Kär i chefen?

Jag tyckte också min chef var charmig och speciell när jag började på mitt jobb... men hade tankarna under kontroll och trodde inte att det skulle bli mer än så. Han var ju en "supermoralisk" person som man aldrig tänkte skulle vara otrogen eller liknande. Han började dock flirta med mig när jag bara jobbat några månader och då var det betydligt svårare att hålla mina egna känslor på plats också.

Det blev mest en massa flirtande från bådas håll men kollegorna blev lite sura och det slutade inte så roligt rent "officiellt" för mig och chefen... Vi jobbar dock kvar båda två och fortsätter att småflirta med varandra, och vi verkar fortsatt ha ömsesidiga känslor för varandra, nästan tre år senare.

Jag har också undrat hur länge jag ska orka med detta.. men det är skönt att längta lite till honom och jobbet, även om vi båda är upptagna och han är min chef och det aldrig kommer att bli något mer. Det är också härligt att få sådan uppskattning av sin chef som samtidigt är en väldigt fin person :)

Jag vet inte hur det kommer att sluta... trodde tidigare att det skulle rinna ut i sanden om vi inte gick vidare, men det verkar snarare som att vi kommer varann närmare och närmare utan att det någonsin blir fysiskt. Jag har heller inga planer på att lämna min sambo eller så.

Jag önskar att jag kunde råda dig till att ta dig en ordentlig funderare innan du gör något som helst som kan leda till att han fattar vad du tänker... för det kan bli mer utav det, än du hade tänkt från början. Däremot är det ingen idé att ge ett sådant råd, eftersom jag vet att känslor inte är så lätta att bestämma över på det sättet...

I vårt fall blev flirtandet på den nivån att han strök mig på handen under bordet på personalfesten, tåflirtande på personalmöten, långa talande blickar, vi pratade alltid med varandra sist av allt innan vi gick hem på fredag m.m... sådant kan verkligen göra vardagen lite mer spännande. Men ibland har jag också önskat att det skulle få vara ogjort...

Helt plötsligt vaknar man upp i det faktum att han är ens chef... vi har haft många pinsamma situationer som man inte vill gå igenom när man har en sådan relation som vi har... bl.a. var det inte så roligt att berätta för honom att jag är gravid. Han tittade bara länge på mig utan att säga någonting... sa inte grattis eller något... jag har även blivit tvungen att berätta andra saker för honom som jag inte vill, men som han måste veta för att han är chef. Och han är inte alls bekväm i de situationerna heller. Han ville knappt ge mig ledigt för utlandssemester, sa flera gånger att jag nog måste avboka m.m. Halvt på skämt, men halvt på allvar...

Krångligt!

Och så känns det som att alla kollegor övervakar oss sedan det "kom ut" att det ryktades om det ena och det andra. Jag måste ständigt tänka på vad jag säger om honom, och det känns som att andra kanske inte vågar säga vad som helst om honom till mig heller...

Lycka till i din situation, dela gärna med dig om hur det går... :)

Jag förstår hur du menar! Jag skulle aldrig heller ha visat något, om inte han hade börjat...  :) Det är ju lätt att han uppfattar det som fjäsk.

Oj, "förvirrad 2", vad det måste kännas både spännande och ovant med de känslor du har. Jag tycker dock det känns ganska jobbigt att tycka om någon annan när man har en sambo hemma som man tycker om så himla mycket! Ju starkare känslorna blev för chefen desto sämre mådde jag samtidigt... men det gick ju inte att INTE bli glad och rusig när han gjorde charmiga saker med en ;)

Men jag blir lite nyfiken på din sambos reaktion... har du berättat hela sanningen och hur pratar han kring det? Min sambo har också fått veta sedan första början... jag kanske inte berättar alla detaljer men han vet om mina grundläggande känslor. Han är inte speciellt svartsjuk av sig utan har varit väldigt stöttande. Dock tycker han ju självklart inte att det är roligt.

Jag har försökt få det "olämpliga" i relationen att rinna ut i sanden så gott det går. Det innebär att jag knappt kan titta honom i ögonen längre, för hans blick är så talande (och min med!) så det blir rätt genant ganska snabbt. På personalfester tittar jag inte på honom på nästan hela kvällen men det slutar alltid med att vi är några få kvar och han är den siste jag pratar med. Tillslut tittar jag honom i ögonen när jag ska gå och då är det som att allt sägs mellan oss... låter skitfånigt men det är tydligt och rätt jobbigt!

Jag tror det är samma för oss som du skriver... om vi hade varit singlar (och inte så rädda om våra jobb) så hade vi nog rätt snabbt flugit på varandra på någon fest!

Dock är vår relation väldigt bra nu, vi kan prata om allt, och kan göra ett bra jobb tillsammans. Det känns som att vi står varandra väldigt nära, och jag hoppas att det ska fortsätta vara så. Men det är fortfarande spännande att se honom ;) Dock glömmer jag bort det oftare och oftare när vi pratar med varandra.

Har du haft din fest ännu? Hur gick det?

Förvirrad 2: Jag hade gärna svarat på alla dina frågor, men jag har blivit väldigt nojig sedan det kom fram på jobbet om oss. Vi blev verkligen ställda mot väggen och tvingades svara på allt. Så nu är jag rädd för att någon ska känna igen detta om jag skriver för många detaljer...

Han har ett konstigt beteende gällande blicken... han tittar mig rakt i ögonen och viker inte bort på huuuur länge som helst. Ibland har jag "antagit utmaningen" och tittat tillbaka rakt i ögonen på honom när vi pratat, för att se hur länge han håller kvar blicken. Det blir jättelänge, hela min kropp skriker att jag måste vika undan blicken för det är inte naturligt! Tillslut gör någon av oss det en sekund. Jag vet inte varför han gör på detta sätt?! Detta kan han göra även när en kollega sitter bredvid. Några har tyckt det varit väldigt irriterande och sagt till mig efteråt att det inte går att sitta med oss, då han som chef totalt ignorerar dem.

Jadu, det blev lite turbulent, inte alls roligt! Men som sagt... jag vågar inte skriva några detaljer här tyvärr... :/

Skulle det vara ok för din man att du testar kyssa henne om tillfälle ges?

Har festen varit än? Hur går det? :)

Jag har mått dåligt länge för detta, mest för att det blivit så konstigt med alla kollegor. Vet inte vad de tänker om mig och ingen vågar prata om det. Jag kan heller inte prata med någon annan då jag blivit livrädd för att saker ska komma fram till fel personer...