Anonym (n)

Äldre 19 Jun 10:37

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har helt tappat kontrollen över allt. Efter måndagens terapi så har alla mina skadliga beteenden ökat och endel har kommit tillbaks. Panikångesten dök upp som ett brev på posten, har inte kunnat gå och handlat, fick gå ifrån skolavslutningen ut på gården (pratade inte med nån och hälsade inte).

Det är som att alla mina färdigheter som jag lärt mig under året är bortblåsta. Vartenda j***a dåligt mönster har kommit tillbaks. Skrek åt min mamma att hon var dum i huvudet, fattade ingenting och vi tänkte minsann inte komma dit i sommar (inplanerat att vi skall åka dit om 1 vecka och stanna där till mitten på juli). Det var ju sånt här som jag hade börjat lära mig hantera - nu har jag plötsligt inga färdigheter alls. Tala om att känna sig misslyckad som patient också.

Jag vet inte riktigt vad som hände under terapin, för vi pratade bara. Han pressade på att vi måste ta itu med min fobi. Det är så att varje gång vi närmar oss detta så blir jag, som i vanliga fall är vältalig och uttrycker mina känslor och det som händer bra, jag blir helt stum. Det enda jag kan säga är NÄ. NEJ. Det går inte. Nej.

Vi har varit vid den väggen säkert 10 gånger under vintern, och det är likadant varje gång. Tvärstopp.

Nu pratade han en massa om att jag måste gråta blod och ditten och datten - och jag kan inte göra det han begär. Kan inte, vill inte gå nära den där känslan.

Nu har jag en sista tid före sommaren, och jag vill inte gå dit. Det var om detta min mamma och jag rök ihop om (vi bråkar alltid, så det är ingenting som någon blir sur över, har dom levt med mig i hela mitt liv så vet dom ju hur knasigt jag funkar). Jag känner bara att jag inte vill gå på det sista mötet. Taxin är bokad, men jag vet bara inte hur jag skall ta mig dit.

Jag är så arg på terapeuten, känns som allt är hans fel och nu tänker jag straffa honom genom att inte gå dit. Och ja, jag skiter i detta skitliv, hittar ändå inget som motiverar mig. Det som såg ut att bli en bra sommar förbyttes på en timme till det vanliga helevetet jag levde i för ett år sedan. Alla färdigheter puts väck.

Usch nu blev detta långt, måste bara få ur mig allt. jag har totaltkrisat ihop.

Anonym (n)

Äldre 19 Jun 21:27

#357

Anonym skrev 2010-06-19 19:31:21 följande:

Jag hoppas du finner styrkan att gå tillbaka. Tänk på framtiden, ge detta ett helhjärtat försök, och sen vet du iallafall att du gjort ditt bästa. Ge inte upp. Jag vet hur svårt det är, men det är "bara" att bita ihop och ta sig igenom alla känslorna, det finns ett slut på det även om det inte känns så nu.

Tack för att du bryr dig. Tyvärr så är jag vid väggen - och där är det bara NEJ som gäller. Jag har redan bestämt att jag inte går på sista mötet före sommaren, så får vi se sedan vad som händer.

Det blev så totalkaotiskt allting, jag känner bara att jag skiter i det här nu. Den sommaren som jag trodde skulle bli "bra" ser nu ut att bara bli skit.

Min sambo och jag bråkar, jag vägrar att prata med honom och säger bara "ser du inte, jag vill vara ifred". Han skriker och gapar om att gå skilda vägar, då säger jag "vad sade du, jag hörde inte" - suck. Tala om att man är helkoko.

Jag hade aldrig i mitt liv kunnat föreställa mig att allt skulle vändas om som en pannkaka. Under hela året så har det varit incidenter, endel värre än andra - men det här är ju som att hårddisken kraschat. Det trodde jag inte skulle hända. Just det att jag ser inte ljuset i mörkret - tidigare i år har jag sett små prickar av ljus och hittat vägen ut, men nu är det becksvart.

Problemet är att det är terapeutens bemötande och det han sade (framför allt vad jag hörde) som gör att jag inte kan gå dit. Jag skiter i det - sambon är naturligtvis fruktansvärt upprörd och innerligt besviken. Men det är som att ingen förstår mig. Ser dom inte att jag slåss för mitt liv - hur skulle jag då kunna gå till terapeuten eller överhuvudtaget göra något?

I sådana här situationer fungerar inte relationen. Ingen klok människa skulle vilja vara i min sambos ställe.

Anonym (n)

Äldre 24 Jun 13:26

#363

Som ni vet har senaste tiden varit jobbig. Fick idag dessutom veta att mitt försäkringsbolag säger upp min försäkring, då jag uppgett fel information när jag tecknade den. Eller jag vet inte vad som stod där, jag kunde inte läsa brevet.

