Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Det där är ju en beskrivning av mig också! De kallar mig dock inte psyko men ALLA pojkvänner jag haft har sagt "Du tänker för mycket", "Du är inte normal", "Du skadar mest dig själv när du säger/gör så där, inte mig".

Om jag och min pojkvän är ute på stan o sen tex bestämt att vi ska hem o se på film sen... o sen när vi kommer hem till mig så säger han att han är trött o vill gå hem istället, vi tar filmen en annan dag. Oj oj oj.... vilka tankar far inte igenom mitt huvud då! "han älskar mig inte längre" "han vill inte vara med mig, han genomled hela dagen på stan o ser nu sin chans att sticka" "han ska vara otrogen" "han tycker att jag är jobbig" "hur ska jag få honom att stanna??!??!?!??!" Detta är STANDARD tankar som kommer i huvudet, alla på samma gång, på en sekund. Sen brukar det oftast bli att jag säger saker som "men du kan ju inte vila mer hemma än här", "men du lovade att vi skulle se film" "ska du lämna mig helt själv nu?" eller så leder det ända till "vill du göra slut/är du otrogen?"

Det är jobbigt.... men vet ni vad. Jag börjar förkasta borderline diagnosen, alltså jag tror inte att jag har den. Jag skulle nog tänkt så för två månader sedan, men nu är allt mycket bättre så jag tror inte det längre. MEN - jag tror att jag har kraftig PMS! Jag googlade på det och pmdd och det verkar vara ganska likt.... det här med att svänga i humöret, skapa konflikter, bli deppad o massa andra saker. Jag märkte nämligen (skrev dagbok) att jag ca en vecka innan mens blir ett monster. Jag blir psyko, knäpp. Nu när mensen är på sin 3:e, 4:e dag så börjar jag kunna känna en "må-bra-känsla". Kan hantera mina impulser mycket bättre. Känna mig avslappnad. Nu återstår att se när jag blir psyko igen. Så vi får se om det kan ha med menscykeln att göra. Det kan nog isåfall stämma med att jag gör slut med alla killar ca en gång i månden. Ska kontrollera nu om det är runt tiden innan mens.

Bra jobbat!!!

Hej på er!

Tack för väldigt bra tips! Problemet är bara att ta sig för att använda dom när man behöver det....

Jag mår skit just nu.
Jag har nyligen gift mig, men nu undrar jag om det var ett misstag, om allt gick för fort.
Jag tjatade på honom länge, kanske manipulerade honom till det?
Jag lovade att allt skulle bli bättre om vi gifte oss, men det blev det inte.

Ska börja utredning i slutet av november. Lång väntetid

Min man kommer nog inte orka med mig fram tills dess.
Idag va han jättearg. Sa att jag förtjänar ingenting, att jag lever i en "drömvärld", att jag är otrevlig jämt osv.

Varför stannar han?
Han trodde verklkigen att det skulle bli bättre när vi gifte oss o att jag skulle få hjälp snart.
Nu kan han inte sticka, för alla hans vänner o släkt kommer "skratta åt honom", han gifte sig precis o skiljde sig direkt lixom... så han säger att han tänker inte lämna mig, men han är inte lycklig. Han säger att jag borde boka en tid hos psyk för honom också, för jag kommer göra honom galen säger han..... oooo jag orkar inte mer....

Jag kontaktar mitt ex (dotterns pappa) hela tiden också... försöker övertyga honom att vi ska försöka iogen. vet inte vad jag håller på med.... men jag kan aldrig släppa honom.

Just nu tänker jag bara "inte bry mig" och tillslut kanske min man tröttnar o skiljer sig från mig ändå... han kan ju skylla på min "sjukdom" när ngn frågar varför han lämnade mig.... det har jag redan tipsat honom om....

jag är så ensam... min mamma vill inte träffa mig idag... hon sa "Kom i morgon istället"..... vad ska jag göra idag då?????????????????????????????????????????? fan. orkar inte.

jag drömmer hela tiden om den perfekta mannen.

Jag förstår hur du menar.
Jag vet dock inte riktigt om vi är lika på den punkten, eller så är vi det utan att jag vet om det.
Jag har hela tiden sökt efter någon att "bilda familj o bli lycklig med". Nu har jag en man. Nu är jag gift. Jag har tjatat om det varvat med att försöka göra slut 1000 gånger. Varannan vecka är jag övertygad om att han inte är rätt för mig. Jag har dock inte funderat på om det har o göra med att jag kanske är rädd för att bli fast. Kanske är det så... jag ska prova att tänka så som du beskrev. Ta en dag i taget. Vi är med varandra i dag. Vi får se hur det blir i morgon. Kanske den inställningen hjälper mig att "slappna av" och njuta av nuet. Jag stressar upp mig hela tiden o kräver att allt ska bli som i en drömfilm.
Kanske ska tänka varje dag som ett äventyr istället. Varje dag har sin sak, sitt äventyr, sin glädje. Det måste inte planeras. Jag tänker för mycket på framtiden. Men jag är här nu. Och ska leva nu.

Ska försöka vara på gott humör när min man kommer hem ikväll. Bara leva. Ha kul. Inte tänka, resonera, diskutera o planera. Bara slappna av. Go with the flow. Ta saken i egna händer o inte förvänta mig att andra ska göra mig glad hela tiden.

