Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Det gjorde inte jag heller i början. Men nu, efter ett år, har jag "vant" mig.
Det är inte som att han bara ignorerar mig... han stänger av mobilen/går iväg istället, när jag får mina värsta utbrott då han vet att jag inte "går att stoppa". Det hjälper mig enormt att han gör så... först blir jag ju fly förbannad o får massa ångest o massa gråtattacker, men eftersom jag inte kan få tag på honom för att "mata på" så ebbar det tillslut ut.... och då är jag tacksam för att jag slapp skada honom ännu mer

En fråga till er alla här inne.... vad äter ni för mediciner och vad tycker ni om dem??

Ja alltså, när jag ser mig själv behandla min man som skit så mår jag ju ännu sämre och blir ännu värre. Jag lider extremt mycket av dåligt samvete/skamkänslor eller vad det kallas. "Förlåt" är typ mitt efternamn. "Förlåt för att jag finns!" Fast på senare tid har jag nästan slutat säga förlåt efter mina utbrott för det känns så jävla falskt eftersom jag vet att det kommer hända igen, hur myckert jag än önskar att det inte gör det....

Sobril.... Låter som något bra.... men vadå, måste man sova på den också? Eller kan man ta den mitt på dagen??

Inatt hände något hemskt.... jag gick o la mig i soffan, för jag mådde illa. Efter ett tag (när jag precis hade somnat) kommer min man och ska lägga sig bredvid mig i soffan. Jag blev irriterad för att han väckte mig när jag precis hade somnat, och det blev så trångt. "Du fattar väl att du inte kan sova här???? Gå och lägg dig i sängen!! JAG ligger här nu!! Fan nu gör du mig arg!! Gå härifrån!!", men han sa bara att han inte kunde sova utan mig. Visst säkert jättegulligt av honom, men JAG BLEV BARA SÅÅÅÅÅ ARG. När han inte flyttade på sig så blev jag tillslut galen, började skrika rakt ut och slå mig själv i ansiktet, tappade greppet totalt. Jag måste ha skrikigt väldigt högt för jag hade ont i halsen efteråt, men för mig var det som jag skrek i ett vakuum. Så läskigt. Min man flög upp från soffan, grep tag om en tröja som låg på golvet o kastade på mig och gick sedan o la sig i sängen. Han gick iväg till jobbet utan att vi sa ett ord till varandra. Han gav mig dock en puss på kinden och nyligen fick jag ett sms där han skrev "älskar dig jättemycket". Jag känner inte för att svara. Är arg på honom pga av tröjan han kastade på mig. Det var ju inte meningen, men dragkedjan slog emot min arm så det blev ett litet märke. Precis innan jag somnade så tänkte jag "jävla kvinnomisshandlare".

Någon som känner igen sig eller är jag helt knäpp? haha

Jag käkar Zoloft sedan 1,5 månad. Vet inte om den hjälper, kanske liiiite lite. Ja, den gör mig gladare på morgonen, men inget annat. Den gör mig såååå trött, gäspar hela dagarna.

Skönt att din diagnos har blivit mildare!

Hur fungerar det med barnen?

Hur fungerar ni alla med era barn (om ni har några)?


Jag har en dotter på 2,5 år och hittils har allting gått väldigt bra. Jag känner mig verkligen som en bra mamma och jag uppfostrar henne på ett bra sätt och ger henne mycket kärlek och närhet. Jag har läst på väldigt mycket innan om barnpsykologi osv innan, kanske därför jag känner mig trygg i hur jag ska göra. Dock hade jag aldrig burit ett spädbarn innan jag fick min dotter.
Men jag kanske faktiskt säga, att jag är en väldigt bra mamma och jag mår bra när jag spenderar tid med min dotter och får inga utbrott då. Jag och min nya man kan dock diskutera och tjafsa en del när dottern är i närheten, men det eskalerar aldrig. Det är som att jag håller mig fokuserad på dottern, jag vet vad jag ska göra och jag känner mig behövd och älskad av henne. Jag känner inte att jag behöver prestera för att bli älskad av min dotter, jag vet att hon gör det ändå och det känns väldigt bra. Jag har tagit hand om henne väldigt mycket själv då jag o hennes pappa separerade när hon var 6 månader och min nya man är inte hemma så mycket för han jobbar mycket.

