Anonym (under utredning)

Äldre 8 Nov 18:53

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Anonym skrev 2010-11-08 18:48:43 följande:

Det är något jag lagt märke till, att många borderlinepersoner är väldigt omtänksamma personer, som ofta är en sådan person som andra gärna knyter kontakten med. Undrar vad det beror på egentligen. Folk vill alltid komma mig väldigt nära, och anförtror mig allt möjligt, utan att jag ens måste kämpa för att få den relationen. Och jag är en bra lyssnare när jag mår bra, men om jag mår dåligt så är jag ofta ganska ego och stänger in mig och hör inte ens av mig. Men om någon skulle skicka ett sms om att de mår dåligt så lägger jag mitt mående åt sidan och försöker ställa upp. Jag har fått för mig att detta är ganska typiskt för borderlinepersoner trots allt. Så myten om att man är oempatisk och ego tycker jag inte alls stämmer. Även om alla såklart är individer också.

Samma här.
jag är väldigt mån om de vänner jag har och har lätt att få nya vänner pga att jag är snäll och omtänksam samt att folk tycker jag ger goda råd.
Jag pratar ogärna om hur jag mår, jag döljer det hellre.
Inte många av mina vänner som jag anförtrott detta, att jag har diagnos. För jag skäms.
Jag vill inte vara annorlunda och jag vill inte att det ska prägla deras sätt att de på mig. Jag vill inte att de ska veta helt enkelt.
Så om jag mår dåligt är det bara en jag anförtror, min fd man.
Han är fortfarande min bästa vän som jag kan anförtro allt.

Anonym (under utredning)

Äldre 8 Nov 19:35

#515

Anonym (En vän) skrev 2010-11-08 19:33:26 följande:

En annan sak är! att när hon inte är nere sa är hon ofta den extrema motsatsen. Hon är sa otroligt lycklig och pratar väldigt mycket och later inte andra fa en syl i vädret. Den sidan har jag inte sa svart för men manga av de andra har det. Det är inte sa ofta hon är ett mellanting.

Är du säker på att hon är borderline?

Anonym (under utredning)

Äldre 8 Nov 19:53

#518

Anonym (En vän) skrev 2010-11-08 19:47:21 följande:

Ja hon har fatt den diagnosen! vad är det som inte verkar stämma?

Jag tycker (av din beskrivning) att hon verkar manodepressiv. Men det är oerhört svårt att avgöra om man inte har träffat henne.

Anonym (under utredning)

Äldre 8 Nov 20:51

#525

Anonym (Bea) skrev 2010-11-08 20:27:55 följande:

Här tar vi nog inte illa upp, verkar vara ett bra "gäng" här i tråden!

Såg sen att ni var flera som hade svarat samma sak, att det mera låter som mano. Jag bläddrade inte ner innan jag skrev jag också.

Håller med om att alla härinne verkar bilda ett bra gäng, så härligt.

För sörsta gången har jag hittat människor som förstår hur det kan vara, hur ångesten tar tag i en och hur mörkt allt kan vara.
För hur lycklig jag än varit så har ångesten alltid funnits där, bakom, lurat och tillslut brutit sig igenom.
När jag var tonåring agerade jag med total ilska, idag som vuxen får jag arga och deppinga dagar.
Jag har valt att kalla dem för mitt "onyktra" tillstånd. Jag vet att jag tänker orationellt, men kan inte komma förbi det.
Konstigt och knepigt att försöka förklara

Anonym (under utredning)

Äldre 9 Nov 19:23

#532

Anonym (n) skrev 2010-11-09 17:41:34 följande:

Nä men nu får ni ger er! Inte kan man ställa diagnos på basen av en enda sak!!!

Om det är gjort en utredning så har hon borderline! Att vissa saker tar sig i uttryck likartat är naturligtvis en sak som försvårar diagnostiken, men när väl scid -II och allt annat är gjort så behöver man inte tveka.

Diagnoser som läkaren ställer bara på att lyssna har större felprocent än om man verkligen använder de medel som står till buds!

Det är jätteviktigt att utredningar görs, och har de gjort det så har de inte missat bipolariteten, det kan ni vara lugna för.

Som jag redan skrev, det är svårt att bedömma utan att ha träffat henne, plus att jag inte på något vis påstått att jag vet mera än psykologer eller terapeuter.
Jag gav en åsikt grundat på det jag läste. That's it.

Men vad är det som säger att hon är rättdiagnostiserad?
Jag är inget proffs, men varför ska man bara scceptera det läkaren säger till en?
En nära släkting till mig var feldiagnostiserad i årtionden, när hon äntligen fick rätt diagnos fick hon ett liv. 50 år försent.
Så att ifrågasätta och vilja veta mera är inte fel.

Anonym (under utredning)

Äldre 10 Nov 09:48

#542

God morgon allihop.
Hur har ni det idag?

Här har det vräkt ner snö och det är ganska vackert utanför. Barnen lekte hela vägen till dagis =)
Idag känns som en helt ok dag, även om barnen har varit riktigt jobbiga redan på morgonen, båda två är inne i en trotsperiod utan dess like.
Och hur reagerar jag? Jo, med ilska som vanligt. Jag blir trött på mig själv, jag vill verkligen inte bli arg eller uppgiven på dem. Men kan inte hjälpa det. Jag försöker verkligen, det gör jag.
Varje dag de senaste veckorna har varit en kamp, att inte explodera, att inte överreagera.
Allt för att banen inte ska se hur instabil jag är. Men inbland lyser det igenom och de blir ledsna.

