Kär i chefen?
Detta är en oerhört gammal tråd men för min egen- och ev andra nytillkomna läsare - så skriver jag ändå.
Min situation är nästan identisk med TS. Jag lever i ett förhållande sedan sex år tillbaka, två små barn. Min chef lever med sambo och tonårsbarn. Mitt förhållande är dock inte särskilt lyckligt i perioder, det förekommer varken sex eller kärlek (i alla fall ingen kärlek från min sida). Min sambo är en varm och stöttande person men mina känslor har helt enkelt svalnat under de senaste åren.
I vintras så hade jag en svår period i livet som resulterade i sjukskrivning. Min chef var då stöttande och väldigt bra. Han visade omtanke och stöd. Mitt i kaoset i mitt liv så tog väl min hjärna hans omtanke för långt och blev blixtförälskad. Chefen har absolut inte gjort något som en chef inte sla göra. Det stöd han gett har varit helt rimligt i förhållande till hans jobb, han har betett sig som en bra chef helt enkelt. Det som hände var nog att han uppvisade egenskaper som jag saknade i livet just då (värme, omtanke och pondus). Min sambo har också mått dåligt, i samband med min sjukskrivning, och jag tror att jag ibland har fått anta en mer traditionellt "manlig" roll i vår familj under tiden. Alltså att vara den som fixar, är trygg och stöttande när den andra vacklar. Rollerna har helt enkelt varit ombytta hemma hos oss ett tag. Det har även varit jag som försörjt oss. I normalfallet så hade jag ju gärna tagit den rollen, men i och med att det krockat med mitt eget dåliga mående så har det varit oerhört jobbigt. Jag har helt enkelt inte riktigt fixat att bära min sambo genom detta när jag behövt blivit "buren" själv
Åter till situationen på mitt arbete, mitt i denna period så har jag mått så bra av att prata med min chef. Det har helt enkelt varit en sådan oerhörd lättnad att vara I ett sammanhang där någon annan tar kommandot. Det har känts tryggt att återgå till arbetet efter sjukskrivningen och känna ungefär "här är det han som har kontroll och ansvar, här behöver jag *bara* göra mina arbetsuppgifter och sen räcker det". För han är verkligen en person som jag upplever uppvisar en kombination av pondus och värme. Han är mycket äldre än jag men ser bra ut för sin ålder. Är charmig och rolig. Ja, hela paketet.
Hur som helst så är det nu oerhört jobbigt. Jag känner mig själv, jag vet att detta "svärmeri" bara är ett resultat av att jag saknar vissa saker i mitt liv och har mått dåligt. Jag är inte kär, jag bara längtar efter närhet och sex. Det kommer att gå över. Jag kommer därför inte att agera på känslorna. Att berätta för honom är helt uteslutet (han är ju min chef och upptagen trots allt). Men det är svårt att träffa personen man är extremt attraherad av v a r j e dag. Jag kommer på mig själv med att flirta litegrann och blir arg på mig själv. Mitt arbete är så viktigt för mig. Jag har också slitit i många år för att nå dit. Jag vill inte kasta bort det.
Nu har detta pågått i några månader och det börjar kännas olidligt. Jag får hjärtklappning när han är I närheten och kan inte sluta titta på honom. Jag vet inte hur länge jag ska orka. Är så rädd att han eller någon annan ska märka det.
Att berätta för min sambo är uteslutet. Min sambo känner min chef och de flesta av mina kollegor dessutom. Dock så kommer vi troligen att separera i det närmaste. Det är nog det bästa beslutet, men kommer ju göra det ännu jobbigare att vara nära chefen när det då "bara" är han som är upptagen.
Ja, vad ska man göra?