Jag har läst alla inlägg och håller med om att belöning låter mycket bättre än straff - men hur balanserar man på rätt sida om gränsen för mutor? D v s hur undviker man att barnet reagerar med att de inte vill göra något om de inte får något i gengäld?
Jag vill inte hamna i den situationen att jag får ett barn som möter varje förfrågan med ett "vad får jag för det?".
Det är verkligen jättesvårt det där. Även om man intalar sig själv att man inte ska höja rösten, man ska vara pedagogisk, inte komma med hot (typ ingen Bolibompa om du inte...) så är det så himla lätt att falla tillbaka till det när man har försökt lirka en stund.
Vår kille på 4½ år har för ett par månader fått för sig att det är jätteläskigt att gå på toaletten själv. Innan hade han inga problem att gå själv och kissa men nu vill han alltid ha sällskap. Jag vet ju att han kan det själv, men att det är en grej han har fått för sig. För att uppmuntra honom till att faktiskt gå själv så har vi tagit en plastmugg och sagt att han får lägga i en studsboll varje gång han går själv. Studsbollarna är redan hans (2-kronors från "godisautomaterna" vid affären) så han får inget nytt, utan det är bara just för att få en positiv sporre. Jag tycker att det funkar hyfsat.