Anonym (n)

Äldre 2 Apr 11:53

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Anonym skrev 2010-04-02 11:28:45 följande:

Jag tycker att relationen till barnen INTE präglas av separationsångest på samma sätt som andra relationer. Det finns ingen anledning till att ge upp tanken om barn bara för att man har borderline. Dels för att den "diagnosen" inte behöver vara lvislång, det är något man kan ta sig ur och dels för att man kan få massor av hjälp med anknytningen.Oavsett, jag fick med mitt andra barn hjälp från BUP redan under graviditeten. Vi jobbade på anknytningen, sedan kom de direkt upp på BB och hjälpte med anknytningen. Jag läste på mycket om anknytning, och försökte GÖRA annorlunda och bortse från känslan. På detta sätt blev mitt andra barn tryggare än mitt första. Det finns ALLTID hjälp som kan göra skillnad, men det gäller att hitta den hjälpen. Det som inte hjälper en som mamma är kommentarer "du är mamma och vet bäst" - för det är ju precis det som är problemet. Bättre är att visa HUR en bra mamma gör. Då kan man själv göra likadant, och när man ser att det fungerar kan man ta till sig färdigheten. Det viktigaste är att kräva SCID-II för diagnos, sedan terapi riktat direkt till borderlinepatienter (DBT, MBT).

Jag skrev det här, men glömde skriva att NU först får jag sedan hösten 2009 hjälp mot min borderline. Min psykolog sade att det brukar ta ung 5 år (för hans "metod") att blir fri från borderline, men trodde att det skulle gå fortare för mig då jag inte har självskadebeteende.

Min syn på manipulation är att det är borderline personens innersta drag. Inte medvetet, absolut inte, för då stirder det mot hur vi tänker. Men känslomässigt, så manipulerar och utpressar vi de som älskar oss och står oss nära. Det gör alla till och från, men som vanligt är IPS personer extrema.

Min syster (barnpsykiater) vurmar för mentaliseringen, och jag måste säga att jag utan hennes hjälp varit en usel mamma. Så hopp för de som vill bli mamma finns!

Anonym (n)

Äldre 8 May 08:05

#282

Anonym skrev 2010-05-02 21:31:41 följande:

Tidigare agerade jag alltid utifrån impulserna, det blev såklart katastrof. Ibland gör jag det fortfarande, om det blir för intensiva känslor som bubblar upp. Men jag har blivit bättre på att ta ett steg tillbaka så jag kan tänka över situationen. Men även när känslorna lagt sig så har jag en tendens att göra dumma beslut eftersom jag tänker "fel". !

Jag agerade förr också på impulserna, öppnade munnen och lät det fria ordet flöda. Men vilka konsekvenser! Så det slutade jag med - men långsiktigt är det ingen lösning. Det har bara lett till att jag drar mig undan genast en känslostorm väcks, istället för att lära mig hantera den. Livet blir ett enda kryssande mellan skären och till sist kan man inte göra någonting alls.

Vad jag menar är t ex i terapin sist blev jag arg på terapeuten - då gick jag därifrån som jag alltid gör, undviker. Han vill att jag skall stanna och öppna munnen så att jag kan lära mig andra sätt att hantera känslosvallet, att ta reda på vad det är (för jag vet också att det inte var det han sade utan det var känsla som gjorde att jag blev arg och flydde).

Han är bra på det sättet att han tror på att jag kan bli frisk, att jag kan lära mig, men det är inte lätt att hitta vägar att gå.

Jag tycker att livet är jättejobbigt när man är så här känslostyrd.

Anonym (n)

Äldre 8 May 08:10

#283

Anonym skrev 2010-05-06 16:14:13 följande:

Har någon här provat lamictal? Det är en medicin som är stämningsstabiliserande, används bla till bipolära. Men även borderline har ju humörsvängningar, så undrar om det inte kanske hjälper mot det också?

MenIPS är ju en personlighetsstörning och inte en sjukdom. Vad jag kan utläsa av litteraturen så är medicinering ineffektivt mot IPS, det är terapiformer riktade mot just problematiken som hjälper. Dvs man lär sig själv att mentalisera och inte falla ner i känslostormar, terapier som DBT, MBT är väl mest beprövade.

På basis av detta så tror jag inte på stämningsstabiliserande medicin till IPS patienter.

Anonym (n)

Äldre 9 May 07:20

#287

Anonym skrev 2010-05-08 15:39:32 följande:

Jag har läst lite mer på nätet nu och hittat att en del med borderline fått lamictal utskrivet, och en del har fått bra effekt av det.

Men terapierna har gjort att patienterna inte längre uppfyller kriterierna - dvs de blir friska! Det kallar jag för bra effekt.

Att man behandlar bipolära med lamictal är vetenskapligt belagt, det är ju en sjukdom man behandlar och något helt annat.

Jag tror att endel inom vården vill gå den lätta vägen och medicinera- men det fungerar inte för en som lider av IPS. Det är som att visst får du effekt av ångestdämpande medicin för stunden, men du blir inte bättre av dem, samma grundproblem kvarstår. Men om lamictal gör att du lättare kan ta till dig en terapi som gör dig frisk så tycker jag att du kan prova medicinen.

Vad jag har fått lära mig så är det fantastiskt att det idag existerar behandlingar så att man kan bli fri från sin borderline - det är något som ger mig hopp mitt i allt det svarta.

