Styv/Bonus/Moms/Plastmamma/pappa, Läs detta, snälla?!

Ibland kan det kännas att man som bonusförälder inte har några rättigheter, bara en hel hög med skyldigheter. Man ska ställa upp och hämta, lämna, vabba, fixa, trixa.
Samtidigt som man inte får skriva under några papper som gäller barnens dagistider (trots att man betalar), ledighetslappar till skolan, man har ingen rättighet att vara med på utvecklingssamtal osv.

När jag träffade min man med 2 barn sedan tidigare gick jag helt och hållet upp i rollen som den perfekta mamman till mina bonusbarn. Så mycket att min man tappade sin roll som pappa eftersom jag ordnade allt, skötte kontakten med biomammorna och hade koll på varenda detalj. Allt eftersom åren gått har jag backat. Det är inte mina barn. De bor hos oss varannan vecka. Jag hjälper till med läxor och sköter markservicen kring de barnen precis som jag sköter markservicen för mina biologiska barn.

Jag förväntar mig dock av barnen att de är en del av familjen på samma sätt som de barnen som bor varje vecka. Att de sköter sina sysslor, sköter sina läxor, visar respekt för de regler som finns hos oss och för varandra.

Kanske det låter kallt? Det är det inte, jag skulle bli jätteledsen om inte barnen bor hos oss och kommer alltid att finnas där och ställa upp för dessa barn om dom hamnar i knipa. Jag bryr mig om dom och försöker ge dom den bästa platå att stå på som jag kan. MEN, jag är inte någon förälder och tänker inte någonsin mer ta strid för allt som man kan bråka om som föräldrar.
Jag är en vuxen som barnen bor med som bryr sig om dom helt enkelt.

Känslorna för mina egna barn är något helt annat och jag skäms inte längre över att den kärleken är så mycket starkare. Bonusbarnen har en egen mamma och pappa som hyser samma kärlek för dom.

Men visst är det krångligt ibland att leva i en blandfamilj, det förnekar jag inte...

Ett kort svar skulle ju bli att du och din man tillsammans gör upp om vilken roll du ska ha, vad som känns ok för dig och för barnen och vad som fungerar i er familj.

Barnens mamma har destobättre inget att säga till om i den frågan. Som mamma är man inte något slags överhuvud som fortsätter bestämma hur saker och ting ska fungera hos sitt ex och dennes nya familj, även om det verkar vara svårt för en del mammor att backa och låta mannen sköta sitt själv.
Vad mamman bestämmer och inte kan således påverka barnen, men ni måste ändå tydligt visa att hemma hos er gäller era regler, och hemma hos mamma gäller hennes regler. Om mamman "förbjuder" dig att blanda dig i barnens liv så är det bara att strunta i det. Du tar så stor del som känns bekvämt för er.

Jag tror det blir svårare om du försöker behaga alla omkring dig. Du är mamma till några barn och inte till de andra. Det är inte så många som har samma känslor för sina styvbarn som till sina biologiska och det är inget krav heller! Nä, gör ni upp mellan er vuxna (först och främst) hur era roller gentemot varnandras barn ska vara, och låt din mans ex ha en så liten roll som möjligt i era liv!

Som vanligt så tycker jag AnnanAnna klämmer till med ett ypperligt inlägg och jag kan bara hålla med

Kan bara stämma in med vad AnnanAnna skriver

Man ska inte som bonusmamma försöka vara alla till lags, det slutar i att du mår dåligt och då kommer barnen att märka det.
Det ska fungera för hela er familj, även dig

