Ej fullt förberedda

Jag förstår nu att vi inte varit tillräckligt förberedda för adoptionsutredningen. En sak som jag förstår är viktig, är att ha kunskap om adoptivbarns behov. Vi har inte så mycket kunskap om det, men har börjat läsa på nu. Vi är i slutet på utredningen men hoppas det inte är för sent. Hur mycket ska man kunna om adoptivbarns behov för att kunna få adoptera?
Vi har ju också det här med sorgeprocessen. Det som vi har förstått gör att utredarna kallar oss sköra, men det kan också vara pga. vår brist på kunskap om adoptivbarn. Vi förstår nu att man har aldrig sörjt klart, men man måste ha kommit till en punkt då vi kan visa oss starka. Hur kan vi bevisa för utredarna att vi är tillräckligt starka för att fortsätta med en adoption?
Sista frågan är om språket. Min fru är från Kenya, så självklart kan hon inte perfekt svenska. Inte så bra svenska faktiskt, men det går framåt sakta men säkert. Vi ska prata med familjecentrum där vi bor om min frus svenska kan vara ett hinder vid kontakten med förskola och skola. Dessutom vid anknytning till barnet kan det bli problem. En fördel kan vara om vi adopterar från min frus hemland Kenya. Dock vad ska vi framföra för argument för att övertyga utredarna att språket inte kommer att utgöra något problem?
Nu måste vi ladda upp inför slutspurten av vår utredning. Det ser mörkt ut, men jag kan inte tro att vi ska tillhöra de få procenten som får ett avslag. Det känns oerhört bittert!! Hjälp oss med alla råd, tips och stöd ni kan komma på.
Tack,
Anders

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-03-22 20:05
Vi har idag 22 mars varit på ytterligare ett möte på familjerättsbyrån i Upplands Väsby. Vi har fått reda på att vad utredarna menar med sköra, kan de inte i detalj förklara, men det har med hur vi reagerar på frustration, t ex om en förälder säger att vårt barn har bråkat med deras barn på skolan, hur kan vi prata och lösa det på ett bra sätt. Jag förstår inte hur de menar fortfarande, men de kan inte ge ett konkret exempel, och inte heller referera till handboken som de använder. Jag hittar ingenting refererat till psykisk instabilitet som de nämner, relaterat till händelser gentemot myndigheter, andra föräldrar osv. Borde jag prata med handläggarnas chef?

Tack för ert stöd. Naturligtvis skulle vi ha tänkt på allt under föräldrarutbildningen. Vår adoptionsprocess har gått lite svajigt från start redan, men börjar att räta ut sig. Först ville min fru inte alls adoptera, för ca. 2 år sedan då vi började fundera på adoption. Sedan gjorde vi IVF för ca. 1.5 år sedan. Mer och mer har min fru börjat acceptera att adoption är en väg att gå, och nu är hon helt med på tåget. Vi har under tiden gått igenom en del sorger, såsom att min fru har förlorat sin mamma 2007, pappa & bror 2008 och min pappa gick bort 2009. Min mamma lever fortfarande och är nära oss. Sorgen att inte kunna få ett biologiskt barn är också med oss, men vi börjar att acceptera den, och som mamma till V 08 säger så är man stark nog om man kan acceptera ett adopterat barn som lika eget som ett biologiskt. Det är ju självklart egentligen, men lyser inte igenom lika självklart alltid under adoptionsprocessen.
Vi kan också anmäla oss till en kurs, och läsa läsa läsa på, och diskutera ihop oss om alla aspekter att adoptera ett barn. Det är självklart jätteviktigt att kunna visa all den kunskap och insikt vi har inför adoptionen. Det känns jättedumt att vi inte har gjort det mer fram till nu, men det har varit mycket annat som hänt i vårt liv som gjort det svårt att diskutera om adoptionen.

Ej fullt förberedda

INNEHÅLL