Ej fullt förberedda

Jag tror man är stark nog att ta emot ett adopterat barn, när man insett att gener inte är relevant för hur man älskar sitt barn. Att gener inte spelar någon roll för att säga "det ÄR vårt barn och vi älskar honom/henne precis lika mycket som ett egenfött barn". Det är nog mer eller mindre svårt att komma DIT beroende på utgångsläget.......har man haft svårt från början att acceptera tanken på att adoptera är nog vägen dit längre. Jag har aldrig sett det som annat än självklart att man älskar sitt barn oavsett hur det kom till en  När man väl har barnet i sin famn är det inte säkert att man känner omedelbar kärlek, det behöver det heller inte vara med barn man fött själv. Stark nog att ta emot ett adoptivbarn är man också när man är medveten om att barnet har ett bagage att ta hänsyn till & beroende på ålder har hunnit vara med om saker som inte alltid varit positiva. Dessutom är det en stor omställning för ett barn att byta miljö, barnhemsmiljön var ex för min dotter den enda miljö hon kände till innan hon kom till mig= hennes vardag. Jag kom med mitt konstiga utseende och min konstiga röst och lukt (hihi) och hämtade henne, från de människor hon var van med. Det gick bra för oss, men ibland kan första tiden hemma i Sverige vara rätt kämpig. Sätt er ned och lista upp saker som ni kan tänka er att ett barn på barnhem kan ha varit med om och fundera sedan på eventuella beteenden som barnet kan ha pga dessa saker & hur ni skulle initialt kunna möta barnets behov & ge honom eller henne den trygghet som hon/han behöver. Ex kan barnen förstaperioden vara antingen avståndstagande eller "klängiga" allt beoende på vad de varit med om och hur de dessutom är som individer. Det finns så mycket att skriva........varför inte ex anmäla er till en kurs (har ni inte gått den obligatoriska föräldrautbildningen som krävs för adoption?)