Cerclage?

Nu ställer jag en fråga till ALLA här och hoppas att åtminstone ett par st svarar.

VARFÖR fick ni cerklage?
KAN man få cerklage insatt pågrund av tidigare graviditet?
Berätta gärna allt ni kommer på om detta.

Anledningen till att jag undrar är för min son är född i v 25, och ingen vet varför. Jag hade ganska mycket sammandragningar från ca 18 kanske, fram tills förlossningen, och det började rent spontant och när jag kom in till förlossningen hade jag redan börjat öppna mig, så det var bara att försöka hindra.

Nu är jag gravid igen, och orolig som tusan.
Undrar om man kanske har en chans att få cerklage insatt, samtidigt tror jag nog inte det..

Svara gärna, vem som helst, hur många som helst. Berätta gärna hur det var för er.

Tack på förhand

Tack.

Nu är jag enligt sista mensen första dag i v 14 idag. (13+0)
Min BM har skickat remiss till Spec. Mödravård och jag väntar på svar därifrån. Som det ser ut får jag en remiss hem i brevlådan slutet av maj/början av juni. Vet inte när jag får komma dit.

Beklagar att du förlorade sonen.
Hittades inga infektioner på mig heller, varken under tiden jag låg på förlossningen eller efteråt.

Just faktumet att inte kunna förklara varför sonen föddes så tidigt gör det så jobbigt just nu, hur hindrar jag något, när jag inte vet vad?

Min BM som jag har nu är väldigt duktig och jag känner mig väldigt trygg i faktumet att jag inte ens behövde nämna ordet spec.mvc utan det gjorde hon och skickade en remiss på en gång.

Tyvärr verkar det ta ett tag å få komma dit då dom bara har schema för 3 veckor i taget, men jag står i deras lista.
Jag tänkte ta upp det när jag får komma dit. Finns det nån gräns för "när" man bör sätta in cerklage eller görs det under hela graviditeten?

Om jag nu får, är ju inte säkert det heller.
Vet ingenting känns det som.

Får inte ha den härliga naiva känslan över graviditeten, då det gick åt skogen sist,
Men kan inte heller ha en "denna gång kommer det gå bra-känsla" heller.. då det gick åt skogen sist..

Ja jag tyckte jag kände igen din signatur.
Jag är beräknad till 17 november just nu (ändras ju vid RUL)  med lillebror eller lillasyster :)
Dudå?Jag bor i en stad som heter Enköping, tillhör Akademiska, eller ja där kommer jag gå hos spec.mvc och där kommer även bebis födas.

Jag hade heller inte mycket ont när jag öppnade mig. Det som gjorde mest ont under hela förlossningen var krystvärkarna, det tog ett tag att inse att det var krystvärkar för oss allihopa.
Just att jag öppnade mig kände jag inte ens, utan det var bara värkar som kändes.

Hur gick det för tvilling nr 2?

Nej det svåra är ju att hindra något man inte vet vad det är, t ex havandeskapsförgiftning och liknande brukar ju vara lättare att förhindra, eller räkna ut om det kommer hända igen.

Infektioner vet jag inte, men det visade det sig ju att inte vara.

Hatar ovissheten. Jag vill hellre veta vad jag kämpar imot.

Han föddes i v 25+1 och var frisk vid födseln, klarade sig utan respirator efter första dygnet i livet. Vid 1 vecka gammal fick han en envis infektion som slog ut honom totalt, han orkade inte röra sig, ens lillfingret och andas själv var inte ens tal om. Han åkte tillbaka i respirator och tog ca 1½ vecka innan han kom därifrån igen. Fick en svampinfektion som försämrade honom under den första infektionen.

När han klarade av dessa två infektioner gick det mesta bra, fick dock en ögonsjukdom pågrund av den tidiga födseln och opererade båda ögonen när han var korrigerat 1 dag gammal, (från beräknat datum)

Vid 4 månader KOrrigerat började det misstänkas att något kunde vara fel motoriskt och har gått hos sjukgymnast sen dess. Misstänktes skador på lillhjärnan, men en magnetröntgen i Dec förra året motbevisade läkarna, alla blev lika chockade.

Den 6 juni iår fyller han 3 år gammal, och även om man kan se att han är liite senare i utvecklingen, och har lite problem med balans och koordination, och pratet, så är han som vilken 3 åring som helst.

Jag hoppas på stenkoll denna graviditet, då min förra mer eller mindre gick felfritt, fram till två dagar innan sonen föddes. Jag hade visserligen sammandragningar mer eller mindre varje dag men aldrig som gjorde ont eller så.
Så chocken att ena dagen ha en bebis som skulle födas i mitten av september, till en bebis som skulle födas inom två veckor (visade sig bli inom 2 dagar) var riktigt hemskt.

Precis som hela resan på neo, Sonen låg på Intensivvård i 8 veckor pågrund av infektioner och apnéer. Vill aldrig behöva se ett barn ligga på gränsen mellan liv och död igen.

Vi var med i "Sjukhuset" som gick på 3an, och jag har fått hem filmer därifrån, men jag har inte sett dom sen dom gick hösten -08, strax efter sonen föddes, och kan inte förmå mig att se dom heller. Jag vill inte se sonen så sjuk som han var då. Jag klarar inte av det.

fast jag har inte pratat med någon läkare alls, utan bara varit hos BM.
Jag vill absolut inte behöva gå igenom fler prematurer, för att sonen är prematur har tagit riktigt hårt på mig.
Bara den här graviditeten är skitjobbig då jag är livrädd att det ska hända igen, och om det händer igen, ger jag upp drömmen om fler barn, för då kommer jag inte våga. 

Även om det var skitjobbigt att få en prematur med sonen, så hade jag iallafall inget barn hemma att tänka på, sonen kommer gå under om jag måste bo på sjukhus i flera veckor, och jag går under om jag inte får träffa honom. Vi har varannan vecka, och bara den tiden är jobbig för oss båda.Jag tror nog jag ska kolla upp numret till spec.mvc ikväll och ringa och fråga ang cerklage imorgon, får hoppas jag får prata med någon vettig.

Usch vad hemskt att förlora båda två!
Dubbel sorg.

Skrev angående sonen ovan, så du kan läsa där. Härligt
Pappa till barnet här hoppas på en 11/11-11.
Själv hoppas jag på allt efter v 36!

Haha kan vara så
Tycker så synd om karln som är så "övertygad" om att allting kommer gå så bra, visserligen är jag glad att han är hoppfull, då jag misslyckas totalt, men känns som han "förnekar" möjlligheten till att bebis kan besluta sig för att kika ut tidigare.

Han är bonuspappa till sonen så har inte varit med om allt detta tidigare, även om han vet om mer eller mindre allt.
Tänk om man kunde få hans naiva huvud istället så man kan slappna av

Jo ca 7-8 veckor efter sonens födsel, (väldigt dumt egentligen, dom borde väntat längre)
Iomed allt kring sonen hände JUST DÅ, så har jag ingen aning om vad som sas.

Det ända jag minns är att jag pratade med en kvinna, och dom inte hade någon aning om vad som egentligen hände, och att jag hade höga vita blodkroppar, därav att dom trodde på infektion, men visade sig senare bero på kortisonet, (eller nån annan medicin)

Jag minns ingenting alls om framtidiga graviditeter, och med tanke på att det inte är samma pappa, känner jag mig inte så sugen på att fråga honom om han minns något heller.Mig envisades dom påminna mig om min förbnnade student istället, (åkte in den 4/6, skulle tagit studenten den 5/6, och sonen är född 6/6)
Som om jag inte tyckte det var jobbigt nog att missa studenten, och dessutom veta att mitt barn KOMMER att födas inom 2 veckor, ingen tvekan om saken, och veta att risken finns att bebisen inte ens överlever förlossningen.

Då ska alla tycka så synd om mig för jag missar studenten, och påminna mig om att inte tänka på det, när varje undersköterska, barnmorska, sköterska läkare och barnläkare påminner mig stup i kvarten!? Vet att tankarna var på rätt ställe men fy vad jobbigt det var.

Usch jag förstår att det måste varit jobbigt, jag plågades när jag fick ligga på BB som alla andra nyblivna mammor, som stirrar på en och funderar på vad man gör där. Och där fick jag ligga över helgen. Många föräldrar hinner titta på en med en blick som att vi skulle lämnat vårat barn inne i rummet och gått därifrån.

Jo av den anledningen bad jag om att få dom, och jag skulle så gärna vilja titta på dom, men jag klarar inte ens av att titta på "påhittade" historier om barn som föds förtidigt på tv. Sist jag såg det satt jag inne på toaletten och tokgrät. För en vecka sedan.

Det är ett riktigt trauma ni varit med om, jag förstår om du inte greppat det än, egentligen, hur kan man greppa att förlora sitt barn?
Det är aldrig acceptabelt, man måste gå vidare, men man behöver aldrig tycka att det är okej, för ingen borde nånsin behöva gå igenom det.

Jo men så är han, jag ska ta det lugnt och vila, får knappt hjälpa till att bära en lätt kasse när vi handlar. Undra vad han egentligen tycker om att jag går runt å bär på sonen med sina 11 kg. (dock har jag bestämt mig för att sluta med det så mycket det bara går för säkerhetsskull) Han är ju faktiskt 3 år gammal och ingen bebis.

Jag är glad att han är så "stark" som han är, eller som han visar iallafall, men just när jag säger något om det, gör det ont att han viftar bort det, då det gör så ont i mig, att veta att sonen föddes förtidigt, och att jag går under om denna bebbe gör det. Jag vill att han istället ska säga något som "det är okej att vara rädd, det är jag med" eller något som visar på att han förstår min rädsla.

Men om han verkligen insåg hur farligt det är när barn föds förtidigt, kanske han skulle sitta här som mig, och få panik av tanken, och jag skulle nog inte ens få lyfta lillfingret nå mer. Så kanske är lika bra?