För oss pladdriga.

Går inget bra alls här... kroppen blir starkare men skallen kraschar. Jag känner inte speciellt mycket för bebisen, visst han är söt och så men just nu skulle jag ge massor för att någon annan kom och tog honom ett par timmar eller en natt. Jag bara gråter och orkar inget, har slutat äta nu igen eller jag kom inte igång med ätandet efter andra operationen. 

Idag har jag druckit en kopp te och ätit en kokt korv och lite mos, sen lite vindruvor och pepsi... det är allt... igår ungefär samma sak fast då fick jag i mig en halv smörgås och lite spagetti. Står inte ut alls, jag har gått ner 11kg sen förlossningen och gick upp 8-9kg, tappade 1.5kg de senaste 3 dagarna...

fy fan såhär skulle det inte vara. På det så strular det på sambons jobb och jag orkar inte bry mig fast jag måste för om han inte orkar jobba mer så blir det soc igen. imorgon ska jag till sjukhuset för fler prover, jag vill inte. Sambon får ta ledit imorgon chefen får säga vad han vill, men jag fixar inte detta längre. Orkar lixom knappt titta på bebisen, tur att vi kör flaska för amma skulle jag nog inte klara av nu.

Ska försöka prata med bm eller läkaren eller vad jag nu ska träffa imorgon, de måste hjälpa mig om jag inte ska gå under. Sambon får ta föräldraledighet och så får de sjukskriva mig, visserligen skiter sig ekonomin så vi måste gå till soc då men hellre det än att jag går under totalt.

Får sån ångest av att bara vänta på att liten ska börja gråta och vilja ha mat och sen försöka få honom att somna om... så ska jag somna och sen vakna när det är dax igen... längtar så tills nästa vecka för då kommer mina föräldrar igen, då ska de få ta honom ett tag så jag kan få slappna av. Behöver få sova men det går inte.

Hoppas att sambons chef fattar och inte ge honom sparken för att han tar föräldraledighet, fast samtidigt om han inte fattar så är det inte värt det. Tror nog det är bättre med soc igen än kämpa vidare själv hemma... jag är helt klart påväg ner i det stora svarta hålet.

Vart tog myset vägen, de känslorna jag hade för bebis dag 3 när vi satt själva på BB på natten och han sov i min famn... de är helt borta var ju så som jag ville känna så som alla säger att det är.

Nu låter han igen... snart dax för mat och ångesten kommer krypande, jag får så dåligt samvete för att jag inte orkar. Försöker hålla honom men det känns inget, är samma med sambon, hans kramar känns inte heller speciellt mycket. Han stänger in sig på sitt rum och glor på film.

Jag behöver en kram, bara attt bli förälder är ju tillräckligt, alla komplikationer som blev är mer än tillräckligt... min sprutfobi verkar vara tillbaka okså, inatt drömde jag mardrömmar om nålar. Får se om de lyckas ta några prover alls imorgon, hoppas det är en av de trevliga bm.  

Hanen stannade hemma så nu ska vi iväg till kuratorn på mvc hoppas hon kan göra något för annars så blir det nog psykakuten för hans del, han mår inte bra alls... Jag är aningen bättre idag också, vet inte om nu när hanen kraschar totalt så funkar det bättre mellan mig och bebis. Vi har fått sova rätt så ok inatt och blev tom. lite badande i morses. Så jag hoppas det går åt rätt håll och sen att hanen får massa hjälp nu. 

Vad skönt att det börjar gå bättre! Bra att de lyssnar på er och förstår att ni behöver hjälp. Mycket klokt sagt av arbetsterapeuten, också. Men min kompis son var utan namn i nästan 3 månader, och då gick "allt" bra för dem, så det är verkligen ingen brådska att hitta rätt namn.

Kram kram kram!

Nu har boendestöd varit här och det gick så bra med hans nya person, de klickade direkt. Tror det var så viktigt att den biten fungerade idag så han får lite positiva saker också. Så fick jag hjälp att packa diskmaskinen nu när hanen inte orkar det och jag inte kommer ner och når allt heller. :) 

Så nu ska vi ladda inför natten, liten håller på för full att äta sin giraffskallra kanske smakar bättre än ersättningen, tror jag ska starta en tråd om det ;)  

Borde väl vara tygdjur, tror att den ligger brevid grönsaker och frukt... fast sen skolkade jag, eller jag sov bort större delen av hemkunskapen så du får nog fråga på forumet istället ;) 

Nu ska jag försöka sova, imorgon kommer distriktssköterskan för att lägga om mitt sår, får se hur galen jag ska bli då. Igår så tejpade de över hela magen på mig så det gjorde asont så fort jag rörde mig. Huden är så öm fortfarande, kanske inte så konstigt med tanke på att den var helt lila innan operationen. Så inatt slet jag av bandaget och körde med min lilla kompress. Hur dum man nu kan vara om man sätter flera cm tejp över snittet, visserligen är det påväg att läka men ändå. grr....

Sov så gott på er pladdrisar 

Idag mår han aningen bättre, han verkar ha fått sova lite på medicinen han fick igår. Vi har tom. gjort egen pizza ikväll och myst lite, fast självklart vaknade liten precis lagom tills det var dax att äta men han ville mest ligga och se söt ut så vi fick äta i lugn och ro. 

img.skitch.com/20100910-gmntthdh9ffttnq7d64xf... 
Jag har faktiskt inte lagt dit giraffen utan han tog den själv och gosade ner sig. 

Är skittött på min kropp bara, mår bättre nu än någonsin för jag går mycket bättre. Men såret har gått upp och kleggar massor så det blir besök från distriktssköterskan imorgon igen, ingen sovmorgon här... Fast det är skönt att vi slipper ränna till sjukhuset eller vårdcentralen. Men sköterskan sa att det lär ta ett tag innan det läker ihop, men så fort som det inte rinner så mycket så kan hanen hjälpa mig att plåstra om. Just nu så är det lite för stort sår för att jag ska våga låta honom ta allt. Antar att sköterskorna kan se om det blir inflammerat lite före honom. 

Är livrädd för att få infektion i det nu också. Magen verkar läka annars även om jag har haft superont idag, men jag glömde ta medicinen. Inte så konstigt att jag har superont heller när de grävt så mycket, men snitten verkar läka ihop fint, bara insidan som ska läka. Men med tanke på att hela magen var som ett gigantiskt hårt blåmärke så tar det väl sitt tag.