Min nya man vill ha barn med mig säger han. Vi har varit tillsammans i lite mer än 1 år och vi älskar varandra mycket. Han står ut med mig och accepterar mig som jag är med all borderline-problematik. Jag tror att vi kan leva tillsammans hela livet, om han bara står ut med mig.
Men ska vi skaffa barn nu? Eller vänta? Om man tänker på min psykiska hälsa alltså. Jag tror nämligen att ett till barn skulle vara bra för mig. Det skulle göra mig ännu mer fokuserad (och slippa sjuka tankar, negativa idéer osv).

Hur tänker ni när det gäller barn?

Låter som något jag skulle vilja ha som behövsmedicin, skönt
Ska fråga min läkare om det.

Ojojoj.... jag har också alltid varit med elaka killar. Min nuvarande man (vi har varit tillsammans i lite mer än 1 år och gifta i 1 månad) var det jättesvårt med i början.... jag tvekade MYCKET på mina känslor de första 3 månaderna. Undrade om jag var kär? Jag kände inte så mycket direkt..... förutom att jag tyckte han var en bra kille. Men jag beslöt mig för att ge det en chans. Det har ju inte funkat med tidigare killar (då jag varit dökär) så det kanske fungerar på det här sättet.... jag har en dotter sedan tidigare och har "lekt av mig" så jag önskar mig bara en stabil relation med någon att trivas med och som behandlar mig bra. Någon man kan gå igenom hela livet med. Någon som förstår mig och "tar ned mig från molnen" när jag svävar iväg till det mörka.
Det är egentligen först nu (efter 1 år alltså) som jag känner mig helt säker. Eller jag har iallafall känt mig säker i mer än en månad (har inte försökt göra slut). Så det känns riktigt bra! Och nu när jag lyckats vara snäll ett tag så vågar han visa mer känslor för mig och vågar vara lite mer spontan
Men ge inte upp! Har du hittat en bra kille, som du är attraherad av, som behandlar dig bra, som förstår dig, som du PRAKTISKT kan tänka dig en framtid med, STANNA MED HONOM!
LUGNA killar, det är just vad vi behöver tror jag.... ibland kommer tankarna om någon annan mer spännande kille osv, men jag lyckas hantera dom bättre nu. För jag har förstått att jag är väldigt lyckligt lottad med en sån bra man! Han är lugn, dricker inte, röker inte, festar inte, är bra med min dotter, är snäll, omtänksam, sexig, stark sexlust, kan laga mat & städa, stöttar mig, hjälper mig ekonomiskt, ser mig för den jag är, är snygg, tycker om samma saker som mig (hälsa på vänner, kolla på film, lyssna på musik, gå ut och hitta på saker, resa).

Är det en bra kille du har, så ge det en chans. Se vart det leder. GRÄSET ÄR INTE GRÖNARE PÅ ANDRA SIDAN. Vi måste sluta fly. VI ÄR VÄRDA bra killar! Vi är inte värda skit! Och skiten gör oss bara sämre i välbefinnandet. SÅ vi måste ta ansvar för vår hälsa, och det betyder TRÅKIG, SNÄLL, SEXIG och FÖRSTÅENDE kille

Lycka till alla, go with the flow. Ta en och två och tre andetag innan ni agerar. Träna på det. Varje dag!

Samma här. Tror det beror på rädsla rädsla rädsla. Om det händer något minsta lilla som kan antyda på att han kanske lämnar mig eller tänker den tanken så är det bäst att lämna själv så man "slipper" bli sårad. Typ.
Det är skitjobbigt. Hur ofta brukar du göra slut? För mig brukar det vara varannan vecka-varje månad. Och jag brukar också vara helt bombsäker på att det är rätt beslut - just då - men ångrar mig alltid nästan direkt.
Jag har dock haft turen att min man inte går med på att göra slut (haha) för han vet ju att jag inte menar det. Men visst, det har väl hänt att han blivit trött på det och sedan låtit mig vara några dagar och sen kommer jag krypande tillbaka.....
Det har dock blivit mycket bättre på sista tiden... nu när vi har gift oss och bor tillsammans och planerar ev barn. Jag känner mig lite tryggare nu och börjar faktiskt lita på att han kanske älskar mig. Visst får jag mina sjuka tankar ibland, men jag kan hantera dom bättre nu. Tricket är att vara TACKSAM för det man har. Försöka Se allt det positiva. Älta det positiva, varje dag.

