Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

får jag hoppa in?
jag var väldigt lik beskrivningarna som finns om borderline och era beskrivningar, men detta var innan gravidteten. allt har försvunnit nu. nästan.

var det borderline? ibland när jag känner mig pressad känner jag att jag hamnar i det tillståndet igen, och när jag isner det försöker jag ta mig ur situationen innan jag "kliver över till den sidan".

självförakt, skada mig själv, utbrott m.m.

blir så ledsen över att tänka på att man kanske har en sjukdom iallfall..

ja precis. det beror på situatonen.. jag kanske lärt mig kontrollera det genom att medvetet verkligen anstränga mig för att inte trilla dit. det blir lite lättare nu när jag har ett litet barn som jag älskar och ägnar mer tid åt honom än att älta problem..  har inte märkt några llikheter med andra saker.bara en "störning"...

det låter ju inte bättre med en personlighetsstörning heller. allting beskriver verkligen hur jag levt. vill bara inte skriva om det för att då kanske bekräfta det. vill inte heller få det utrett...

hoppas ni får det lättare..

känns bra med stöd.
jag tror att folk tycker jag är konstig. kanske är jag det, kanske är det den envisa paranoian som sätter in..

det jag nu iaf har/hade kom först i 20 årsåldern. jag har inte kollat upp det, vill faktiskt inte det. men mycket har stämt in på mig i beskrivningarna. det kan finnas fler förklaringar men jag tror då inte allt var rätt i huvudet om jag får säga det enkelt liksom. iom att jag fick barn kanske jag fick andra prios i livet och mina utbrott har jag fått lära mig tona ned.

endast pga detta:
jag är rädd för att de ska ta h*n ifrån mig. barnet far ju naturligtvis inte illa på något sätt utan jag är bara otroligt paranoid över sånt här. om jag fortsätter skära mig så tror jag att de tar honom. enligt fl är allt möjligt ju... =P

jag är rädd för att om jag mår dåligt mår barnet dåligt. vilket det inte gör. bara jag som är nojjig =)

jag är faktiskt ganska övertygad om jatt jag har "något men jag vill inte veta =)

jag kan känna mig som en elak människa ibland. men känslor har jag så det blir över... hur ska man hitta en balans? när det går utför dvs..

jag har lyckats sluta med mitt beteende =)

när jag råkade bli gravid så tvingade jag mig själv att sluta skära mig, jag slutade röka, och slutade med alla enegidryckerna (missbrukade dem nästan). jag blev hälsosammare, lugnare och försöker verkligen hålla mig så nu!

visst finns tankarna kvar, men jag har på något sätt lyckats hålla dem bakom liksom. jag ser dem men låter de inte få överhand..

min man var så trött på mitt beteende och det är ett under att han stannade kvar. känner sån skuld emot honom ibland. men mitt sätt att kompensera det är att fortsätta hålla mig i schack så att säga =)

blir så ledsen när jag hör er. hoppas det vänder snart!!!

jag har inte berättat att jag misstänker att jag har borderline. vill inte heller få det utrett. han vet inte så mycket om sådant här och han skulle kanske bara associera mig med psykopater. ("psykopater" är enligt honom de som fungerar annorlunda).

men jag förklarar hela tiden hur vissa saker är och fungerar så kanske en dag får han veta vad jag gått igenom..

han inser inte heller hur svårt det varit. han säger bara tyst: du vet hur jobbigt det var. och jag svarar: ja älskling, jag vet.

vi talar inte gärna om "den tiden", utan när jag närmar mig brytpunkten varnar jag honom och försöker allt vad jag kan lägga band på mig. och gör som någon skrev: väntar några timmar =)

 

finns många goda råd här i tråden.

 

nej, nu blev jag lite för ledsen för mitt eget bästa. ha en trevlig kväll allihopa!

och så fick man ett utbrott igen. jag som var så duktig!

mest jag med min paranoia och vilda tankar. men också hans extrema ovilja att (enligt mig) kommunicera och se saken på mitt sätt.

misstag från min sida. försökte lugna mig och ta en paus. funka inte. sedan hör jag att gubbjäveln snarkar. och det betyder ju att han inte älskar mig o skiter i mg. *suckar*

fan vad jobbigt det är att vara såhär..

Min man är en sådan underbar man som stått ut med mig länge! Hoppas att någon ser att det finns flera som har långvariga relationer trpts all skit som kommer emellan.

 

Att någon äger ens känslor när man är kär - huvudet på spiken. Det var nog mycket av det som gjorde mig så frustreard..

 

TS: sidor som inte alla andra har! Precis! Brukar säga det till gubben, "men jag är ju så unik" (flörtar med ögonen) hehe.

 

Gud vad mycket bra och beskrivande saker det finns i denna tråd!

men vad känner han då? vilka är hans känslor? han kanske har en ok anledning att vänta lite.

jag känner igen lite i tankesättet. jag är då helt omedveten om att jag missar hans känslor, de riktiga känslorna som han gömmer långt inne .