Doulan skrev 2010-03-29 20:50:59 följande:
Hej finaste du! Jag är hemskt ledsen för svaret har dröjt. Jag känner verkligen med dig och i orden kan jag känna din längtan efter en annorlunda upplevelse. Bara att du skriver och är i kontakt med dina känslor, hinder och försvar är ett första steg. Det andra steget är att börja ta emot av livet. För några dagar sedan hade jag en session med en kvinna som också utvecklat "ensam är stark" känslan. Hon hade behövt det för att överleva som barn, men idag var det det som "tog död" på henne. Under sessionen var det detta som var centralt, att öppna sig och våga ta emot mer. Jag får en stark känsla av att detta skulle kunna vara bra för dig och att du och din partner skulle kunna vara hjälpt av ett doulastöd. En person som vet och respekterar de signaler och önskemål som du har. Som vet vad som är viktigt för dig/er. Som kan hjälpa dig och din partner att hitta varandra och den energi som kan hjälpa dig att komma ett steg närmre det som du önskar. Fördelen med en doula utifrån det som du skriver gällande din partner, är att doulan stärker också partnern. Det är också viktigt att du uttrycker det du känner. Inte utifrån kritik, utan utifrån dina behov. Att du kan vara tydlig med vilka känslomässiga och övriga behov du har. Skriv gärna igen om du saknar något i svaret! Tack för ditt mod och din sårbarhet! Kramar Susanna
Det är ingen som helst fara! Jag är glad bara över att jag kommit så "långt" att jag kan tänka tanken för mig själv, för min egen skull.
Jag har pratat och funderat om Doula, jag vet att det skulle hjälpa, men att hänge mig så vilkorslöst är så svårt för mig, men kanske är det det som behövs
Det finns en tjej som jag mött då jag fått friskvård som jag kan tänka mig.
Jag har jobbat mycket det senaste och förstått att det är strategier, som jag haft och att jag måste ge upp allt vad jag trott räddat mig, men jag vet inte hur riktigt, kanske är några möten med min ande/inre med hjälp och vägledning det jag behöver. jag känner att svaret är så nära.
min man och jag pratar i timmar om allt pga detta och det känns som vi lär känna varandra "igen" övar upp tilllit.
När du skriver så vet jag att du förstod och det har jag aldrig trott någon göra, TACK för det!
Jag funderar på vad detta har gjort och förstört och hindrat mig att våga känna lycka och kärlek och jag vill inte mer ha det så, jag håller på att bli friare!
Min förlossning som kommer har jag möjlighet att våga, det är så fräckt! HAHAhaha! jag är glad att jag är jag just nu!
Och du; jag hoppas att du inser hur stor hjälp och tröst och styrka du ger, till fd. fega mig.
TACK!