Ett tips till er alla här inne. Om ni har för vana att bråka med era sambos eller pojkvänner när ni träffas, se till att kolla på massa roliga youtube-klipp eller lyssna på skön glad dans musik precis innan ni ses, tro mig det hjälper mycket!!!!

Hmm... i början, första två månaderna.... åååå vad jag störde mig på honom!!! Haha Men det handlade nog mest om att jag tyckte att han inte var tillräckligt smart och att han var så lugn. "Ööö va tråkig du är! Fan va dum/korkad/långsam du är!" Riktigt elak var jag Ang sexighet.... alltså, ja jag kände ju mig attraherad (inte sådär jättemycket i början men det fanns iallafall en attraktion) men visst, när jag var på mitt "störa-mig-på-honom-humör" så ville jag inte ens ta i honom med tång haha, och det blev ju inte bättre av att han var väldigt "på" på mig när det gällde sex, då blev jag ännu mer off. Nu, efter ett år, har vi dock kunnat anpassa oss lite mer när det gäller sex. Jag har lust lite oftare och han har lust lite mer sällan. Men ja, han har blivit mycket sexigare med tiden och efter ca 8 mån tror jag, så såg jag honom som sexig hela tiden. Men ja, i början växlade det mycket....

Men stanna kvar. Gör inte slut direkt. Är han snäll, så why not? Det skadar inte att fortsätta träffas, kanske bli mer seriös osv. Om han är beredd på det vill säga Du måste ha en kille som har ett starkt psyke. Som inte känner sig hotad, kränkt eller meddragen i dina "fenomen" (fint ord va!)

Jag frågar gång på gång min man VARFÖR han är tillsammans med mig, HUR orkar han, han kan få någon MYCKET bättre osv osv. Jag är så rädd för att jag gör honom ledsen varje dag. Men han säger bara att han älskar mig, han vet hur jag är EGENTLIGEN och vad som är "borderline-skit"/ "lilla-linda" och det viktigaste av allt... han säger att han känner sig mycket starkare än mig psykiskt och att han inte känner sig så påverkad av det jag gör. Han säger att jag mest gör mig själv ledsen. Och det känns faktiskt tryggt, att han säger att han är starkare än mig (även om det kan kännas jävligt osannorlikt ibland, de stunder jag känner mig såååååå mycket bättre än alla andra haha), men då slipper jag lite skuldkänslor iallafall.

För att knyta ihop säcken så vill jag fråga dig om ert sex är bra? När du har lust för sex och ni har det, är du då nöjd med det? Såklart är det viktigt. Sen om ditt humör skiftar och likaså dina känslor för honom är skitsamma, thats life för oss Men sexet ska vara bra... om man ska få en bra framtid tillsammans.

Det spelar ingen roll vad vi tror egentligen. Bara du själv vet hur du mår och hur du fungerar. Om du vill ha hjälp att reda ut det och få hjälp att må bättre så föreslår jag att du söker terapi. Om du vill ha en diagnos svart på vitt så får du söka dig till psykvården. Jag gjorde som du, funderade och läste massa på internet men det fick mig bara att må ännu sämre. Det kan dessutom leda till att du "skyller" dina dåliga beteenden på "jamen jag har ju borderline, det är därför" och därmed inte tar ansvar. Vi alla måste ta ansvar för våra handlingar. Vi med borderline har svårt att kontrollera våra impulser, vi håller inte reda på våra känslor och vi vet inte riktigt vilka vi är, men det är våra egna ansvar att försöka söka hjälp för att ta steget mot att må bättre. För vår egen skull. För att kunna ha ett någorlunda normalt liv. I alla fall ett liv som går att leva.
Snälla rara söta gör inte massa tester online osv och daignostisera dig själv. Kontakta öppenvård psyk och be om att få komma på bedömningssamtal så kan de hjälpa dig vidare sedan så att du kan må bättre Lycka till!

Han kanske känner prestationsångest då du haft fler partners än honom? Han kanske är rädd för att inte duga? Visa honom mycket bekräftelse i sängen och ha tålamod. Jag resonerar som så att ingen är egentligen bra i sängen, man är bra TILLSAMMANS. Sexet blir ju så annorlunda med olika killar. Och sex är enligt mig så värst bra i början, men med tiden brukar det ju bara bli bättre o bättre (ju mer man lär känna varandra och ju mer känslor man får och ju mer man känner sig trygg och kan utforska varandra och släppa loss).

Vårt sex i början var väl sådär. Det var ju inte katastrof, jag var rätt nöjd, men jag kände absolut ingen passion. Det kom efter några månader. Men nu när vi har varit ihop i ett år så kan jag ärligt säga att han är den bästa jag haft, vi har det bästa sexet som jag någonsin haft! Vi tycker om samma saker osv. Det finns så mycket som jag aldrig tidigare provat, men som jag provat med honom för han är så uppfinningsrik när det gäller sex (men absolut inte när det gäller andra saker haha).

Jag har alltid haft problem med min sexlust i tidigare förhållanden..... min sexlust kan skifta så snabbt. Bara killen gör minsta lilla "fel" så blir jag helt avtänd direkt och sen blir det inget sex. Dessutom har jag varit flitig på att anklaga killar för att vara sexgalningar, utnyttja mig för sex, kolla på mig som en hora, våldta mig osv osv, men egentligen är det mest jag som skenat iväg i tankar och tolkningar bara för att svartmåla allt. Ja, låter lite konstigt kanske, men.... nu är allting bra iallafall. Jag tror det blir bättre med åldern och när man hittar en kille som verkligen accepterar en som man är, som behandlar en med RESEPEKT, på riktigt.

Ni andra här inne, har ni också haft tendenser av att allt ska ske NU, när det gäller förhållanden? Alltså att allt går väldigt snabbt med flytta ihop, förlova, skaffa barn osv?

Jag kan börja bekänna....

-Reste 13 timmar buss (via Norge) för att träffa en kille jag haft kontakt med på internet. Resan bestämde jag 1 timma innan jag åkte (vi blev aldrig ihop).
-Sa upp mitt jobb och min lägenhet för att flytta till en kille 30 mil bort som jag känt i en månad (höll i 7 mån).
-Gifte mig efter 2 veckor, skaffade barn efter 4 mån med en annan kille (det höll i 1,5 år)

Och nu känner jag en stor seger över att jag lyckats vara tillsammans med min man i hela ETT ÅR innan vi gifte oss och flyttade ihop Känner mig nästan normal haha.... självironi är en ingrediens för överlevnad!

Ett annat tips vill jag dela med mig av.... Ni med förhållanden/sambos.... tex om ni är hemma och väntar på att er pojkvän/sambo ska komma hem... och ni känner ångesten, och bara väntar på att han ska komma hem och du KÄNNER PÅ DIG att det kommer bli bråk, att du kommer skapa en konflikt. Skicka då iväg ett sms till honom. Säg att du känner dig deppig/ångestfylld/arg/eller bara att du mår dåligt och att du vill att han ska veta det så han kan vara lite försiktig med dig och vara beredd ifall du skulle bryta ihop eller bli aggressiv. Då kan han ju iallafall vara lite beredd och behöver då inte ta ditt utbrott som något personligt.

Jag har bara jobbat lite här och där. Aldrig heltid någonstans. Men jag är inte så gammal heller, bara 24 år så jag har inte hunnit med så mycket... just nu studerar jag, är inne på mitt andra år på ett personalvetarprogram, passar mig jättebra och jag älskar att studera just för att det är så stimulerande och man får lära sig nya saker hela tiden... så man tröttnar inte

Kanske studier skulle vara något för dig?