När jag fått ett av mina utbrott på dem så pratar vi mycket, kramas och jag försöker förklara att mamma inte är arg, att det inte är deras fel.
Vi säger att vi älskar varandra och de kramas o pussas med mig.

Men när kvällen kommer och de sover, då kommer ångesten. Sitter och tittar på dem när de sover, gråter.
Jag är så ledsen att de inte kan få ha en mamma som är "vanlig" och "normal". Att de ska behöva ha en mamma som jag hade, en som inte kan kontrollera sitt humör som andra mammor kan.
Hoppas att jag inte förstör dem, hoppas att de inte kommer växa upp med samma förakt till mig som jag har för min mamma.

Anonym (under utredning)

Äldre 10 Nov 10:40

#544

Anonym skrev 2010-11-10 10:32:39 följande:

Har också en ganska bra dag. Eller en bra period kanske man kan säga. Brukar vara så deprimerad vid denna årstid men det är inte alls så kämpigt detta året som det varit innan. Konstigt nog så isolerar jag mig fortfarande trots att jag mår bättre. Jag har inget behov alls av att umgås med vännerna.

Jag förstår hur tufft det är att inte kunna kontrollera sitt humör. Och det dåliga samvetet man får efter. Man känner sig så misslyckad, lovar gång på gång att man inte ska göra så igen men sen gör man det igen. Och ser hur det påverkar den man får utbrott på. Det är säkert extra tufft när det är ens barn man tappar kontrollen med. Kan trösta dig med att det iallafall gör mycket att du ber om ursäkt efteråt och säger att du älskar dom. Det gjorde aldrig min mamma, jag fick bara det negativa. Att du visar kärlek kan iallafall hjälpa till att balansera upp ditt humör lite. Har du någon strategi som du arbetar på för att undvika att agera ut? Det tar ju tid innan man lyckas med sina strategier, men det kan kännas bra att ha ett mål. För mig är det svårt att bara förbjuda mig själv att agera på ett visst sätt. Jag måste få ett nytt sätt att hantera det redan på förhand. Man måste tillföra positiva mönster, inte bara ta bort de negativa. Tror jag iallafall. Jag försöker nu att bita ihop och gå ifrån situationen helt innan jag triggas för mycket. Det gör andra människor arga men samtidigt så är det bättre än alternativet. Men just det sättet är kanske svårt om barnen är små. Men du kanske kan hitta andra sätt som fungerar för dig.

Jag har egentligen ingen strategi. Bara att jag måste sinna mig, inte reagera som jag impulsivt vill göra.
Måste kväva min impuls helt enkelt.

Jag står under utredning så jag har ingen hjälp ännu, träffar ingen terapeut och jag äter inga mediciner.
Sen vet jag inte om jag vill äta medicin, jag vill kunna må bättre utan det.
Hoppas jag får svar från psyk snart och hoppas de hjälper mig.

Anonym (under utredning)

Äldre 10 Nov 11:20

#546

Anonym skrev 2010-11-10 11:09:59 följande:

Efter många misslyckade försök med SSRI så försökte jag också klara mig utan medicin. Tänkte att hur svårt kan det vara. Men den effekten jag får av min nuvarade medicin, den hade jag aldrig kunnat få på egen hand. Jag ångrar att jag inte började med den tidigare, för en stor del av mitt liv har slösats bort.

Det är bra att man inte tar medicin i första taget, men om det känns hopplöst utan så ska du inte vara rädd för att prova, eller skämmas.För mig är det lika naturligt att ta medicin för psykiskt dåligt mående som för att ta insulin vid diabeter. Det underlättar ens liv även om man inte blir helt botad. Har du ätit medicin för det tidigare?

Jag har aldrig ätit mediciner innan eller ens sökt hjälp innan.
Det var i somras som jag efter en veckas isolering och total hopplöshet som jag tillslut vaknade upp och tänkte,
nej, såhär kan jag inte ha det. Nu måste jag göra något.

Så jag sökte runt på nätet och hittade Borderline. Jag läste och bröt ihop efteråt.
Jag var förfärad men lättad, för allt stämde ju. Allt utom att jag inte är självmordsbenägen.
Med facit i handen kändes det som, kan jag se tillbaka på hela mitt liv och inse att detta är ju vad som varit fel.
Jag ÄR inte en ond människa, och jag kan få hjälp.

Måndagen veckan därpå kontaktade jag vårdcentralen och fick dra min historia. Läkaren remitterade mig till psyk, där har jag nu varit på två intervjuver.
Vad som händer nu vet jag inte, jag väntar fortfarande på svar.

Anonym (under utredning)

Äldre 11 Nov 22:27

#553

Idag har jag tagit ett beslut som kommer ha inverkan på mitt humör.
Jag ska sluta röka!

Om 10 minuter tar jag mitt sista bloss.

Håll tummar och tår!

Anonym (under utredning)

Äldre 12 Nov 16:11

#559

Idag ringde dem från psyk, men jag missade samtalet!
Crap!

Hon lämnade meddelande på min svarare att de hade ett beked att lämna.
Fan och jag missade samtalet!
Jag ringde upp men hon var upptagen, så de skulle försöka få henne att ring innan hon går hem.
Annars får jag veta på måndag.

Nervös nu. Tänk om jag ingen hjälp får? Nervös till tusen....

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL