Styv/Bonus/Moms/Plastmamma/pappa, Läs detta, snälla?!

Ibland kan det kännas att man som bonusförälder inte har några rättigheter, bara en hel hög med skyldigheter. Man ska ställa upp och hämta, lämna, vabba, fixa, trixa.
Samtidigt som man inte får skriva under några papper som gäller barnens dagistider (trots att man betalar), ledighetslappar till skolan, man har ingen rättighet att vara med på utvecklingssamtal osv.

När jag träffade min man med 2 barn sedan tidigare gick jag helt och hållet upp i rollen som den perfekta mamman till mina bonusbarn. Så mycket att min man tappade sin roll som pappa eftersom jag ordnade allt, skötte kontakten med biomammorna och hade koll på varenda detalj. Allt eftersom åren gått har jag backat. Det är inte mina barn. De bor hos oss varannan vecka. Jag hjälper till med läxor och sköter markservicen kring de barnen precis som jag sköter markservicen för mina biologiska barn.

Jag förväntar mig dock av barnen att de är en del av familjen på samma sätt som de barnen som bor varje vecka. Att de sköter sina sysslor, sköter sina läxor, visar respekt för de regler som finns hos oss och för varandra.

Kanske det låter kallt? Det är det inte, jag skulle bli jätteledsen om inte barnen bor hos oss och kommer alltid att finnas där och ställa upp för dessa barn om dom hamnar i knipa. Jag bryr mig om dom och försöker ge dom den bästa platå att stå på som jag kan. MEN, jag är inte någon förälder och tänker inte någonsin mer ta strid för allt som man kan bråka om som föräldrar.
Jag är en vuxen som barnen bor med som bryr sig om dom helt enkelt.

Känslorna för mina egna barn är något helt annat och jag skäms inte längre över att den kärleken är så mycket starkare. Bonusbarnen har en egen mamma och pappa som hyser samma kärlek för dom.

Men visst är det krångligt ibland att leva i en blandfamilj, det förnekar jag inte...