Det är konstigt, just skolan är den enda sak jag alltid har klarat bra i mitt liv.... allt annat misslyckas jag med, men skolan fungerar alltid bra.

Såg på din blogg att du också är från Karlstad... jag bor på Kronoparken och är född 86

Lycka till!
Glöm inte att borderline är något du kan bli frisk ifrån. Kämpa.
Jag har levt med borderline sedan tonåren och är nu 24 år. Sedan ca 4-5 mån tillbaka känner jag mig frisk. Det är helt otroligt Under denna tid har jag varken ätit medeciner eller gått i terapi. Jag väntar på att gå på utredning, ska till psykolog (den bästa på sjukhuset) i december.  Just nu känns det onödigt, men ska såklart dit ändå, har ju väntat så länge nu.

Jag är fri Jag trodde ALDRIG att det skulle ske eftersom jag levt i ett helvete sedan tonåren.
Det enda som har hänt är att jag blivit religiös. Jag trodde även tidigare på Gud, men nu är allting mer tydligt och konkret. Jag lever efter vissa regler och ber flera gånger om dagen. Det kanske låter konstigt/dumt/patetiskt i era öron men jag tror på allvar att det är Gud som hjälpt mig att bli frisk. Eller att jag genom bönerna fått styrkan att ta mig ur detta på egen hand.
Min man säger att jag blivit som en helt ny person. Såklart har jag samma personlighet fortfarande, jag är ju inte helt förbytt, men det är ändå som natt och dag. Det går att leva med mig. Jag är faktiskt trevlig! Jag bryter inte ihop för minsta lilla längre, mina känslor är stabila och jag känner mig lycklig och glad nästan hela tiden. Allting känns så "lätt"..... livet är inte tungt längre. Allting är så lungt o fint. Behagligt. Ja, det är BEHAGLIGT att leva. Underbart

Med detta ville jag säga er att inte ge upp. Vill ge er lite styrka och hopp om att man faktiskt man bli frisk. Jag vet inte om mitt borderline beteende kommer att komma tillbaka, kanske det gör det. Men just nu känns det iallafall underbart o lugnt. Stabilt. Och jag kommer kämpa för att det ska stanna kvar så här. Jag ska kämpa emot varje negativ tanke med näbbar och klor.
Men om jag tänker efter nu så tänker jag faktiskt inte lika mycket längre. Kanske därför livet känns så lungt. Det känns som det tidigare ständigt var på den hårdaste rocklåten i hjärnan hela tiden samtidigt som det var den mest sorgliga låten, spelandes samtidigt. Nu är båda låtarna slut. Jag hör ingentind. Och det är så skönt

Stor kram på er, jag vet hur det är. Men det GÅR att bli frisk. Låt er inte ätas upp av era tankar o känslor. NI själva kan kontrollera dessa, även om det känns omöjligt, så GÅR det. Jag vet att ni kan! Kämpa på. Och sluta med medicinerna! Det är min åsikt.

Jag kan så kan du!

Heja!

Jag kanske uttryckte mig lite konstigt, jag är ju ingen expert Jag menade inte att kontrollera känslorna på det viset.... *hmmm vet inte hur jag ska förklara* .... alltså, jag får fortfarande massa konstiga känlsor o tankar, men jag låter dem "flyga förbi" eller "tar ett steg bakåt", så att de inte påverkar mig på samma sätt som förut. Jag känner dem, men agerar inte enligt dem, vilket tar bort enormt mycket av ångesten.
Det är ju annars som en ond cirkel. Tex, man känner sig ARG/MISSLYCKAD/LEDSEN/OLYCKLIG/FRUSTRERAD på samma gång.... då blir det oftast att man AGERAR ut dessa känslor på något sätt och följden blir ju att man får massa ÅNGEST o alla dessa känslor man hade förstärks pga sitt agerande som man SKÄMS så över och man blir ARG PÅ SIG SJÄLV. Alltså, genom att jag lärt mig att inte agera så har det tagit bort enormt mycket av mina negativa känslor/tankar.

Jag har varit på psykakuten tre gånger. Varav den sista blev jag äntligen tagen på allvar. De två första gångerna kom jag in i en sinnesstämning där jag "försökte vara duktig" och kunde därför inte visa hur jag egentligen kände. Men sista gången kom jag lyckligtvis in när "anfallet" var i gång så jag kunde få ur mig det mesta viktiga om hur jag fungerar. Läkaren sa att mina symptom var väldigt tydliga och att han skulle skicka iväg en utredning med frågan på ev borderline eller bipolär rapid cyckling.
Jag fick sedan gå till öppen psyk på en första bedömning där jag fick träffa en kvinnlig psykolog. Jag blev irrriterad eftersom hon sa att hon INTE hade läst min remiss ännu (hon ville bilda sin egen uppfattning först), men hon förstod mig PRECIS och hon pratade om Emotionell instabil personlighetsstörning med mig. Antagligen skulle det ha o göra med min mycket splittrade uppväxt som vi kom in på. Hon förstod mig verkligen, även om jag bara satt där med "taggarna ut" och verkligen hatade henne.
Så det är efter det mötet som jag väntar på en mer ingående utredning.

Båda läkaren från akutpsyk och den kvinnliga psykologen på öppenpsyk var emot att lägga diagnoser. Men de både tyckte att mitt beteende helt klart var borderline-beteende. Så vad spelar det för roll om de stämplar mig eller inte? Jag har ju (eller hade) beteendet. Och har haft så länge jag kan minnas. Värst blev det ju i tonåren och framåt, men min mamma har alltid haft problem med mitt humör och nyckfulla beteenden.

Jag menade absolut inte att någon här ska sluta upp tvärt med sina medeciner! Det ska man alltid göra i samråd med läkare som ni säger. Och jag har själv käkat Zoloft, men slutade efter en eller två månader. De hjälpte mig, jag blev "bedövad", det var skönt, men jag fick mer ångest och hemska mardrömmar, ledvärk, orgasmbesvär och lite annat. Jag hade inte tålamod att vänta o se, kanske biverkningarna skulle försvinna efter några månader.... men jag ville inte fortsätta då jag egentligen är emot dessa läkemedel. Men de hjälpte mig igenom just den svåra månaden iallafall. Kanske de räddade mitt liv.

Om man ser på mitt "tillfrisknande" utifrån ett icke-troende perspektiv så skulle man kanske kunna säga att det som har hjälpt mig är att just fokusera på något annat. Att  tex bönen gör att jag "sysselsätter mig" och att allt kunskapssökande gör mig fokuserad.

Jag har fortfarande tankar om att vara rädd för att helt plötsligt döda mig själv. Men tankarna är inte lika intensiva och jag "bryr mig inte om dom" lika mycket längre.

Mitt inlägg var inte till för att provocera, utan ville bara ge er hopp. Det går inte bara att helt plöstligt bestämma sig för "nu ska jag sluta tänka negativt", I know! Det är en process.... en lång process.

Men att läsa om borderline, att lyssna på sorglig/arg musik, att titta på borderline-bilder o videos osv, det är kontraproduktivt. Jag har i princip slutat lyssna på musik helt och jag tror att det har hjälpt mycket. När jag kollar på film väljer jag dessutom aldrig romantiska drama eftersom det tenderar att skapa problem mellan mig och min man (jag överför alla känslor från filmen på oss). Så det handlar om att ta av sig offerkoftan. Det är svårt. Men det går. Kanske inte nu, kanske om 10 år, kanske om 20 år. Men man får inte ge upp!

Vi är starka, vi har gått igenom mycket, vi får inte sluta kämpa!

Jag har fortfarande mycket mer att jobba på. Men jag anser mig själv ändå frisk. Jag kanske inte är frisk som en icke-borderline, men jag känner mig iallafall NÖJD och LYCKLIG, trots mina problem med mig själv.
Just nu jobbar jag på att inte prata för mycket. Jag har problem med att jag alltid måste ha sista ordet, alltid måste berätta alla detaljer om allt, alltid måste ha rätt osv, så nu jobbar jag med att man kanske inte alltid behöver öppna käften.....