarade ja, MEN...jag tycker många kämpar alldeles för lite i sina förhållanden och verkar leva med en bild av att kärleksfull tvåsamhet är något som ska vara helt perfekt och enkelt rakt igenom....har vardagen inget rosaskimmer i 2 dagar så är det katastrof! Småbarnsåren är tuffa, för alla mer eller mindre...det är en psykologisk omställning där 2 personer samtidigt utvecklar sin nya roll som förälder under sömnbrist. Vi hade en ö.k att inte ens diskutera seperation förän barnen var över 3år...om det skulle bli aktuellt.
Nej, egentligen inte. Men det finns situationer när det kan vara ännu mer fel att stanna. Den som inte har barn kan gifta sig och skilja sig varannan vecka om det roar henne/honom. Har man barn så måste man tänka efter många gånger. Det är förstås bättre att skilja sig än att stanna hos en partner som slår en eller som har t ex missbruksproblem och förstör för hela familjen. Även ett vanligt par kan kanske komma till en punkt då de bara sårar varandra och stämningen hemma är så bedrövlig att barnen lider av det. Då kanske en separation ändå är det bästa. Däremot bör man inte skilja sig bara för att man inte är lika kär längre eller för att partnern inte längre känns lika spännande som när man först träffades.
Förmodligen är det dessutom ännu vikitgare att tänka efter ordentligt innan man skaffar barn tillsammans. Jag tror att man bör ha känt varandra ett tag och ha kommit fram till att man verkligen tycker om varandra, alltså inte "bara" älskar varandra, utan just tycker om. Den andra föräldern bör vara någon man skulle ha valt som vän, även om man inte varit ett par. Då är nog chansen större att man kan trivas tillsammans och fortsätta ihop även om det blir en period med nattvak och bebiskräks när passionen inte är på topp.
Slutligen: Detta gäller inte bara småbarnsföräldrar. Jag har sett mina högstadieelever må riktigt dåligt under lång tid i samband med föräldrars skilsmässa.
Ja.
Inga barn mår bra av att ha föräldrar som inte är nöjda i sin relation och inga föräldrar kan ge ALLT till sina barn om de mår dåligt själva. Har själv en bonusson. Jag kom in i hans liv när han var 2 och nu när han är 5,5 år kommer han inte ihåg att hans föräldrar har bott ihop och att han mådde dåligt då.
jag och min man bestämde när vi fick reda på att jag var gravid att vi inte fick skilja oss under barnets första tre år. detta efter att ha läst nån forskningsrapport om att de flesta som skiljer sig gör det just under barnets första tre år i livet.
det är jag jävligt glad för idag när dottern är 2½ år. hennes första år i livet var sååå jobbigt med omställningen till att bli förälder och liksom hitta ett nytt sätt att förhålla mig till min man, och det var ett tag jag faktiskt kände att måttet var rågat - men jag hade ju lovat så jag bet ihop. det blev så himla mycket bättre när dottern blev över året och hela livet inte var en kamp längre.
vem vet om jag hade orkat om jag inte hade lovat dyrt och heligt att vi skulle hålla ihop oavsett vad under de tre första småbarnsåren.
Nej, generellt inte. Med undantag för när det är så dålig hemmiljö för barnet att vad som helst är bättre.