Biom vill ju inte att jag ska involveras ang barnen, hon anser att det är hennes och barnens biop ansvar mm, jag är och betyder ingenting för barnen enl. henne.
hemma hos oss får jag ju vara den jag är bio och bonusm, en vuxen, pappans hustru och vi försöker vara en familj.Som en vanlig familj men det är svårt för mig ibland.. Kan jag kräva att biom inte ska blanda sig in i vår familjeliv vv?
Det jag menar är att kan jag kräva att biom inte ska ringa, skicka sms mm. mer än nödvändigt och vid akuta fall ang barnen?
När barnen var små under 5år bestämdes via FR att föräldrarna ska prata med varandra dagen före överlämningen, men nu är barnen över 7 år och jag tycker att de inte behöver prata mer med varandra om det inte är viktigt och akut. Och att barnen kan ringa sin biom dagen före överlämningen + vid behov om de vill ringa sin biom..
Barnen har aldrig velat ringa sin biom när de är eller har varit hos oss, de mår bra och verkar inte sakna sin biom alls när de är här...
Jag hade inte brytt mig om föräldrarna ville prata med varandra varje dag om hon biomamman velat lära känna mig och pratade även med mig men hon gör allt för att undvika mig, hon ringer bara till min mans mobil och inte är det ofta men det händer 1-4 ggr i veckan och flera sms, hon är väl rädd för att jag ska svara på hemtelefonen och hon har ju redan visat att hon inte vill prata med mig mm.
Jag vet inte mer än att jag mår dåligt och ofta känns det som om hon finns runt omkring oss fast hon inte gör det mer än psykiskt och själsligt.. förstår ni vad jag menar nu?
Min man säger att så här kommer det att vara tills barnen fyllt 15-18 år men herrugud ska jag få stå ut med att den här biom kommer att ringa, skicka sms om både det ena och det andra i minst 7-12 år till, hur ska jag orka leva med känslan att hon är finns i luften, hela tiden??
Jag svarar med att jag har ju inte sån kontakt eller relationsbehov med mitt ex, vi pratar med varandra endast då det är något viktigt ang barnen, och hittintills är det 1 ggr i månaden medans mina barn ringer och pratar med sin biop var 2 eller 4 ggr iveckan och det tycker jag är viktigt att barnen får ha kontakt med sin biop och eller biom!!

Varför tycker du att det är så jobbigt att din man har kontakt med sitt ex? Vad är det hon kontaktar honom om? Vad anser din man om dessa täta kontakter?

Missförstå mig inte nu för jag menar absolut inte att dina känslor är obefogade. Det jag är ute efter är att för att hitta ett sätt att hantera problemet så måste man vara helt på det klara med vad som utlöser de negativa känslorna. Är det så att hon försöker styra hur saker och ting skall skötas i er familj? Är det till och med så att din man låter henne styra hur saker skall skötas i er familj? Blir du svartsjuk när hon försöker behålla en relation till din man som numera borde vara enbart för dig? Är det jobbigaste att du inte har insyn i vad din man och hans ex diskuterar/beslutar i frågor som på ett eller annat sätt faktiskt berör dig?

Tro mig, jag kan känna igen mig i alla exempel jaa gett ovan så jag har full förståelse för hur det kan vara, men att t ex gå in och kräva att exet inte får ha kontakt med din man eller någonting sådant skulle inte göra saker och ting bättre, snarare ännu sämre. Försök istället att hitta de delar av situationen som känns allra värst och fundera sedan ut vilka lösningar som skulle göra att du trots allt skulle kunna känna dig ganska bekväm med tillvaron.

Om det till exempel är så att det jobbigaste är att exet ställer en massa krav på hur ni skall leva i er familj så ta upp detta med din man. Förklara för honom att i er familj så är det ni som bestämmer hur saker och ting skall fungera, exet har ingenting med det att göra. Kräv att han stöttar dig i detta och står upp för detta förhållningssätt i sina diskussioner med exet.

Om det värsta är att du känner att det är en massa beslut som tas utan att du tillåts vara delaktig så kräv att få vara delaktig. Alla beslut som påverkar dig måste rimligtvis diskuteras med dig innan de fattas, det är inget orimligt krav.

Kärnan i detta är att du måste ha en bra kommunikation med din man. Du måste få honom att förstå hur du upplever detta och känna dig trygg med att han alltid står på din sida och involverar dig i frågor som rör er familj (och i er familj ingår faktiskt även dina bonusbarn!). Känner du dig trygg i er relation blir det också mycket lättare att hantera exet, oavsett vad hon har för konstiga idéer och påhitt.

