Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Han har funnits med sedan januari detta året. Jag har svängt fram o tillbaka hela tiden.
Bett honom dra, sagt att jag saknar honom.
Han har alltid stannat kvar, ibland på avstånd, ibland nära.

Jag vet ju att man inte stannar hos en sådan som mig om man inte känner något.

Han vet ju, men tror inte han förstår fullt ut.
Nästa gång vi ses ska jag försöka förklara för honom, sätta honom ner o prata ordentligt om hur mitt psyke fungerar. Inte ursäkta mig, men förklara.

Tack alla och tack o lov för en underbar tråd =)

Idag fyller jag år. Det ska komma lite folk i eftermiddag och "fira".
Men jag är inte upplagd för det känner jag.
Egentligen vill jag bara vara hemma med mina barn, äta lite tårta med dem, för de ville fira mamma (sötnosarna)

Min "kille" kommer inte, han jobbar och ska jag vara ärlig så kommer han inte komma ihåg att det är min födelsedag, men det gör faktiskt inget, han är sån. Glömsk.

Den sociala biten är jobbig känner jag, vissa dagar mera jobbig, vissa dagar mindre jobbig.
Man förväntas vara en glad värdinna eftersom jag fyller år, man förväntas tycka det är roligt med besök.
Min familj vet ite om min diagnos och jag vill inte berätta. Min mamma har förmodligen samma som jag, utan att hon vet om det. Hon dricker också endel.
Tittar jag tillbaka på min uppväxt så ser jag samma reaktioner från henne som jag själv har och har haft så länge jag kan minnas.

Hela min familj tycker det är roligt att skoja med mig och mitt "hetsiga humör", jag har alltid varit den explosiva, den som alltid var arg.
Men ingen vet varför. Alla tror de känner mig, men de känner tonåringen, inte den vuxna.

Oj, detta blev långt och väldigt OT.
Men jag ville bara skriva av mig lite.

Ibland tycker jag att man ska få unna sig att skippa jobbet och bara vara. Om man mår dåligt så behöver man dessa pauser ibland. Visst finns ekonomin i tankarna och det kan ge mig ångest, men sen tänker jag att sånt löser sig alltid, jag kommer att ha mat på bordet iallafall. Psykisk sjukdom är lika mycket sjukdom som en halsfluss, så du har all rätt att stanna hemma när du mår dåligt. Synd att din sambo inte kan förstå det. Men tycker inte att du ska ha något dåligt samvete, ibland måste man sätta sig själv först.

Jag måste bara fråga en sak till er som har eller misstänker att ni har borderline. Är det vanligt att en person som har borderline fullständigt saknar insikt om att vederbörande faktiskt har psykiska besvär eller vad man nu ska kalla det?

Det är något jag lagt märke till, att många borderlinepersoner är väldigt omtänksamma personer, som ofta är en sådan person som andra gärna knyter kontakten med. Undrar vad det beror på egentligen. Folk vill alltid komma mig väldigt nära, och anförtror mig allt möjligt, utan att jag ens måste kämpa för att få den relationen. Och jag är en bra lyssnare när jag mår bra, men om jag mår dåligt så är jag ofta ganska ego och stänger in mig och hör inte ens av mig. Men om någon skulle skicka ett sms om att de mår dåligt så lägger jag mitt mående åt sidan och försöker ställa upp. Jag har fått för mig att detta är ganska typiskt för borderlinepersoner trots allt. Så myten om att man är oempatisk och ego tycker jag inte alls stämmer. Även om alla såklart är individer också.

Man vet inte alltid vad man sänder ut. Jag är själv en väldigt blyg person, så jag tycker alltid att det är så konstigt att folk söker sig till mig. Men det är ju roligt.

När jag var yngre så pratade jag mer om mitt dåliga mående. Jag visste inte varför jag mådde dåligt och det var en så stor del av mitt liv. Jag gjorde det till min identitet. Jag var "hon med depressionerna". Men som vuxen vill jag bli av med den stämpelln, jag vill inte att mitt mående ska definiera vem jag är. Jag blir sårad om det är allt folk ser. Visst, det kommer alltid att vara en del av mig, och det känns egentligen ok. Jag hade inte känt mig själv utan den sidan, jag har blivit vän med den sidan av mig själv. Men det finns så mycket mer som är en större del av mig som jag föredrar att folk ser. Tyvärr verkar folk inte kunna se förbi diagnosen efter att de fått veta. Det blir allt man är för dom, den sjuka. Därför berättar jag inte mer. Jag kan vara hur glad som helst utåt sätt, men så fort jag säger orden att jag har problem med depressioner så blir jag "hon den deprimerade" igen.

En annan sak är! att när hon inte är nere sa är hon ofta den extrema motsatsen. Hon är sa otroligt lycklig och pratar väldigt mycket och later inte andra fa en syl i vädret. Den sidan har jag inte sa svart för men manga av de andra har det. Det är inte sa ofta hon är ett mellanting.

Det är ju bra att vi är eniga, vi kan börja diagnostisera folk här med vår samlade expertkunskap.
Men det kan ju vara en väckarklocka för vännen om hon skulle läsa detta. Det händer ju trots allt alldeles för ofta att folk blir feldiagnostiserade. Men sen känner vi inte tjejen, vi kan ju bara utgå från vad som berättas här.