Anonym (n)

Äldre 9 May 08:44

#295

Jag tycker att många inom vården också faller i fällan av att INSIKT är något som betyder att man kan ändra på det. De tror ofta att man är "friskare" om man har insikt och att man då skulle behöva mindre hjälp eller inte alls hjälp. Som ts säger så har insikten inget att göra med fömågan att handskas med känslor.

Anonym skrev 2010-05-09 07:33:29 följande:

Mår jag bra med mediciner så tar jag hellre den vägen än att kämpa med terapi i 20 år, för många mår trots allt fortfarande dåligt även om de lär sig hantera självskadebeteende osv.

Det är oansvarigt av terapeuterna att fortsätta sin behandling i flera år om patienten inte tillfrisknar. Jag blir upprörd bara jag hör det- oetiskt och inte försvarbart. Det får ta max 5 år att bli frisk från borderline - har inte terapeuten/metoden den kapaciteten så skall man få hjälp av någon annan.

Jag tycker att det är synd att du ts ratar metoder som gör en fri från diagnosen - har du något svar på varför du tänker så? Om du är fri från IPS så behöver du inga mediciner -skulle inte det vara en stor vinst?

Anonym (n)

Äldre 9 May 08:51

#296

Anonym skrev 2010-05-09 07:33:29 följande:

för många mår trots allt fortfarande dåligt även om de lär sig hantera självskadebeteende osv.

Att lära sig hantera självskadebeteendet är bara den första men ibland livsviktiga biten. Egentligen är det efter det som den riktiga behandlingen börjar -det är nu man kan börja rota i ens beteenden, vilka försvar man har, hur man i många situationer inte kan mentalisera och därför blir det som det blir.

Att man inte mår bra trots att självskadebeteendet betyder ju bara att man inte kommit vidare i terapin. Man har bara utfört konstgjord andning, så att man inte skadar sig själv. Återigen, man måste få rätt behandling om man har borderline - annars kan du sitta och prata i timmar och visa hur mycket självinsikt du har men det ändrar inte på någonting alls.

Anonym (n)

Äldre 9 May 09:09

#297

Anonym (nyfiken) skrev 2010-05-09 08:36:41 följande:

Just ja, det finns en väldigt bra sida för anhöriga till människor som har borderline. www.bpdfamily.org Den är amerikansk. Där finns mycket för anhöriga att läsa, kanske ni kan tipsa era anhöriga om

Tack för länken!

Anonym (n)

Äldre 9 May 09:46

#299

Anonym (????) skrev 2010-05-09 09:36:43 följande:

Skulle behöva hjälp, inte mediciner, med att handskas med detta men på psyk hittar de alltid på varför jag mår och agerar som jag gör. Att jag är stressad, genomgår mycket förändringar osv osv.. .

Om du är diagnosticerad IPS så har du rätt att få behandling mot det också. Får du inga svar av dina vårdare så skriv ett brev till chefen, be om skriftligt svar hur de behandlar patienter med borderline. Då får du veta vad de har för resurser på kliniken och sedan kräver du också av chfen att få veta varför inte specifikbehandling mot borderline satts in. Det är ju som att man brutit en arm och ett ben, inte gipsar man benet, väntar tills det har läkt och sedan gipsar man armen. Man måste behandla alla tillstånd, naturligtvis efter din förmåga och mående. Men om de bara hänvisar till stress- ja då är du ju dömd på förhand för stress utsätts vi för varje dag och det är den sårbarheten som vi måste få hjälp att förbättra.

Anonym (n)

Äldre 9 May 18:43

#304

Anonym skrev 2010-05-09 14:38:02 följande:

Varför inte kombinera båda? .

Man kan med framgång medicinera samsjuklighet såsom depression. Men själva huvudproblematiken IPS kan man inte medicinera. Vi kanske missförstår varandra, för jag menar inte att man skall lida mer än i onödan, eller att det finns någon poäng i att lida. Mediciner är bra, mot det de kan bota - men personlighetsstörningen kan de inte bota.

Att terapi skulle vara att slösa bort sin tid tycker inte jag, man förändras hela tiden till det bättre. En DBT behandling går i många fall på 1½-2 år - det är inte så lång tid i ett helt livsperspektiv. Att bara medicinera riskerar att "glömma bort" IPS behandlingen, och det tycker jag är olyckligt.

Eller så kan du säga som jag sade förra veckan till min terapeut- jag tyckte att han borde ha ett trollspö och trolla bort allt lidande för jag är minsann inte villig att lida! Jaja - det är inte lätt att acceptera att livet innehåller ett visst lidande, känslomässigt är det också svårt att förstå att lidandet minskar om man intar en livshållning med acceptans.

Anonym (n)

Äldre 9 May 19:11

#306

Jag har läst självhjälpsböcker i ämnet men det fungerar inte för mig. Jag kan tänka så när jag är lugn och balanserad, men när humörsvängningarna kommer igång så har jag hittils inte hittat något som kontrollerar dom. Men det har säkert hjälp många andra.

Jag tog upp det där med självhjälpsböcker- för jag har provat en del. Det börjar bra, jag kommer vidare och så - MEN sedan tar det stopp. Jag fick det förklarat att mina problem är för svåra för självhjälpsmetoder. Och när jag ser vilket motstånd jag gör i terapin så förstår jag att det inte är något jag själv kan övervinna.

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL