Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Hej!
Jag har fått min diagnos precis nyligen, och håller på och läser det mesta jag hittar gällande Borderline-störning. Just frågan om hur man fungerar i ett förhållande är väldigt intressant för mig just, då jag nog har mycket av mina "problem" just i förhållande-relationen.
Min sambo läste på om detta, vad som kännetecknar denna störning, och håller med till punkt och pricka!
Det är på både gott och ont anser jag att ha fått den här diagnosen, det skrämmer mig samtidigt som jag är väldigt lättad över att få se "på papper" att alla saker jag gör och tar mig till finns inom dessa ramar!
Nu kanske jag äntligen kan få rätt sätt att jobba med det, och på så sätt också rädda min relation.

Skönt att ha flera här som lider av samma saker, då man kan bolla mycket!
Hoppas att jag är välkommen in i er tråd!

Tack, tror att man faktiskt kan få ut en hel del av en sån här tråd/såna här kontakter!

Det tycker jag att du ska, gå idag alltså! Det kommer gå jättebra! Jag har inte fått någon träff ännu för behandling, remiss är skriven och han skulle be om en tid snarast möjligt.
Jag tycker alltid det är motigt att gå på såna saker, även om jag vet att när jag väl är där och speciellt när jag går därifrån, så känns det så mycket bättre inuti mig.
Som om man har tappat 100 kg oro.

Lycka till idag i alla fall, hoppas du får en bra psykologkontakt!!
*kram*

Jag vet faktiskt inte vad DBT är för något?

Ja, det är så det brukar kännas för mig också! När man väl är där vill man kunna sitta i några timmar, tills "pratet" tar slut för den gången liksom.

Jaha, det har jag hört om faktiskt. Jag har inte varit på mitt första möte med behandlande psykolog, nästa möte jag ska på (som jag inte fått någon tid till ännu) är ett "utvärderingsmöte" där det ska fastställas vilken hjälp jag behöver och ska få.

Jag äter anti-depressiva för min depression, och även den måste behandlas parallellt med borderline.

Tack så mycket!!

Mitt beteende håller på att förstör min relation, det vet jag om, och jag verkligen fullkomligt HATAR mitt sätt att vara mot min sambo som inte alls förtjänar det "ovett" som han får titt som tätt.
Min svartsjuka är enorm!! Han känner sig kvävd och jag är livrädd för att förlora honom, då han betyder så oerhört mycket för mig! Han är min klippa!
I början av våran relation så sa jag "jag är jobbig att leva med, du kommer inte att orka" så himla många gånger. Jag var rädd för att ge mig in i en relation med honom, för jag visste redan då att han är en sån som jag kommer att älska och mer eller mindre bli beroende av om jag skulle tillåta mig själv att bli kär och fortsätta med honom.

Han sa varenda gång "jag är stark, jag klarar det, vi pratar om det, vi löser det tillsammans som kommer upp, jag är inte som alla andra du varit med" osv.
Han fick mig att tro på honom, och våga bli kär och låta mig älska honom.

Nu står vi här, knappt ett år senare, och han säger själv "jag var inte så stark och tålig som jag trodde, förlåt, jag lovade för mycket..."
Och då får jag panik, fullkomligt panik! Och nästan känner att jag inte behöver leva om jag inte får leva utan honom, att jag ändå aldrig kommer kunna ha en bra och sund relation med någon.
Han har sagt att han kommer att följa med mig på samtal om jag vill det, för att han ska kunna förstå vad som "händer i mig". Men frågan är om det kommer att hjälpa...
Jag får ju mina "utbrott" ändå...

Blev ett långt inlägg, hoppas ni orkar läsa.

Jag har nu haft ett par dagar som varit bra, i min relation med sambon alltså.
Men min svartsjuka... jisses! Ibland känns det som om det inte finns några gränser.

Jag säger saker som "gå iväg du, det är helt ok för mig" när den tjejen som detta handlar om bjuder hem honom (inte bara honom då, men jag vill inte gå med dit, hade varit för obekväm där). Men ändå vet jag, hade han gått hade jag säkert brytit ihop. Men jag kan inte förmå mig att inte säga till honom att han kan gå.
Och min oro är konstant!
Jag känner att jag frågar honom ofta, ändå biter jag ihop och sväljer det MÅNGA gånger för att jag känner att jag tjatar på honom om det.
"Tycker du om mig? Älskar du mig? Vill du vara med mig? Är du säker på att du har valt rätt tjej nu för dig? Kommer du orka leva ett liv med mig?" osv...

Jag behöver hans bekräftelse hela tiden, hela hela tiden. Jag har bett honom att försöka tycka om mig lite extra när jag blir orolig och svartsjuk, det är nog att kräva för mycket när jag frågar honom om han pratat med henne osv.. Han skulle lugna mig mycket mera (tror jag i alla fall) om han höll om mig och talar om att det är MIG han vill vara med, han har valt mig för att han älskar mig.
Han säger själv, "det är svårt att göra så då, jag är ju också irriterad..."

Jag vill börja mina samtal och min hjälp omgående!
Är rädd att jag har för stora förväntningar på det också, tänk om jag blir besviken...
Mycket funderingar finns såklart.

Till "Anonym N"

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga för att få dig att tänka annorlunda, vill ju få dig att orka och vilja gå även på nästa möte. Tror du inte att det är bra att bita ihop och gå dit, försöka förklara för din terapeut hur du känner och hur det förra mötet påverkade dig såhär mycket?

Och som TS skrivit till dig, din sambo vet hur du är, hur du reagerar och har ju faktiskt valt dig! Han har valt att leva med dig trots din situation, precis som jag försöker inse med min sambo.

Jag tror inte att din sommar behöver bli hemsk, jag hoppas och önskar dig en lika underbar sommar som du trodde på innan det där mötet!!

Många kramar!

Så känner vi nog allihopa, ett förakt mot att man är som man är, och inte "bara" kan ställa om sig och bli den man vill vara - "som alla andra". Vilket ofta är en illusion, men man tror på det  så hårt där och då, att alla andra är jättegulliga partners och aldrig bråkar.

Hur länge har ni varit ett par?
Har du tagit med honom på något möte med psykolog?
Har han tagit del av "hur" vi med denna problematik är?

Skickar en kram!

Jag har inte skrivit något här på länge, knappt läst heller. Har inte haft energin.

Nu har jag återigen varit hos läkaren (psykologen) och pratat om mina problem, och ska nu börja äta Lamictal mot mina humörsvängningar.
Är lite nervos inför biverkningar men hoppas att det inte är så farligt ändå för mig,
Äter sedan tidigar också Sertralin. Hoppas på att få börja med KBT.

Åh vad glad jag blir av att läsa att det är flera som äter Lamictal, och som inte mår dåligt av den!!
Jag är så rädd att börja med den, och så känner jag att det aldrig finns "rätt tillfälle" till att börja. Jag ville börja nu i helgen så jag kunde få ta den iaf två-tre gånger innan jag skulle tillbaka till jobbet på måndag. Men så hade det blivit fel hos läkaren och receptet fanns inte inne på Apoteket.
Nu har jag det hemma, men vill inte börja med det en måndag... Förstår ni hur jag tänker?

Jag ska äta 25 mg i två veckor, en om dagen. Sen är det nog 25 mg/2 ggr/dag i 2 veckor, sen efter det ska jag hämta ut starkare doseringar.
Trappar upp det till full dos under en period av 6 veckor, fick ett schema från läkaren.

Hur har den fungerar för er? Har alla humörsvängningar försvunnit på en gång? Har ni känt er "domnade" i känslolivet på något sätt?