ja för då kan ju alla med borderline dö ensamma i en grotta... toppen! då slipper man fler människor med sån här skräpig personlighet ifall det är genetiskt!
alla perfekta människor kan leva i sin skyddsbubbla och tro att de minsann är felfria..
Perfekta människor är tråkiga! Jag kan tycka det är jätteintressant med annorlunda personer som har psykiska problem av olika slag. Och vet att många andra också tycker det eftersom de trots allt stannar när jag berättar om mina problem. Visserligen tror de alltid jag överdriver, och sticker när de ser verkligheten. Däremot är det inte lika intressant att själv leva i det. Jag har haft så mycket självmordstankar under mitt liv pga detta. För jag insett att jag aldrig kommer kunna ha en normal relation. Men så är det inte för alla. Vissa gör fler framsteg än andra i terapi.
jo jag vet. tänkr också så att klart man har en självbevarelsedrift att få må bra och undvika "dåliga människor". men att bara sålla ur såna määniskor ur ens liv är inte snällt. medvetet se på en om denne har borderline och dra. avskyr bara att detta är fakta.
men vi har väl också rätt till ett kärleksfullt liv?! cressjy får gärna bo under en sten tycker jag. men jag vill ha some love i mitt liv. med någon som accepterar mig!
nu är det för sent på kvällen för mig att fungera. godnatt!
Hej alla fina människor här inne.
Jag väljer att vara anonym för just nu, jag är välidgt osäker på om jag hör hemma här. Jag tänkte att ni kanske kunde hjälpa mig att finna någon klarhet i detta.
Jag har haft en strulig uppväxt med komplexa relationer till familjen. I tonåren började jag mår väldigt dåligt och har gjort väldigt mycket korkade saker. Många har under årens lopp försökt hjälpa mig, från det att jag var ca 15 år. Bup, skolpersonal, psykologer osv osv. De har hjälpt mig till viss del, men oftast drar jag mig ur. Jag har inte gått till någon under en längre tid.
I tonåren var jag väldigt destruktiv, med alkohol och självskadebeteende. Jag var väldigt impulsiv och stormig. Jag var väldigt omtyckt och populär och var alltid där det hände. Massor av vänner och många "friare". Jag har nästan alltid pojkvän, men även i de relationerna är jag väldigt stormig. När jag inte har pojkvän händer det mer ofta än sällan att jag "råkar" ligga med någon på fester (osv) fastän jag knappt vill det själv. Jag har inte varit bra i skolan på högstadiet & gymnasiet då jag inte gick dit, men fick ändå bra betyg. Jag jobbade i några år och det gick väldigt bra. Pluggar nu igen på universitet, och får väldigt bra betyg.
Det är just relations-biten i den här tråden som fått mig extra att fundera på om jag kanske också har någon form av borderline.. Jag känner igen mig i så mycket som ni skriver!
Jag har alltid varit så jävla uppochner. Både i mig själv, men också i förhållanden. Jag kan vara världens bästa flickvän ena sekunden, världens värsta andra. Jag kan göra slut ena dagen, för att höja den andra till skyarna nästa. Jag är skitosäker och tror att han ska lämna mig ena dagen (vilket oftast leder till bråk), medan jag andra dagar tycker att jag är bäst i världen och det finns ju inte en chans i världen att han skulle hitta någon som är bättre än mig.
Jag har haft panikångest och lider av PTS efter ett väldigt desturktivt förhållande.
Tillochfrån det att jag hörde talas om bordeline när jag runt 16 så har jag funderat på om detta är något jag har. Jag blockar det väldigt ofta, men tänker då och då att jag kanske borde inse. Jag har gjort en del sånnadär test på internet och har då fått väldigt höga resultat. Är det någon av er som vet något test som är "säkert"?
Jag har lärt mig att försöka kontrollera mig i mina självskadebeteenden, men jag är fortfarande vädligt impulsiv i mina känslor och har svårt att vara stabil. Jag ser oftast i svart/vitt. Jag försöker lära mig att tänka efter innan jag fattar beslut, men det slutar oftast med att jag följer min första känsla, vilket oftast leder till korkade situationer.. Jag kan känna mig helt full av liv i ena sekunden, och helt fruktansvärt tom i nästa. Jag byter ofta riktining i livet, och bryter gärna upp mitt liv för något nytt (vilket jag gjort otaliga gånger) Jag har en stor rädsla för övergivenhet, när jag var 18 klarade jag knappt av att min pojkvän gjorde slut och tänkte ta mitt liv (som tur var fanns en vän som stoppade det hela).
Min nuvarande pojkvän kallar mitt beteende för "schizofrent", och påpekade ofta i början hur framochtillbaka jag var med allting hela tiden.
Kan bordeline vara starkare och svagare i perioder, eller är det konstant?
Vad får ni för hjälp (psykiskt/fysiskt)? Äter ni några mediciner? Är det någon av er som lever helt utan hjälp utifrån? Jag har många gånger fått antidepp och sömntabletter utskriva, men aldrig hämtat ut det pga att jag inte vill äta sånt (vilket i sin tur leder till självmedicinering av andra slag..)
Hur gör man för att kontrollera de stora upp och ner gångarna?
Hur gör man för att försöka förbättra sitt sätt att förhålla sig till sin partner?
Hoppas ni inte tycker jag åker alltförmycket utanför vad som är menat att diskuteras i den här tråden, men jag tänkte att ni om några borde ju kunna hjälpa mig att reda ut min gröt av tankar.
Ja, man får försöka hålla igen. Annars skulle man väl bara vråla "Jag hatar dig, - älska mig!" ;) Väldigt ofta tycker jag det känns som att sambon inte visar att han bryr sig om mig/älskar mig, men sen om man logiskt granska oss så är absolut han den som gör mest för mig och inte tvärtom. Känns orättvist emot honom, men samtidigt så skriker hela mitt väsen efter mer. Jag vill vara behövd/älskad/dyrkad, samtidigt som jag inte vill vara svag (dvs visa samma känslor tillbaks, egentligen). Är ni också så?
Min sambo/fästman/pappa till bebis som kommer om sex veckor har varit otrogen.
Inte sexuellt, men de har träffats flera gånger bakom min rygg och de skriver att de är kära i varandra, vill leva med varandra osv osv. låter troligt att de inte skulle gjort något va?
Mardrömmsliv..!
