Anonym skrev 2010-11-07 20:57:51 följande:
Du måste försöka hitta andra sätt att hantera känslorna. Du vet att du är impulsiv och inte alltid reagerar som man bör, så försök att hålla tillbaka. Det är svårt jag vet! Kanske kan du skriva ner dina känslor innan du tar upp dom med honom när du är arg. Du hinner tänka efter och sortera tankarna lite. Försök se objektivt på situationen. Det som du är arg över, tänk om det var din vännina och hennes kille det gällde. Hade du tyckt att det var rätt av henne att bli arg på killen då?
Man får försöka hitta små knep för att få ordning på det.
Killen verkar ändå vara förstående. Jag tror att det är viktigt att du är ärlig med hur du fungerar. Så att han vet att även om du skriker "jag hatar dig, det är slut nu!" i stundens hetta så ska han veta att du inte menar det. Det blir lättare att stå ut med svägningarna då, och han får en chans att hitta sätt att hantera det på.
Det är en intressant problematik samtidigt. Jag är fascinerad, för jag måste nu lära mig att vara "normal", och det är en helt annan värld för mig. Det känns så konstigt att inte reagera med full styrka på känslorna, jag tror alltid att jag är en mes som blir utnyttjad om jag inte reagerar med ilska och lämnar killen när han gör fel. Så detta är tufft för mig att försöka omprogrammera min egen hjärna.
Det som faktiskt hjälpt mig mest var att träffa en kille som var exakt likadan som mig. Det gjorde att jag fick upp ögonen för mitt eget beteende. Jag tänkte hela tiden om den killen att han var ju helt galen! Och sjuk i huvudet för att han reagerade som han gjorde. Han gjorde slut för att jag inte svarade i telefonennär jag jobbade. Sen insåg jag, att det är precis sån som jag är. Och det var sjukt jobbigt att befinna sig på andra sidan plötsligt! Jag har bara haft förståelse för mina egna känslor, och inte kunnat sätta mig in i hur jobbigt det är för min partner. Därför anstränger jag mig mer nu för att faktiskt skärpa mig. OK han svarade inte i telefonen på 10 min nu. Men han måste inte vara otrogen för det. Ibland händer det att jag inte svarar. Är jag otrogen då? Nej. Så varför skulle han vara det? Och visst, kanske ÄR han det, men det kommer jag inte få veta säkert ändå. Jag försöker resonera med mig själv för att släppa kontrollbehovet. Men gud vad svårt det är!.
Mitt stora problem är ju att jag inte litar på honom, jag söker efter bevis för att han ska ha varit otrogen.
Jag reagerar hårt på att han inte vill berätta om mig för någon.
Men eftersom jag svängt så myvket kan det ju bero på det, han vill veta att vi är på riktigt innan han presenterar mig.
Men det äter upp mig. Jag kollar hans vänlista på msn, massa tjejer. Jag snokar i hans lådor och hittade kondomer i hans jacka.
Men det betyder ju inget, komdomerna såg gamla ut och jag vet ju att han haft andra innan mig.
Hela tiden far det i mitt huvud.
Tänk om han bedrar mig, jag VET att han bedrar mig, jag låter mig luras, gud så dum jag är som stannar.
Jag vet ju inget, förutom det han säger.
Att han tycker om mig och att han vill ha och vill vara med mig.
Jobbig balans att trycka bort det som jag vet är sjukt i mina tankar.
