Hur kan vi stötta familjerna på neonatalavdelning?

Obligatorisk kuratorsamtal. VI fick erbjudande om kuratorssamtal men när man är på neo så är man så fokuserad på barnet och att vara med barnet så det viftade vi bort. När vi kom hem sen så rasade allt samman för oss och då hade det varit bra med en etablerad kontakt. 

Knäppisen: Tack för att du skriver sådant vi andra tänker! Bra formulerat alltihop, särskilt om det dåliga samvetet som gnager hela tiden.

Jag hade ju en ettåring och en treåring när tvillingarna föddes. Vi var 40 mil hemifrån och bodde på RMcD. Jag hade konstant dåligt samvete för de barn jag inte var hos för stunden. Jag mår fortfarande hemsk dåligt för att jag inte var hos tvillingarna hela tiden. Jag tänker att jag borde ha suttit känguru mycket mer. Jag hör om andra som sitter hela dagarna hos sina barn och tänker på att jag inte gjorde det. Det är ett ok jag bär och jag brister i gråt än idag av det dåliga samvetet. Det är ju inte det att man inte vill eller inte kan. Man räcker helt enkelt inte till. Sedan ägnade jag mycket tid åt att skriva också och jag intalar mig att jag behövde det för att orka.

Jag har massor att skriva här men det kommer när tid finns.

Tänkte bara säga att ni som arbetar på neo är mina hjältar! Jag bär med mig flera sköterskor i hjärtat och tänker på alla de varma omtänksamma händer som vilade på mina barns ryggar när inte jag räckte till.

Tack för era svar!

Knäppisen: Intressant och hemskt att läsa att det rasar när man kommer hem. Jag känner igen det där att man inte hinner med sig själv och även om man mår dåligt när man är på Neo är det lätt att hålla upp en glad fasad inför personalen fast man bryter ihop och lipar när man är ensam. Det där är så svårt att nå igenom för oss personal också men jag brukar försöka. Kanske finns det ändå en möjlighet på BVC sen att träffa en psykolog. När jag var på BVC på praktik fick alla mammorna en enkät som heter ESBL efter sex veckor för att ta reda på om det förelåg någon förlossningsdepression, har ni fått något sånt samtal på BVC? Fast det vore givetvis bättre att prata med kuratorn på Neo som vet vad det handlar om.

Åh, det är så svårt det där att vi säger olika. Man är ju en människa och individ och alla är vi olika trots att vi ska vara i vår professionella yrkesroll. Ibland menar vi till och med samma sak fast vi uttrycker oss olika. Vi har egentligen gemensamma riktlinjer men det är lätt att det upplevs som om alla säger olika. Kan du nämna någon mer specifik situation? Kan tänka mig att amning kan vara ett sånt område. Fast det är ju också så att det inte finns några fasta regler utan att man får anpassa informationen utifrån situationen här och nu. Det bästa är när omvårdnadsansvarig sjuksköterska har skrivit en vårdplan i samråd med familjen som vi kollegor följer utan att ifrågasätta och ändra en massa.

Jag ska absolut lägga på minnet det där att fånga upp föräldrarna efter ronden.

Svårt det där att man har dåligt samvete för att man inte är överallt. Vi personal vill ju inte ge dåligt samvete men en annan sida av myntet är att man vill stödja föräldrarna att förstå att de har fått ett barn trots att det ligger i en kuvös med en massa slangar. Man vill ju inte att anknytningen mellan föräldrar och barn ska bli skadad. Jag förstår nu att detta kan upplevas som press ifrån föräldrarnas sida. Personligen sköter jag gärna om bebisarna när föräldrarna måste hem och vattna blommor och betala räkningar .

Jag hade en väldigt bra tid på neo. Låg där 2 månader. Underbar personal, alla olika men jag såg dem som min familj där. Vi delade glädje och de stöttade oss när Levi blev sämre. Även kuratorn fanns där och stöttade.
Hade en incident med amningen som jag blev ledsen över när en personal slängde ur sig lite goda råd som jag absolut inte orkade ta in då pga att Levi blivit jättedålig  natten innan. Några droppar råmjölk som blev utslängd av misstag knäckte mig just i det ögonblicket då det var det enda jag kunde ge min lille men sköterskan mådde tydligen än värre fick jag höra efteråt. Stunder som jag ler lite åt idag.

Kände i och för sig att allt rasade när vi kom hem och allt lugnat sig. Nu är Levi 1 år och nu kan jag känna att allt kommer tillbaka väldigt starkt. Har funderat på om det går att komma till kuratorn på neo nu.
Vi fick väldig förståelse för att jag var tvungen att åka hem till de andra tre barnen då min man som är egen företagare var tvungen att jobba. Åkte hem vid två på em och tillbaka till sjukhuset vid elva de sista veckorna och vi fick jättemycket stöd.

Lycka till med utbildningen. Bara att du skriver här känner jag gör att du har rätt inställning till jobbet. Du kommer att bli en kanonsköterskaKram S

Lite OT, men jag ville bara skriva några ord om er på Barn 4 i Umeå! Vi var där i 8 dagar nu i somras. Min son drabbades av en AB0-immunisering och vi fick åka ambulansflyg från Luleå när han var 13 timmar gammal. Vi stannade i 8 dagar och det var de längsta dagarna i mitt liv. Men både jag och min sambo är så otroligt tacksamma till den fina personalen som jobbade där! De tog så bra hand om vår son, men även om mig och min sambo! Jätte bra, verkligen! Vet inte om du jobbade då eller hade semester, var svårt att komma ihåg alla namn

Men ni tog verkligen bra hand om oss!

Lycka till med studierna

Min dotter drabbades av allvarlig hypoglykemi ett dygn efter födseln och blev medvetslös. Hon föddes 37+0, men jag hamnade första gången på förlossningen i vecka 26+0 och tillbringade fem helvetiska dygn på förlossningen innan man fick stopp på mina värkar som att jag slutade öppna mig. Efter det sängliggande större delen av graviditeten. Det här i kombination med extremt illamående som gjorde att jag kräktes väldigt mycket ledde till skuldkänslor. Jag oroade mig så mycket för att det var någon av medicinerna eller något jag gjort som gjorde att hon blev sjuk. Alla kom med olika svar och en läkare sa till mig att det var pga att jag var överviktig (har bmi 26) som min dotter var sjuk. Andra sköterskor var snälla, men ingen svarade på några frågor. Alla sa att nu fokuserar vi på barnet, men inte sa vad som hände. Det enda vi fick höra var att hon riskerade hjärnskador, men ingen följde upp efteråt med information, vi erbjöds inga samtal om vad som hänt. Hon låg där i tre dygn, vi fick permission upp till bb efter två dygn på Neo, men ingen informerade barnmorskorna där uppe om att läkaren ordinerat flaskmatning varvid BM där vägrade hjälpa oss med att låna ut en nappflaska. Hon satte sig och försökte koppmata vår medvetslösa bebis klockan fyra på morgonen när vi sovit tre timmar på nästan två dygn med orden "ibland måste man sätta ner foten och stå för det man tror på och jag tror att amning är det bästa för barnet i alla lägen" och när Linnea inte fick i sig något så lämnade hon oss ensamma. Alla dörrar var låsta eftersom det var natt och vi kunde inte ta oss någonstans och vi hade inte täckning med mobilen på BB och kunde inte ringa någon för att få hjälp. Klockan 7 låstes alla dörrar upp och vi tog oss ner till Neo igen där det konstaterades att dotterns värden hade sjunkit under natten då hon inte fått i sig någon mat varvid hon blev inlagd nästan ett dygn till. Efter allt detta fick vi fortfarande inget stöd. Den som var bäst på Neo var en undersköterska. Hon var den enda som tog sig tid att prata med oss, förklara hur saker fungerade och visade att hon hade fokus även på oss föräldrar. Personalen i övrigt var också underbar, men hon var den enda som verkligen lyssnade på oss, tröstade och försökte förklara trots att hon inte fick svara på många av våra frågor då hon inte var läkare.

Så för att sammanfatta mitt långa inlägg så skulle jag precis som många andra se att man fick en uppföljning, gärna några dagar efter att man skrivits ut så att man hunnit smälta saker och lärt sig sätta ord på allt som hänt.

Informera föräldrarna och se till att de förstår vad som händer.

Ta ansvar för kommunikationen med andra avdelningar (tex BB).

Hej är inne på 5e månaden på sjukhus, låg inne i 4v innan Knorren föddes. Sen fick han svår BPD och sönderventilerade lungor. Han föddes i v26
Det jag kan säga är att vårda familjen och vårda amningen. Kör inte över mamma o pappa, är de oroliga över något, TA DET PÅ ALLVAR vifta inte bort det, mamma och pappa vet bäst även om de inte alltid har 100%rätt..
Jag diagnostiserade min sons infektion, ljumskbråck, benigna hjärtarrytmi och anemi men det tog alltid 1-3 dagar innan någon ssk tog en på allvar och tog tag i saken..
Efter 4månader på sjukhus känns det ungefär som att ha blivit överkörd av en ångvält och då är jag ändå läkarstuderande snart leg läkare så jag hänger med på allt som händer.
Låt mamman och pappan bli delaktiga i vården, lyssna, hur vill dem ha det.. Läs igenom journalen noggrannt innan, många ssk frågar samma frågor om och om igen. Bråka inte med dem om småsaker, vissa vill ha det på ett speciellt sätt och ifall det inte skadar barnet så låt de ha det så. Det är viktigt för anknytningen att föräldrarna får bestämma hur bebisen ska ha det.
Jag har fått slåss för att min son ska få ha kudde, tydligen finns det en miljon rön om vad som är bra eller inte. Jag ville ha kudde på min son från ganska tidigt (v 34) för huvudformensskull, men det var många ssk som plockade bort den när jag vände ryggen till, det sårade mig väldigt, som om inte jag änns får bestämma en sån sak.

Fast om man är nybliven extrem prematur förälder så är man ganska omskakad i början så första 2v behöver man en fast hand att hålla i som talar om hur det kan se ut och vad som ska hända och vad som förväntas av mig som mamma..

Jag känner igen så många saker som ni andra skriver! Vår dotter föddes i v35+2 och behövde CPAP några dagar så vi var på Neo i Lund i nio dagar.

Negativt:
-Personalen hade så olika åsikter om allt.
-Vi fick veta om det fanns någon läkare som ansvarade för hennes vård utan de enda personer vi träffade var usk, ssk och bm som jobbade i tre olika skift och man visste inte vem som hade koll på just vår dotter. Eller om någon hade extra koll på henne.
-Vi blev inte sedda. Vi fick ingen kurator att prata med trots att jag bad om det och sa att jag mådde dåligt. Dottern hade ju råkat födas precis innan jul och då var alla kuratorer och psykologer lediga och de sa att det inte fanns någon att prata med. BVC sex veckor senare var för sent då hade jag redan tappat förtroendet för vården och kände att de bryr sig inte så varför ska jag öpnna mig för dem?
-Klumpig personal: En person var värre än de andra. Hon berättade för oss att resultaten efter lungröntgen kommit och att hon trodde att vår dotter hade förändringar på lungorna men hon var inte säker eftersom fler barn hade fått lungorna röntgade samtidigt. Hon gick och kollade och kom tillbaka och berättade för oss med ett stort leende i hela ansiktet att hon hade visst haft rätt! Vår dotter hade förändringar på lungorna! Samma person fick mig dessutom att känna mig värdelös när jag stolt berättade mängden mjölk jag hade fått ut på första pumpningen genom att säga att "ja, fast det där är ju faktiskt inte mycket även om det är mycket för dig!". Sköterskan som visat mig hur jag skulle pumpa hade sagt att det var mycket för att vara första gången med första barnet och fick mig att känna mig glad och stolt över mig själv. Hon fick mig att känna mig som att jag är en bra mamma som faktiskt gjorde något för mitt barn medan den andra bara tryckte ner mig.
-När det faktiskt kom en läkare och pratade med oss (vilket hände 2 gånger på nio dagar förutom när dottern skulle skrivas ut) så var det ett mycket opersonligt samtal som varade mycket kort tid och som inte gav oss någon chans att ventilera vår oro.
-När jag skulle träna amning med dottern som hade vi problem eftersom hon var så trött så orkade hon inte ta bröstet ordentligt och jag som förstagångsmamma behövde hjälp för att veta hur jag skulle göra. Men oftast så lämnades jag själv utan hjälp och när jag bad om hjälp så dröjde det lång tid. Min dotter skulle ha mat var tredje timme eftersom hon inte gick upp i vikt som hon skulle men att vi kunde låta det gå fyra timmar om hon sov (men absolut inte längre!!). En gång väckte vi henne efter fyra timmar och jag gick för att amma henne. Amningen funkade inte den gången och hon orkade inte amma något alls. Jag bad personalen att hämta mjölk till henne så jag kunde ge henne mat via sonden. Mjölken fanns på ett ställe dit vi föräldrar inte fick gå in alltså var personalen tvungen att hämta den till oss. Jag satt där på en stol med dottern och ropade efter personal som kunde hämta mjölk till mig men de ignorerade mig! De var i samma rum som jag men ingen brydde sig! Efter det så vägrade jag gå till dottern om min man inte var med och kunde hjälpa mig för personalen litade jag inte på längre.

Positivt:
-Vi fick ett samvårdsrum snabbt! Det var jätteviktigt för oss att få vara tillsammans nära dottern.
-Många i personalen var jättegulliga och gratulerade oss till dottern.

Oj, nu måste jag gå. Tösen har vaknat.