Allt känns bara nattsvart nu. Jag känner mig helt tom invärtes. Lurad, jag bytte nämligen från en privat försäkring 2006 till en via företaget- och nu står jag här helt utan.

Jag känner bara att jag inte orkar mer. Det finns bara motgångar hela tiden i livet, ingenting som går min väg.

Anonym (n)

Äldre 24 Jun 17:53

#365

Anonym skrev 2010-06-24 15:43:02 följande:

Känner samma sak just nu. Allt har gått fel, känns som man har världens otur.,..

Jag känner bara att jag hela tiden väljer fel stigar, att jag är dålig och helt urusel. Typiskt borderline.

När jag får sådana här dåliga besked, då blandar mina känslor till det att det är jag som är dålig. Och så känner jag mig just nu.

Anonym (n)

Äldre 24 Jun 20:03

#367

Anonym skrev 2010-06-24 19:02:50 följande:

Jag kan också tänka så mycket, lägga skulden på mig själv. Och oftast är det ju jag som gjort mindre kloka val, men då får man se till vilka förutsättningar man har haft till att göra ett bättre val.

Det är så lätt att fastna i självförakt.

Det som var bra var i alla fall att jag fick prata med min terapeut. I all ångest så ringde jag kliniken och då var inte min kontaktperson där. Men jag kunde få prata med jourhavande - "men du, sa jag, kan denna person prata med någon som har borderline, annars kommer det inte att fungera." Jo, jo- nåja, denna person skickade mig till min terapeut och det var tur.

Vi pratade om vad som hänt och han var ledsen för att jag p g a hans agerande helt tappat alla mina färdigheter. Å andra sidan sade han att detta var normalt, att man tar ofta två steg fram och ett steg bakåt. Hade det inte varit så hade han nästan kunnat misstänka mig för att vara simulant och egentligen lida av något annat. Hur som, han skulle kolla om han spelat in samtalet och så kunde vi reda ut vad som hade hänt efter sommaren.

Vi pratade om väggen, och han hade velat uttrycka att det var vad vi skulle jobba med, men i små steg lära mig färdigheter att stå ut när det blir jobbigt. Alltså att jag skulle kunna göra saker även när det inte känns rätt.

Men, men ångesten griper bara tag i mig idag, jag blir rastlös, gråter och vet bara inte vart jag skall ta vägen. Ja det känns ju alltid som att man skall dö och att man inte kommer överleva detta. Bevisligen så har jag överlevt alla tidigare ångestattacker...

Tack snälla snälla ts, dina ord värmde och de hjälpte mig att stilla ångesten för tillfället

Anonym (n)

Äldre 25 Jun 09:16

#369

Anonym skrev 2010-06-24 21:23:00 följande:

Men vad bra att du pratat med terapeuten! Känns det bättre nu? Tror du att du kommer klara av att gå till honom sen efter sommaren?.

Jo, det var inte så att jag tänkte sluta. Jag tänkta att det under sommaren skulle lugna ner sig och sedan skulle jag gå igen. Jag har åkt därifrån några gånger, blivit arg och och sagt att han säger dumma saker. Då är han bara lugn och så reder vi ut det och han brukar be om ursäkt,förklara eller så om han var otydlig.

Jag har ju problemet att jag hör en massa saker som inte folk säger - eller egentligen försätts jag i olika känslotillstånd som jag inte kan rå för.

Anonym (n)

Äldre 31 Jul 13:19

#389

Anonym skrev 2010-07-30 11:09:25 följande:

Hittade lite tips på coping när man får intensiva känslor som är svåra att hantera.

.

Bra tips! Det är ju ett problem att man agerar på känslan istället för att rationellt fundera efter.

Anonym (n)

Äldre 9 Nov 17:41

#530

Anonym (under utredning) skrev 2010-11-08 19:53:28 följande:

Jag tycker (av din beskrivning) att hon verkar manodepressiv. Men det är oerhört svårt att avgöra om man inte har träffat henne.

Nä men nu får ni ger er! Inte kan man ställa diagnos på basen av en enda sak!!!

Om det är gjort en utredning så har hon borderline! Att vissa saker tar sig i uttryck likartat är naturligtvis en sak som försvårar diagnostiken, men när väl scid -II och allt annat är gjort så behöver man inte tveka.

Diagnoser som läkaren ställer bara på att lyssna har större felprocent än om man verkligen använder de medel som står till buds!

Det är jätteviktigt att utredningar görs, och har de gjort det så har de inte missat bipolariteten, det kan ni vara lugna för.

Anonym (n)

Äldre 9 Nov 23:13

#540

Anonym skrev 2010-11-09 21:33:07 följande:

. Jag köper inte allt läkare säger rakt av, de är inte allsmäktiga.