Det är det som är problemet mycket. Jag lägger ansvaret på min man /pojkvän att HAn ska göra mig glad, HAN ska göra mig lugn osv. Men jag har ansvar själv också. Det är inte bara upp til honom att vi har kul.

Vi får se hur det går

Ja men det är ju så jag funkar också....blir lixom aldrig nöjd!

Min man jag har ju är verkligen en superkille på alla vis.... han är snäll, har tålamod, är lugn, stabil, ansvarig, bra i sängen, trygg, inte svartsjuk, rättvis, generös osv. En perfekt man för en borderlinare hehe

MEN han är inte så snabbtänkt och intellektuell, som jag är. Så eftersom han inte är HELT perfekt så tänker jag att det finns någon annan, som ÄR perfekt, som finns därute. Jag blir aldrig nöjd.

Och så blir jag så osäker. Jag undrar ibland om jag egentligen borde göra slut, för han är inte rätt, men ibland tänker jag att det är bara jag som tänker "fel", men jag vet inte.... Förvirrad borde vara mitt förnamn.

Men jag stannar. Och om jag stannar så borde jag väl vara rätt nöjd ändå?

Jag måste dock börja ta mer kontroll över mig själv. (Lätt ja vet haha). Men kämpa emot. Inte bara tänka "äh jag har borderline så jag kan inte hjälpa det". Det blir lätt att man bara skyller på det. Slipper ta ansvar för sina handlingar. Man jag tror det är farligt o tänka så. Jag har inte fått ngn diagnos. Jag har börjat utredning, men starka misstankar om borderline från en läkare o en psykoterapeut. Det verkade ganska glasklart. Men de vill inte ge diagnos, de tycker det är dumt. Och jag håller faktiskt med. Tidigarte ville jag har diagnos, men nu tror jag det är bättre utan. Jag vet ju hur mitt beteende är. Behöver inte sätta namn på det. Huvudsaken är att jag får rätt hjälp.

En sak vill jag säga till er alla som psykoterapeuten berättade för mig. Ni kanske har hört det tidigare, men... hon sa iallafall att man brukar säga att borderline "växer bort" när man är runt 50 år. Och hon berättade om en patient som varit hos henne under många år och som ringde till henne när hon var nära 55 år och sa "nu mår jag jättebra, nu är jag lycklig, du har rätt!!!". Kan ju vara något o se fram emot Kan också kännas lång tid, men å andra sidan, när man är 50 så är man egentligen inte så gammal. Min mamma är snart 50 och hon lever ju ett vanligt liv fortfarande, hon har ju hela livet framför sig Så det kan ju vara positivt....

Förhoppningsvis blir man symptomfri tidigare men då måste man själv kämpa. Och jag ska aldrig ge upp! Ellerhur tjejer, vi kan bli fria!!! Vi måste bara kämpa!!!

Det är den stora frågan

Man får väl gå i terapi för att få bättre kontakt med sina känslor typ. Något sånt

Vi lever iallafall. Vissa dagar är ju bra.

vad?

Det där skulle kunna skrivits av mig själv. Jag är exakt så där.

Se till att få hjälp hos öppenpsyk.
Jag vet att det är svårt, man kommer aldrig till skott.
För mig tog det några år innan jag sökte hjälp.
Men tillslut kontaktade jag akutpsyk och fick där träffa en läkare som verkligen lyssnade på allting.
Han skrev ut Zoloft till mig som jag skulle få prova. Sedan fick jag träffa en psykoterapeut några veckor senare så hon fick bedöma om jag behövde fortsatt hjälp. Hon var också jättebra och förstod mig.
Nu väntar jag på psykoterapi (står i kö) och ska även få träffa en duktig psykolog för 4 utvärderingssamtal.

Se till att sätta processen i rullning.
Lycka till och stor kram!

Första månaden är jag den perfekta flickvännen, eller iallafall första två veckorna. Sedan bär det snabbt utför. Brukar bli helt hopplöst förälskad i killen, nästan lite besatt, och hela min värld kretsar kring killen och jag vill göra allt för att han ska bli nöjd. När jag inte uppnår till de perfekta idel som jag fått för mig att jag måste uppnå för att killen ska älska mig så stöter jag honom ifrån mig. Övertalar honom att göra slut med mig. Springer iväg, vill att han ska springaa efter. Ibland gör jag slut själv, får helt plötsligt för mig att han inte duger för mig, jag måste ha någon som är mer smart, rolig eller romantisk. Det finns alltid något fel.
Jag växlar snabbt mellan att vara otroligt kläning med att vara väldigt bortstötande.

FÖRSÖK att inte agera direkt när du vill säga eller göra något. Stanna upp. Låt det gå förbi. Ibland behöver man inte säga allt, även om det känns så. Träna på det. Jag vet att det är svårt, men du kan bli bättre. Det är en stor seger när du lyckas få ett "jag vill aldrig mer se dig" att flyga förbi när din pojkvän råkade hälla för mycket salt i maten då ni lagade något tillsammans.

Psykoterapeuten jag träffade sa att jag behöver en "tråkig" man, och det har jag lyckats skaffa mig nu haha

Tidigare killar har varit väldigt charmiga, intensiva, dramatiska... som jag. Men det fungerar inte alls.

Med min nuvarande man fungerar det lite bättre. Han "bryr sig inte" om mina aggressioner och konstiga idéer och bråk. Han är lugn och som sagt, lite "tråkig".