Du är helt inne på rätt spår, du förstår vad jag menar!!
Jag är inte svartsjuk men på något konstigt vis ser det så ut, från alla andra, tror jag. Men det är så att jag inte blir involverad eller ens tillfrågad om tex biom ringer min man och säger att hon inte kan ta hand om barnen på hennes umgängestid och kräver att min man ska ta barnen och han ställer ju upp för barnens skull, han anser att det är för barnens bästa, från början hette det ju -min vecka mitt ansvar-din vecka ditt ansvar och inget flackande mellan 2 hem, ska man bort osv så får man fixa det på något annat sätt, med hjälp av släktingarna osv. eller så får man planera in att inget stör under den veckan barnen ska vara hos resp. förälder.
Alla beslut som tas emellan dem biof utan min vetskap, och diskuteras inte med mig och det påverkar mig på ett mycket neg. sätt.
Ibland har jag sagt rakt ut - jag är ingen hemsamarit eller barnflicka som ställer upp när som helst, jag tänker inte acceptera det här mer osv. före ett av barnens avslutn så sa biom att jag fick inte följa med, om jag hade följt med så hade hon inte stannat eller gått dit, vilket gjorde att jag stannade hemma och var jätteledsen, vi är ju gifta och jag är också en mycket betydande person för bonusbarnen. Min man säger att han är rädd för konflikter som kommer att uppstå om han säger emot henne eller på nåt annat sätt gör något som hon anser vara fel, hon har även hotat om att ta enskild vårdnad osv. Och så avslutas våra diskussioner med att han säger att det kommer en dag då allt är frid och fröjd och att jag kommer att få vara mer delaktig, men det har gått snart 4år sen jag involverades i hans och barnens liv. Vi har varit gifta i 2½ år nu. Och det var inte jag som orsakade deras separation, de var överens om det långt före vi träffades.
Jaa, jag är nog inte trygg här och när bonsubarnen inte är hos oss då känner jag att det är vi två och när barnen är här känner jag mig som en osynlig ande och orespekterad osv.. Det som retar gallfeber på mig är när biom får alltid sin vilja igenom, hon har så att säga fått hela handen och han vågar inte säga emot henne...
Han nämnde en gång för henne att han önskade byta ö.l veckodagen, byta ojämna veckor varannat år svaret blev blankt nej, ingen diskussion överhuvudtaget, inga frågor om varför eller funderingar... Ska det få fortsätta så här? Men så fort hon vill byta eller annat, då ska det bli så som hon vill, och skulle han säga nej då blir det rena rama h-----t!

Men gud, det måste finnas klonade biomammor och män! Jag känner också igen nästan allting faktiskt.
För övrigt tyckte jag du fick jättebra råd och tips av Calles matte.
Jag ska skriva mer sedan när jag har en stund över för mig själv, för jag kom att tänka på en massa saker när jag läste ditt senaste svar!

Egentligen tror jag inte att det är hos biomamman problemet ligger, utan hon "får skulden" för att det är jobbigt när din man inte kan stå upp för dig och sin nya familj. Visst, det kanske hade varit enklare om biomamman varit mer sympatisk, accepterat dig osv. men saken är den att om bara din man hade kunnat sätta gränser och vågat stå upp för att det är NI som är en familj nu så hade biomamman kunnat bete sig nästan hur som helst utan att göra dig otrygg för det (då hade det varit irriterande men inte något som fått dig att tvivla på din plats i familjen).

Om jag skall ge dig något tips så är det nog att ta upp detta med din man. Förklara så att han verkligen förstår hur detta påverkar dig och ställ sedan krav på honom. Du kan inte leva på detta sättet för du mår inte bra av det och därmed blir det helt ohållbart i längden. Problemen kommer inte bara att försvinna och du kommer inte hux flux "vänja dig" (det kan man inte!) utan det mest sannolika är att sitautionen istället urartar på ett eller annat sätt om ni inte tar tag i problemen. 

För en del kan det hjälpa att gå till en familjerådgivare eller liknande för att få lite hjälp av någon som är opartisk för att se problemen på ett nytt sätt och så att man kan få lite perspektiv på saker och ting. Vi har testat detta vid flera tillfällen och det har varit en hjälp på vägen, men inte hela lösningen.

Kämpa på och lycka till!