Nej -det är ju inte så att de ska tro och tycka saker! Jag anser att det är undermålig diagnostik inom psykiatrin. Det är för att en stor del av läkarna inte använder sig av det vetenskapligt baserade material som finns -då blir det en massa tyckanden på basen av vad "de hör och tror"... och felaktiga diagnoser!

Jag har blivit feldiagnosticerad, för att de inte gjorde några vettiga undersökningar. Men t ex SCID -II är ju upplagd så att det framkommer om man har dragningar åt det bipolära hållet. Det finns massor av material som är utformat så att även om 55 olika läkare undersöker patienten så ska de flesta komma till samma diagnos. Inte tro och tycka!

Och hörni -känner ni inte igen en med borderline- det finns bara svart eller vitt och It´s my way or the highway ?

Anonym (n)

Äldre 11 Nov 10:22

#549

Anonym (hej) skrev 2010-11-11 09:37:30 följande:

Lycka till!
Glöm inte att borderline är något du kan bli frisk ifrån. Kämpa.
Jag har levt med borderline sedan tonåren och är nu 24 år. Sedan ca 4-5 mån tillbaka känner jag mig frisk. Det är helt otroligt

Under denna tid har jag varken ätit medeciner eller gått i terapi. Jag väntar på att gå på utredning,

Anonym (hej) skrev 2010-11-11 09:37:30 följande:

Lycka till!
Glöm inte att borderline är något du kan bli frisk ifrån. Kämpa.
Jag har levt med borderline sedan tonåren och är nu 24 år. Sedan ca 4-5 mån tillbaka känner jag mig frisk. Det är helt otroligt

Under denna tid har jag varken ätit medeciner eller gått i terapi. Jag väntar på att gå på utredning, ska till psykolog (den bästa på sjukhuset) i december. Just nu känns det onödigt, men ska såklart dit ändå, har ju väntat så länge nu.

Jag är fri

Jag trodde ALDRIG att det skulle ske eftersom jag levt i ett helvete sedan tonåren.
Det enda som har hänt är att jag blivit religiös. Jag trodde även tidigare på Gud, men nu är allting mer tydligt och konkret. Jag lever efter vissa regler och ber flera gånger om dagen. Det kanske låter konstigt/dumt/patetiskt i era öron men jag tror på allvar att det är Gud som hjälpt mig att bli frisk. Eller att jag genom bönerna fått styrkan att ta mig ur detta på egen hand.
Min man säger att jag blivit som en helt ny person. Såklart har jag samma personlighet fortfarande, jag är ju inte helt förbytt, men det är ändå som natt och dag. Det går att leva med mig. Jag är faktiskt trevlig!

Jag bryter inte ihop för minsta lilla längre, mina känslor är stabila och jag känner mig lycklig och glad nästan hela tiden. Allting känns så "lätt"..... livet är inte tungt längre. Allting är så lungt o fint. Behagligt. Ja, det är BEHAGLIGT att leva. Underbart

Med detta ville jag säga er att inte ge upp. Vill ge er lite styrka och hopp om att man faktiskt man bli frisk. Jag vet inte om mitt borderline beteende kommer att komma tillbaka, kanske det gör det. Men just nu känns det iallafall underbart o lugnt. Stabilt. Och jag kommer kämpa för att det ska stanna kvar så här. Jag ska kämpa emot varje negativ tanke med näbbar och klor.
Men om jag tänker efter nu så tänker jag faktiskt inte lika mycket längre. Kanske därför livet känns så lungt. Det känns som det tidigare ständigt var på den hårdaste rocklåten i hjärnan hela tiden samtidigt som det var den mest sorgliga låten, spelandes samtidigt. Nu är båda låtarna slut. Jag hör ingentind. Och det är så skönt

Stor kram på er, jag vet hur det är. Men det GÅR att bli frisk. Låt er inte ätas upp av era tankar o känslor. NI själva kan kontrollera dessa, även om det känns omöjligt, så GÅR det. Jag vet att ni kan! Kämpa på. Och sluta med medicinerna! Det är min åsikt.

Du är inte diagnosticerad borderline- så du vet inte vad det är som gjort att du mått dåligt. Nu är du ju under utredning - och det är väl bra.

Anonym (hej) skrev 2010-11-11 09:37:30 följande:

NI själva kan kontrollera dessa, även om det känns omöjligt, så GÅR det. Jag vet att ni kan! Kämpa på. Och sluta med medicinerna! Det är min åsikt.

Kvasipsykologi - a la Mia Törnblom! All behandling inom borderline handlar om att INTE kontrollera sina känslor utan acceptera dem och ända gör ett funktionellt val i sitt agerande: Det du pratar om kanske funkar på friska människor....

Den som medicinerar skall naturligtvis fortsätta med det. Bara för att just personlighetsstörningen inte går att medicinera bort så går mycket annat i problematiken att underlätta - och det är upp till den enskilda i samråd med sin läkare att besluta om den saken!

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL