Ej fullt förberedda

Men nu förstår jag inte, ni har väl gått den obligatoriska kursen? Den är ju till för att läsa på, diskutera och förbereda sig. För oss var det redan innan kursen naturligt att läsa på nätet (och i böcker) om adoption, ta del av andras erfarenheter och kunskap. Det var inget tvång utan rent intresse, samma intresse som får mig att hänga här. Om ni inte alls visat något sådant intresse och inte tagit till er det som togs upp på kursen kanske det inte är så konstigt om hemutredaren är lite fundersam?

Språket måste inte utgöra ett hinder anser jag. Ni kan ju ge ert barn ett utmärkt tillfälle att bli tvåspråkig. Att anknytningen skulle bli ett problem pga språket tycker jag inte. Anknytningen sitter ju inte bara i språket utan bla i fysisk närhet, trygghet.

Man måste inte "kunna" så mycket om adoptivbarns behov men vara medveten om att de har andra behov än biologiskt födda barn. Visa att man har förståelse för det och att man har viljan av att lära sig mer, lägga tid och kraft på att ge sitt barn den bästa av starter i den nya familjen.

Lycka till! Ni är i starten på en spännande resa!

Håller med Lisa G...språket behöver inte utgöra ett problem, och framför allt inte om ni beslutar er för att adoptera från Kenya. Då är det ju en tillgång i stället! Att ni ännu inte lärt er tillräckligt om adoptivbarn är ju heller inte så konstigt! Kursen ger ju bara en överblick och har dessutom väldigt olika kvalitet verkar det som. Ni är ju bara i börja av en lång resa, som sagt. Har ni sett att det finns bra häften som går att köpa via de flesta stora adoptionsorganisationer. De heter bl a "Bli adoptivfamilj", "Adopterades sorg", "Hur får man ett språk". De är lätta att ta till sig i början. 
Lycka till och tappa inte hoppet!

Ofta när par ska adoptera är kvinnan den drivande och den som samlat en massa kunskap och information, ibland långt innan medgivandeutredningen börjar. I ert fall verkar det inte vara så, jag antar att din frus bristande kunskaper i svenska är en anledning.

Jag kan inte svara på hur mycket ni behöver veta om adoptivbarns behov. Men det är rejält väsentligt för att kunna förstå och för att kunna möta barnens behov. Sen är alla barn olika även om de är adopterade och beroende på deras bakgrund (som vi oftast inte vet något om) har de olika behov. Jag tror att det är superviktigt att vara lyhörd, att verkligen ta det lugnt och lära känna barnet. Hoppas verkligen att allt ordnar sig för er.

Sen är det väldigt viktigt att ni två pratar mycket om detta med adoption och vad det innebär. Som sagt ett gemensamt synsätt är viktigt. Det är även viktigt i ett senare skede då ni ev har fått ett barn. Var oxå lyhörda gentemot utredarna och ta till er det som sägs. De agerar endast i barnens intresse och det är deras jobb.

Jag tror man är stark nog att ta emot ett adopterat barn, när man insett att gener inte är relevant för hur man älskar sitt barn. Att gener inte spelar någon roll för att säga "det ÄR vårt barn och vi älskar honom/henne precis lika mycket som ett egenfött barn". Det är nog mer eller mindre svårt att komma DIT beroende på utgångsläget.......har man haft svårt från början att acceptera tanken på att adoptera är nog vägen dit längre. Jag har aldrig sett det som annat än självklart att man älskar sitt barn oavsett hur det kom till en  När man väl har barnet i sin famn är det inte säkert att man känner omedelbar kärlek, det behöver det heller inte vara med barn man fött själv. Stark nog att ta emot ett adoptivbarn är man också när man är medveten om att barnet har ett bagage att ta hänsyn till & beroende på ålder har hunnit vara med om saker som inte alltid varit positiva. Dessutom är det en stor omställning för ett barn att byta miljö, barnhemsmiljön var ex för min dotter den enda miljö hon kände till innan hon kom till mig= hennes vardag. Jag kom med mitt konstiga utseende och min konstiga röst och lukt (hihi) och hämtade henne, från de människor hon var van med. Det gick bra för oss, men ibland kan första tiden hemma i Sverige vara rätt kämpig. Sätt er ned och lista upp saker som ni kan tänka er att ett barn på barnhem kan ha varit med om och fundera sedan på eventuella beteenden som barnet kan ha pga dessa saker & hur ni skulle initialt kunna möta barnets behov & ge honom eller henne den trygghet som hon/han behöver. Ex kan barnen förstaperioden vara antingen avståndstagande eller "klängiga" allt beoende på vad de varit med om och hur de dessutom är som individer. Det finns så mycket att skriva........varför inte ex anmäla er till en kurs (har ni inte gått den obligatoriska föräldrautbildningen som krävs för adoption?) 

 

Tack för ert stöd. Naturligtvis skulle vi ha tänkt på allt under föräldrarutbildningen. Vår adoptionsprocess har gått lite svajigt från start redan, men börjar att räta ut sig. Först ville min fru inte alls adoptera, för ca. 2 år sedan då vi började fundera på adoption. Sedan gjorde vi IVF för ca. 1.5 år sedan. Mer och mer har min fru börjat acceptera att adoption är en väg att gå, och nu är hon helt med på tåget. Vi har under tiden gått igenom en del sorger, såsom att min fru har förlorat sin mamma 2007, pappa & bror 2008 och min pappa gick bort 2009. Min mamma lever fortfarande och är nära oss. Sorgen att inte kunna få ett biologiskt barn är också med oss, men vi börjar att acceptera den, och som mamma till V 08 säger så är man stark nog om man kan acceptera ett adopterat barn som lika eget som ett biologiskt. Det är ju självklart egentligen, men lyser inte igenom lika självklart alltid under adoptionsprocessen.
Vi kan också anmäla oss till en kurs, och läsa läsa läsa på, och diskutera ihop oss om alla aspekter att adoptera ett barn. Det är självklart jätteviktigt att kunna visa all den kunskap och insikt vi har inför adoptionen. Det känns jättedumt att vi inte har gjort det mer fram till nu, men det har varit mycket annat som hänt i vårt liv som gjort det svårt att diskutera om adoptionen.

Snälla, klandra dig inte. Ni verkar ha haft fullt upp.

Ett av kriterierna i lagen för att få medgivande är att man har kunskap och insikt om adoptivbarn och deras särskilda behov. Det är framför allt i föräldrautbildningen det skall "sätta" sig .... kanske gav inte den din fru så mycket om den hölls på svenska? Fast jag utgår ifrån att ni fick kursboken på engelska? Den finns alltså översatt!
Om utredarna vidhåller att ni inte uppfyller kraven på denna punkt (kunskap och insikt) kanske ni skall be att få lägga utredningn "på is" och ta er till Stockholm där det då och då hålls föräldrautbildning på engelska?

Hej. Nyss hemkommen från Kenya med barn nr 2. Nr 1 var magbarn. Vi kan inte få fler mag-barn, men jag känner mig inte särskilt "skör". OK, det gick inte - synd, men vi kan adoptera Jag är tacksam för det. Språket är så klart alltid viktigt. Men att vara tvåspråkig i Sverige är enkelt. Och i vissa fall en fördel. Som adopterad har man dessutom rätt till hemspråksundervisning. Särskilt smidigt om det är svenska/engelska. Swahili eller stamspråk finns det inte lika mycket stöd för... Självklart måste båda känna sig redo och VILJA adopterad innan man går vidare. Men man behöver inte vara expert eller supermänniska. Efter nästan 10 månader i Kenya har jag också perspektivet att mitt barn faktiskt har det himla mycket bättre hos oss än han/hon skulle ha haft det om han/hon blivit kvar i Kenya - på gatan eller på barnhem. Han/hon har en familj. Han/hon får så mycket mer uppmärksamhet och delaktighet. Vi är kanske inte konsekventa alltid. Vi skriker ibland. Vi har inte alltid 100% uppmärksamhet och pedagogiska lekar till hands. Vi har olika regler, olika dagar osv. osv. Som helt vanliga småbarnsföräldrar alltså. Vi älskar våra barn och vi VILL vara föräldrar, vi vill göra vårt bästa. Det räcker ganska långt. Vi har inte läst på överdrivet mycket. Gått kursen så klart och surfat lite. Kanske läst nån bok. Men har man en öppen och nyfiken attityd så suger man åt sig det man behöver. Tror jag. Skillnaden mellan ett magbarn och ett adopterat är hittills inte så stor. Ansvaret/känslan är detsamma. Kanske kommer han/hon ha specialla issues framöver, men lika sannolikt kommer vårt mag-barn ha olika utmaningar att brottas med. Vi får försöka göra vårt bästa. Och Sverige är helt otroligt när det gäller stöd, sjukvård mm. Jag är sååååå tacksam för vårdcentraler, gratis vaccin anställningstrygghet, föräldrarpenning(!!!!), barnbidrag och till och med att tågen går NÄSTAN på tid. Kenya är ett land med stora utmaningar, men också härligt, vackert och spännande. Har ni stort tålamod och möjlighet att adoptera därifrån - gör det. Har ni dessutom släkt/vänner där så... Lycka till!

Kom att tänka på en sak till. Ni funderar på Kenya - "för att det är bäst för barnet". Jag tror inte att det spelar så stor roll i sig. Men det är så klart en stor bonus att dela det ursprunget/intresset för landet med någon av sina föräldrar. Och jag är tacksam att vi var tvingades att vara så lång tid  landet - då jag nu känner starkare för Kenya än om jag hade varit där i en vecka - så klart.... Jag har sett både det onda och det goda. Men det känns bra. Jag vet hur det luktar och hur det röda dammet färgar av sig på kläderna osv. osv. Vi 3 andra i familjen är blekfisar (muzungus). Vi hade aldrig varit i Afrika innan. Vi stod eg i kö till ett annat land. Men bytte pga lång kötid. Vi valde inte land, det blev uteslutningsmetoden då alla länder har lite olika krav. När vi accepterade adoption så accepterade vi vilken färg som helst liksom.